"Det är hopplöst tröstlöst, en natt i Stockholmsterräng. Men vilken är den där titeln man så gärna vill åt?"

Äntligen är helgen över, nu blir det inget mer festande på ett bra tag. Jag vet inte varför men jag har svårt att inte, inte gå ut. Detta trots att jag vet att jag bara mår dåligt efteråt, och då syftar jag inte på baksmällan morgonen efter.

Hur bra sällskap jag än är i, så blir jag alltid, oavsett antal drinkar, nykter när jag ser omgivningen och människorna omkring mig. Det är så smutsigt, rått och kallt.

Kindpussarna betyder inte ett skit, status är aldrig annars så viktigt (samtidigt som det helt förlorat innebörden) och småtjejerna som blir nedsupna av häftiga innekillar vet inte bättre än att kasta med håret, puta med läpparna och sedan följa med till en säng där så många tjejer legat innan.

Det är hopplöst tröstlöst, en natt i Stockholmsterräng. Men vilken är den där titeln man så gärna vill åt?

"...bara för att du är överviktig och har dålig hållning betyder det inte att det är något fysiskt fel på dig"

Vi fortsätter på tema tunnelbana...

Huruvida man överlåter sin sittplats till äldre och handikappade personer handlar kanske mest om rent hyfs?

För de flesta är det lika självklart som att man ställer sig till höger i rulltrappan eller låter påstigna tågpassagerare gå av före man själv går på...

Men så finns det ju förstås också de som alltid ska göra tvärtom, motarbeta trafiknormerna och vägra se andra människor än sig själva, absolut tråkigt men knappast någon nyhet.

Vad som däremot förvånar mig är det stora antal som så fräckt utnyttjar sina medresenärers ödmjukhet, fastän dom inte har något egentligt behov att se till.

Vi måste våga ha krav, och frågan jag tycker att vi bör ställa till oss själva är -

Till vem överlåter jag min sittplats och varför?

Ja, kanske är "Lena 52 år, från Råcksta" lite trött i benen efter en lång dag på jobbet, men är det tillräckligt för att jag (som också varit igång hela dagen) skall resa mig upp och ge henne mitt säte?

Här sätter jag prompt ner foten.

"Nej, Lena! Du har inte tillräckligt med rynkor, inte grått hår nog och bara för att du är överviktig och har dålig hållning betyder det inte att det är något fysiskt fel på dig"

Sluta larva er. Matchar ni inte mina krav på ålder/handikapp så sitter jag kvar. (Återkommer med säteskraven)

Luv

MonkeyL.

Med darrande röst mässade hon sedan "Och Du... Du måste vara Djävulen!"

Suck!

Långa dagar är bara förnamnet. Jag är helt slut efter skolan, allt jag vill är att få en sittplats på tunnelbanan påväg hem, något som är mycket lättare sagt än gjort.

Idag började det bra. Jag fick en plats längst fram i vagnen, musiken dånade ur hörlurarna och jag slöt tacksamt ögonen. När jag, några sekunder senare öppnade dom igen möttes jag av ett gigantiskt Jätterussin med grön hatt.

Jag ställde mig genast upp och erbjöd henne min plats. Jätterussinet tog det som en självklarhet, satte sig ner och började sedan med att försöka få in rullatorn (som var i storlek XXL) mellan sittgruppen, där det dessutom redan satt tre personer.

Hon drog och slet, vägrade inse att det var helt totalt omöjligt. Hon viftade och pekade på den långhåriga killen som satt mittemot

"Hallå, kan du flytta på dig pojk? Mitt åk får ju inte plats!"

Han såg först förvånad ut, reste sig sedan upp och lade en hjälpande hand på rullatorn. Något han strax skulle få ångra. Tanten började plötsligt tjuta och slog ursinnigt på ovansidan av handen

"Ta bort din stora labb, det blir fettfläckar på åket!"

Jag såg mig om i vagnen, efter att ha letat efter dolda kameror, insåg jag att det som hände verkligen var på riktigt. Skrattet bubblade i magen, växte sig allt större och större...

"Atchoooooiiii!!"

