Fredag med Emerson & Alexa

"Hela världen tycks snurra åt fel håll... "

När ska någon med inflytande sätta ner foten och agera mot alla dessa stjärnbloggare och "förebilder" som föreskriver sjuka ideal, ja till och med förser skönhetskliniker med nya, osäkra och väldigt unga kunder?!

Hur långt ska det få gå? Och vad är det egentligen för fel på att utvecklas och åldras?

Hela världen tycks snurra åt fel håll... .

http://svtplay.se/t/103535/uppdrag_granskning

"... Vem orkar träna två gånger om dagen?"

Efter en lång och händelserik dag, finns det inget bättre botemedel än ett tufft träningspass. Dagens spinning rensade tankarna så till den milda grad att dom fortfarande inte har kommit tillbaka.

Skönt kan man tycka, om det inte vore för MonkeyL - som alltid kräver fullt fokus och mycket hjärngymnastik.

Men å andra sidan... Vem orkar träna två gånger om dagen?

Med det sagt, önskar jag en godnatt!

Flashback

Det är skrämmande att vakna och upptäcka att tuggummit som varit i munnen vid läggdags kvällen innan, inte längre finns kvar...

Man kan antingen ha råkat svälja det i sömnen, eller spottat ut det tillsammans med nattdreglet på kudden. Bara tanken på att det ligger ett tuggummi löst någonstans i sovrummet gör att håret reser sig på armarna.

Rädslan är inte helt obefogad.

Sommaren -95

Vi var tre små barn och en stackars sönderstressad Mamma, i en fullastad bil påväg ut till landet.

Efter väldigt mycket tjo och tjim hade Mamma slutligen svängt in på närmaste bensinstation och gått ur bilen. När hon kom tillbaka, efter några minuter, hade hon med sig ett färgglatt paket som visade sig innehålla dom största tuggummin vi någonsin sett.

Hon räckte oss varsin Hubba Bubba, startade bilen och körde vidare. Med munnarna fulla av den sockersöta massan blev det inte mycket sagt under minuterna som följde.

Lisa Ekdahl strömmade ur bilradion och Mamma drog en lättnadens suck.

Mitt uppe i tuggandet kände en "liten jag" hur en "ännu mindre lillebror" drog i mitt hår. Jag slog efter honom med handen, sade åt honom att sluta.

Det gick ytterligare några minuter då vi tuggade och smaskade allt vad vi kunde. Plötsligt brann det till i hårbotten igen. Lillebror drog nu våldsamt i mitt långa hår, och jag skrek på nytt. Mamma skrek också.

"Nu får ni faktiskt lov att vara tysta där bak... "

"Men Mamma! Han drar mig ju i håret hela tiden!"

"Tysta sa jag!"

Resten av bilresan slog jag efter lillebrors händer som av någon oförklarlig anledning, ideligen letade sig till mitt långa nytvättade hår.

När vi så äntligen svängde in på parkeringen, slog jag upp bildörren och sprang upp till husets entré, där Mormor stod och väntade. Jag kastade mig i hennes öppna famn och hon snurrade mig runt, runt.

Plötsligt kände jag hur hon stelnade till, sekunden senare stod jag på marken igen, Mormor höll ett fast grepp om mina axlar.

"Men kära nån unge, vad är det som har hänt?! Du har ju hela hårbotten full av tuggummi!"

"Varför står det Lugna Gatan? Sade du inte att pjäsen hette Avslut?"

Så var min fina dator äntligen tillbaka, och med det såklart även Monkeylover!

Första terminen på Calle Flygare, går mot sitt slut, den ena kursen efter den andra avslutas och sommarlovet närmar sig med stormsteg. I helgen gick utgångselevernas slutproduktion "Avslut Avslut Avslut" av stapeln på en teater i stan.

Söndag eftermiddag, jag och Pe sprang Vasastans kvarter fram...

Alldeles svettiga av ansträngningen svängde vi slutligen in på Hälsingegatan och Aliasteatern.