Efter att Jätterussinet nyst saliv över pojken (som återigen satt på sätet) kunde jag inte längre hålla mig. Jag skrattade så att jag grät, brölade som en flodhäst, det tycktes inte finnas någon hejd på det flabb som nu var löst.

Jag blundade hårt och försökte innerligt att tänka på något sorgligt, men bilden av det ilskna Jätterussinet och pojken som torkade bort saliv med handryggen, tycktes fastnat på hornhinnan.

Kände hur någon ryckte i min jacka, öppnade ögonen och såg Jätterussinet peka på mig med en beklädd liten hand. Med darrande röst och uppspärrade isblå ögon mässade hon sedan

"Och Du... Du måste vara Djävulen!"

"Ja, då kommer du förstås att bli tokdeprimerad, ge bort dina barn till förmån för UNICEF och..."

Dags fööÖÖööör (Fanfar) ...

FON - Mitt i telefonsamtalet

"... Alltså shit! Du har alltid en sådan tur!"

"Eh?"

"Ja! Jag kan bara inte tycka synd om dig för att du har migrän! Nu kommer du typ att gifta dig med Ljungberg, ha världens största bröllop, få en fet diamantring, föda modellbebisar och bli kompis med..."

"Haha, vänta lite nu... Menar du Fredrik Ljungberg, fotbollsspelaren?"

"Snyft, jaa!!"

"Ärligt talat, vart får du allt ifrån? Varför skulle jag gifta mig med honom?"

"För han lider också av migrän... Och nu kommer han att tycka att ni två har något speciellt ihop och så kommer ni bli kära. Jag känner på mig att det kommer hända. Åhh Gud, varför!? Varför hon och inte jag!?"

Hör hur NN plötsligt blir avbruten och börjar prata med någon annan. Ett glädjetjut och sekunden senare så är hon tillbaka i luren.

"Alltså, shit! Jag tycker nog bra synd om dig iallafall..."

"Jaha, och får man fråga vad som fick dig på andra tankar?"

"Ja, dels så kommer du typ aldrig kunna slappna av i huvudet och lita på dig själv igen. Och dels, efter att det kommer fram att Freddie är homosexual, so to speak - ja då kommer du förstås att bli tokdeprimerad, ge bort dina barn till förmån för UNICEF, och sen..."

"Du, jag måste verkligen lägga på. Håller på att missa mitt tåg, hejdå!"

"Aldrig någonsin tidigare hade jag längtat så mycket efter mörker och total tystnad - en isoleringscell?"

Måndagseftermiddagarna på Calle Flygare ägnas helt och hållet åt kroppen. Då dagens löprunda, till mångas stora besvikelse, blivit inställd - samlades vi istället inne i stora salen för tre timmars inomhusträning.

Efter att alla fått varsin blå matta satte vi igång att värma upp. Vi hann gå igenom rygg, armar och ben innan jag helt plötsligt, från ingenstans, kände en brännande smärta i huvudet.

Irriterat drack jag några klunkar ur vattenflaskan, bet sedan ihop och fortsatte mina rygglyft - helt säker på att smärtan skulle ge med sig.

Det gjorde den inte.

Lite senare, mitt under situpsen började synen ge vika, som en dålig glödlampa - hela rummet blixtrade i olika färger och tränarens röst dränktes i ett mullrande dån som tycktes komma någonstans inifrån mig själv?

Jag avbröt övningen, kröp ihop till en liten boll, höll händerna för öronen och blundade. Kände hur huvudet mellan mina händer dunkade.

Dom andra, som inte tycktes ha märkt att jag förvandlats till en levande Picassomålning -fortsatte att skrika och heja på varandra.

"Kom igen dååååh, bara 60 situps till, kom igen!!"

Varje litet ord skar likt rakblad i hörselgångarna. Aldrig någonsin tidigare hade jag längtat så mycket efter mörker och total tystnad - en isoleringscell?

Plötsligt lade tränaren sin hand på min axel, jag hörde honom mumla något om migränanfall. Med handen framför ögonen, såg jag ursinnigt på honom och tårarna rann längs med kinderna.

"Jag har inte migrän..."

Två starka tabletter senare - med solglasögon och kappan över huvudet leddes jag in i den väntande taxin. Jag kände mig som en blandning av en filmstjärna och ett sprickande troll i solsken. Medans jag spände fast säkerhetsbältet bad jag en stilla bön.

"Snälla, snälla, låt mig slippa kräkas i bilen"

Tack och lov stannade både frukost och lunch kvar i magen, men efter att chauffören missat tre stora gupp på Nyängsvägen, fick jag istället försäkra mig, både en och två gånger, om att huvudet satt kvar.

"Men oj, ett till gupp... Haha, din gata är nästan som en studsmatta!! Eller vad säger du?!"

Fredag

Alltid lika skönt med fredag. Tänk om man kunde uppskatta alla dagar lika mycket som dessa... Tänker faktiskt inte skriva så många fler ord idag.

Önskar alla en trevlig helg, så ses vi igen på måndag!

MonkeyL

Drakens blick letade sig hela tiden till blondinen och hennes bollar på banan bredvid "Plast som plast" tänkte jag och vann första set...

Igår var jag och draken på tennisstadion för att ta oss en redig match. Anledningen till att jag nästan uteslutande tränar med killkompisar är dels för att det är bättre motstånd, och dels för att fokus ligger på träningen och inte på omgivningen runt omkring - oftast.

Precis när vi kommit ut på banan och skulle slå upp bollen (för att se vem som skulle börja) kom en lång blondin med stora bröst fram till vårt nät.

"Hi guys! Is it possible for us to borrow a ball?"

Hon tittade på Draken och log skälmskt. Draken tittade snabbt uppmanande på mig innan han återigen vände sig till den blonda amerikanskan. Jag som, till Drakens förvåning, tvekat, återfick fattningen och kastade till henne vår gamla boll.

"Yes, of course... You can take this one!"

Hon kvittrade fram ett "Thank you " vände sig om och gick med vickande höfter till banan bredvid. Jag plockade upp mitt rör med bollar och tittade menande på Draken

"Hade det varit fjäderbollar så hade hon aldrig fått låna en, dom kostar faktiskt 40 kronor styck, plus att dom går sönder hur lätt somhelst"

Vi satte igång matchen, Drakens blick letade sig hela tiden till blondinen och hennes bollar på banan bredvid. "Plast som plast" tänkte jag och vann första set inom loppet av några minuter.

"Kom igen nu... Fokus!!"

"Eh, va? Jag ska bara dricka lite vatten..."

En kvart senare var matchen avgjord. Jag dansade runt och tackade Gud för den långbenta blondinen som så alldeles slagit ut Drakens fokus.

Draken var alldeles uppenbart irriterad på sig själv, bönade och bad om en ny match, jag slog bort hans förslag.

"Men du kan få hämta tillbaka vår boll om du vill... "

"Let's call this the comeback.."

Igårkväll förvandlades grådaskigheten till ett vulkanutbrott - En urladdning utan dess like.

Efter att ha legat en evighet på sängen (iförd mina färgglada socks, väntandes på miraklet) gav jag upp. Med tunga steg gick jag till köket för att tillaga min traditionella kvällssmoothie, bestående av banan, hallon och vaniljyoghurt.

Jag plockade fram yoghurt, hallon och... nej, det fanns inga bananer. I panik började jag att rota runt i fruktskålen, tänkte att det kanske gömde sig en jättepytteliten banan under apelsinerna, men icke.

Mamma satt vid köksbordet och tuggade på en hård smörgås.

"Vart är bananerna?!"

"Dom ligger väl där i skålen..."

"Neeheeeee, det gör dom inte! Jag måste ha en banan nuuu!"

"Alma, du får ta ett äpple istället, jag är alldeles för trött för att åka och handla"

"Jag kan ju inte göra smoothie på äpple!!"

Hela min värld gick sönder, jag bröt ihop totalt. Det var som att någon vridit på en vattenslang. Tårarna sprutade fram och mamma tittade förskräckt upp från sin tidning.

"Men älskade lilla unge! Det är något annat än bananerna, eller hur? Vad är det som är som jobbigt?"

"Aaaaaallting, buhuuuhuuuääääeee, haahaaaaaalltiinnnggg"

"Men gumman, du ska se att det kom..."