Vi hade två minuter på oss, innan föreställningen skulle börja.

Jag trängde mig fram till luckan och köpte två biljetter. Förklarade för tjejen i kassan att jag skulle ha rabatt eftersom jag "faktiskt gick på Calle Flygare... "

Hon såg på mig med något konstigt i blicken, gick sedan motvilligt med på att sänka priset på den ena biljetten. Jag tackade hjärtligt och trängde mig tillbaka till Pe som stod i ett hörn och drack saft.

Under någon minuts tystnad iakttog vi publiken som förväntansfullt väntade på att få komma in till scenen.

"Tänk, vad konstigt, jag ser inte någon som jag känner!?"

Pe som fått syn på en kille med halmhatt och tygskor av märket Converse, pekade oblygt med hela handen.

"Han då?! Går inte han i din skola? Han ser ut som någon som skulle passa in där!! "

Jag, som aldrig sett honom förut, skakade på huvudet och kort därpå öppnades dörrarna in till scenen.

Väl inne och på plats, fick jag syn på ett program som låg på den tomma stolen intill. På arkets framsida stod det, tryckt med stora vita bokstäver - "Lyckliga Gatan" och på baksidan kunde man läsa en kort beskrivning av pjäsen, samt alla rollinnehavare.

Pe norpade åt sig pappret, synade det under ett kort ögonblick.

"Varför står det Lugna Gatan? Sade du inte att pjäsen hette Avslut?"

Med en olustig känsla, växandes i magen, förklarade jag att det måste varit något gammalt papper som låg kvar sedan en tidigare föreställning.

En man klev ut på scengolvet och presenterade sig som Åke Sandahl, stolt rektor. Pe knuffade mig i sidan, viskade:

"Är det där din rektor? "

"Nej, våran rektor heter Thomas. Han där, är säkert någon form av stand-in- rektor..."

"Vadå stand-in rektor?"

"Ja, Thomas är sjuk fattar du väl! "

En äldre dam i raden bakom, hyssjade åt oss.

Stand-in rektorn Åke Sandahl fortsatte oberört:

"Det är nu, med stor glädje dags för mig att presentera årets musikal, Lyckliga Gatan. Av och med våra kära elever på Sundbybergs Folkhögskola!"

Monkeylover4ever tar en kort paus, pga fuktskadat arbetsverktyg.

Tillbaka snarast möjligt!

"Jaha, nej du ska dö idag! Vi kommer att ta scenen när du snattar öl först efter bilolyckan... "

Under gårdagens raid i mathandeln - i samma ögonblick som jag hittade den perfekta gurkan, ringde telefonen.

"Hej Alma! Vi har lite teknikstrul så inspelningen blir några timmar försenad... "

"Ajdå, okej, men när vill ni att jag ska vara där?

"Försök ändå att komma så fort du kan, sminktjejerna behöver nog sin tid för att fixa sår och allt blod"

"Va! Är det idag? Jag trodde att jag skulle dö först imorgon?"

En äldre dam som stod och lade tomater i en påse ett par meter ifrån, hajade till och spetsade öronen. Telefonsamtalet fortsatte.

"Jaha, nej du ska dö idag! Vi kommer att ta scenen när du snattar öl först efter bilolyckan, så det blir mycket smink för dig idag, är det okej?"

"Ja, jo men det är okej att jag snattar senare... "

Damen vände sig hastigt om och stirrade på gurkan jag höll i handen.

"Du jag ska bara fixa lite mat, äta en sista måltid liksom"

Jag skrattade åt mitt egna, lustiga skämt och lade tillbaka telefonen i väskan. Kunde inte låta bli att vinka till damen varpå jag sedan lämnade grönsaksdisken.

Kvar stod hon, med världens längsta haka och så mycket tomater i påsen att den inte gick att knyta.

Walk On The Wild Side BBC

"Om jag fäller upp paraplyet nu, då slutar det ju med att både vi och paraplyet blir blöta. Tycker du inte att det är höjden av onödighet?"