"Åhhåhhååhh dddiina ssstruumphhooor hjähähälper ihihiinte helleher"

Jag slet av mig dom rödprickiga sockorna och slängde dom i vasken, sprang sedan förtvivlad in på mitt rum och smällde igen dörren. Jag grät och grät, såg mig själv i spegeln och grät ännu mer.

Det kändes liksom skönt på något sätt.

Till slut när det inte fanns några tårar kvar, låg jag och hulkade intill elementet. Ett plötsligt lugn spred sig i kroppen. Jag låg kvar tills jag hörde en knackning på dörren, gick upp och öppnade.

Utanför stod hon, med den största klase bananer jag någonsin sett. Jag slog armarna om henne och pep, som det lilla barn jag återigen var.

"Ååh Mamma, min mamma"

Utbrottet igår gjorde mig gott, jag behövde verkligen få tömma ut all den negativa energi jag gått och samlat på mig under dom här iskalla månaderna. Imorse när jag vaknade kände jag mig gladare än vad jag gjort på länge.

Full med nya krafter satte jag kurs mot duschen. Framför spegeln stannade jag till, log stort och sade sedan "Let's call this the comeback... "

"Det är inte så att jag är missnöjd med mitt utseende. Någon måste ju se ut såhär och det råkade bli jag"

Just nu är jag inne i en period då ingenting känns jätteroligt, men inte heller direkt tråkigt. Jag är varken ledsen, glad eller arg och människor jag möter är lustiga, men samtidigt helt totalt ointressanta - allra minst jag själv.

Jag går upp på morgonen, duschar, äter frukost och går till skolan, hela tiden med känslan av att jag inte är närvarande. Det är som att mitt riktiga jag är någon helt annanstans medans det yttre skalet fortsätter springa runt och göra alla måsten.

Och oj, vad trött jag är på att mötas av samma spegelbild hela tiden. Samma läppar, ögon och näsa. Jag känner till varenda kvadratmillimeter av mitt ansikte, varje liten por.

Jag har tagit bort min profilbild på Facebook för jag känner att jag - just nu, synkar bättre med den vita siluetten än med mitt riktiga jag.

Det är inte så att jag är missnöjd med mitt utseende. Någon måste ju se ut såhär och det råkade bli jag. Nej, det handlar snarare om en sorts tillfällig(!?) inre trötthet. En liksom grådaskig energi i kroppen. Och det där grådasket är så stark att den eliminerar varje försök till att lokalisera en känsla och hålla den kvar.

Finaste är övertygad om att det kommer kännas bra igen så fort våren kommer. Och mamma råder mig att ta på ett par färgglada strumpor - det ska visst göra susen för välbefinnandet.

Öppnar man min strumplåda så kan man tro att regnbågen ligger därinne och sover. Så mycket socks i olika material och färger. Trots det, så har jag ännu inte hittat den där speciella strumpan. Den som har det.

Tygstycket som skall rädda mig från allt ont i världen.

Jag letar idogt, testar mig fram. För stunden är det ett par knallblå strumpor med röda prickar som gäller. Jag ligger raklång på sängen och väntar.

Väntar på att något magiskt skall hända... .

"Med våra kortkrulliga peruker liknade vi mer en grådaskig syjunta än popiga Beatles. Det var inte läge att skratta."

I fredags var det så dags för skolans stora insparksfest. Jag trotsade rysskylan och mot alla odds lyckades jag ta mig fram till Pierres Matsal som skolan, kvällen till ära abonnerat.

Mitt under middagen sprang två elever från avgångsklassen in. Utrustade med rosa pälsar, solglasögon och kartonger, satte dom igång att dansa och mima förföriskt till Lonely Islands "Dick In A Box".

Elever och lärare blev alldeles till sig av förtjusning, applåderna tycktes aldrig vilja sluta. Skratten ekade och maten glömdes bort och kallnade på tallrikarna.

Efteråt drog dom rosa pälsarna med oss Ettor in till ett litet konferensrum bakom matsalen. Ovanpå ett stort ovalformat träbord låg peruker och kostymer av alla dess slag. Någon viskade att "Jag visste att vi skulle bli utsatta för något..." Men i övrigt var där så tyst att man skulle hört ett hårstrå falla i golvet. Den ena pälsen tog till orda.