Molnen på himlen drog ihop sig, blev till en enda stor och mörk massa. I samma stund som vi klev av tunnelbanan föll dom första regndropparna.

"Men jippie, vilket bra väder!"

G såg bistert upp bland molnen och drog jackan tätare kring kroppen. Jag kramade väskan i handen samtidigt som jag ivrigt nickade för att visa att jag höll med.

Några minuter passerade under tystnad och vi ökade på stegen allteftersom regnet tilltog. G fortsatte:

"Jag avskyr verkligen att bli blöt... "

Då plötsligt stannade jag upp, tog fram paraplyet som legat i väskan och räckte det till honom. G som inte verkade tro sina ögon, stirrade på det.

"Har du... Har du haft det här i väskan hela tiden?!"

"Jag har alltid ett paraply i väskan. Eller... alltid och alltid var väl att överdriva. Men säg nio av tio gånger, eller sex av sju om man tänker dagar i veckan. Jag tycker... "

"Men varför... "

"Ja, alltså jag vill helst inte att paraplyet ska bli blött"

"Men vad fan Alma! Då blir ju vi blöta istället?!"

"G, lyssna på mig. Om jag fäller upp paraplyet nu, då slutar det ju med att både vi och paraplyet blir blöta. Tycker du inte att det är höjden av onödighet?"

Han började pilla på paraplyet samtidigt som han skakade på huvudet.

"Alltså du är ju inte riktigt klok... "

Förolämpad sträckte jag mig fram, tog paraplyet ur hans hand och lade med en bestämd min, tillbaka det i väskan. Ruskade på mig så att vattendropparna yrde, satte näsan i vädret och sade sedan:

"Min mamma säger faktiskt att jag är unik, precis som alla andra!"

"Precis som om all världens ondska står och faller med en enda man... "

Usama bin Ladens död har knappast undgått någon.

En man är död, skjuten med ett flertal skott och sedan dumpad i havet. Amerikanerna jublar och President Obama förklarar att nu, äntligen har rättvisa skipats.

Precis som om all världens ondska står och faller med en enda man.

Jag sympatiserar varken med USA eller bin Laden, men den här extrema glädjeyran och hysterin över en skjuten mans bortgång, lämnar en fadd smak i munnen.

Det är rent ut sagt smaklöst.

När ska Amerika förstå att i krig finns inga vinnare?

"Ett stort tack säger vi till alla nya Världsföräldrar!"

När kamerorna släcktes efter Humorgalan – För varenda unge hade 16 600 personer ringt in och anmält sig som nya Världsföräldrar.

Det var en fantastisk stämning på Cirkus när Humorgalan, som sändes för nionde året i rad, värvade 16 600 Världsföräldrar. Robert Gustafsson, Peter Magnusson, Christine Meltzer med flera medverkade med sketcher och uppträdanden och dessutom bjöds det på artistiska framträdanden av bland annat Tommy Körberg, Pernilla Andersson och Ison & Fille. Även i år var Stephen Simmonds kapellmästare för husbandet.

Men det var också en kväll fylld med allvar. Humorgalans värd David Hellenius reste till Kenya och besökte ett av Afrikas största slumområden, Kibera i Nairobi. Där träffade han barn som lever under oerhört svåra förhållanden, varav många är föräldralösa på grund av aids.

Kartläsaren och Let’s dance-deltagaren Tina Thörner reste till Centralafrikanska republiken, ett av världens fattigaste länder. Hon besökte bland annat landets enda barnsjukhus och följde kampen mot malaria.

Dessutom reste två av UNICEFs Världsföräldrar, Charlotte Arndt från Gustavsberg och Peter Flygare från Åkersberga, till Guatemala där nästan hälften av alla barn under fem år är kroniskt undernärda.

Ett stort tack säger vi till alla nya Världsföräldrar!

http://blog.unicef.se/2011/05/02/humorgalan-for-varenda-unge-2011-i-bilder/