"Ja nu är det äntligen dags för er att visa vad ni kan! Vi ska leka Lilla Sikta Mot Stjärnorna och givetvis så är det ni som är dom små små stjärnorna... "

"Du där!" Han pekade med hela handen på Karl innan han fortsatte "Du ser ut som att du vill vara Thomas DiLeva!"

"Ehmn, njae"

"Inga frågor på det tack. Här har du din peruk. Nu ska vi se... Vem vill vi se som Roger Pontare.... "

Efter att dom delat ut artistnamn, peruker och kläder stod jag plötsligt tillsammans med tre klasskamrater inne på handikappstoaletten, i ett desperat försök att hitta på en koreografi till "Twist And Shout"

Vi hade fått tre minuter på oss att öva innan vi skulle uppträda inför resten av skolan. Med våra kortkrulliga peruker liknade vi mer en grådaskig syjunta än popiga Beatles.

Det var inte läge att skratta.

Stela och allvarliga kom vi fram till att det bästa nog var om vi log så mycket som möjligt, samtidigt som vi liksom bara dansade järnet. Det fick inte, under några somhelst omständigheter synas att vi inte kunde texten. Någon bankade hårt på dörren.

"Hallå, tjejer kom ut! Ni ska upp på scen nu!"

Med blicken i golvet tassade vi ut från toaletten och från restaurangdelen hördes en av de rosa pälsarna skrika

"Plats på scen för Beaaaaaatles!"

En hård knuff i ryggen och plötsligt stod jag där, tillsammans med tre andra idioter. Vi log så att käkarna värkte, kråmade och juckade på scenen, samtidigt som vi skakade på våra krullbeklädda hjässor likt nybadade pudlar.

Den ena fotoblixten efter den andra brändes av, och (i ärlighetens namn) för det kan jag inte gärna klandra dem.

Efter vårt uppträdande sprang vi förbi Olle, som hade fått på sig en pyjamas och en röd burk på huvudet, vi önskade honom lycka till med sin imitation av Aladdin.

När alla så småningom hade uppträtt och var klara, kallades vi ut igen. Resten av skolan applåderade och tackade oss för att vi så spontant bjudit på oss själva, vi sjöng "We Are The World" och jag kramade om både DiLeva och E-Type.

Efter dom båda spexen var energin i rummet en helt annan. Folk skrek och skränade egenkomponerade låtar, personalen i baren fick blanka pannor och dansgolvet fylldes upp på bara några minuter.

Elever och lärare i total symbios rockade loss som om det inte fanns någon morgondag och livsglädjen var så stark att den nästan gick att ta på.

Plötsligt var det någon som skrek att Åke - vår gummikroppslärare i dans och anatomi, blivit "battlad" av en kille från termin två. Snabbt bildades en ring runt dansgolvet. Först in klev eleven. Han snurrade runt, runt, stod på huvudet, knixade med benen och drog med attityd i sin tighta t-shirt innan han, under jubel, tog ett steg tillbaka och hip-hop byttes mot schlager.

Åke klev in med sina utsvängda jeans och vita skjorta. Han tog några vana danssteg över golvet, skakade sin jättelilla rumpa och gjorde den ena piruetten efter den andra innan han avslutade med att gå ner i spagat. Ännu, ännu mera jubel och tävlingen var därmed avgjort.

Vi dansade, skrattade och dansade lite till innan vi, många timmar senare, trötta och nöjda avslutade kvällen med lovord och kramar.

Nej, alltså jag kan nog inte annat, än älska den skola jag hamnat på.

"Februari är som en utdragen första april. Det är samma sak varje år, totalt ägd av Moder Jord och hennes uttjatade väderlekar"

Liv och lust började så sakteliga återvända till mig. Jag hade lyckats med att både dricka juice och duscha. Från mitt tonade fönster i källaren fick jag för mig att solen sken och att det var vår ute. Tog därför på mig gymnastikskor, en tunn jacka och kopplade hunden för en mysig promenad.

I samma stund som jag slog upp ytterdörren, smet hon panikartat in mellan mina ben och gömde sig darrande under soffan i hallen. Vitt så långt ögat kunde nå. Bilen totalt insnöad, barnen som var påväg till skolan såg ut som levande små snögubbar och vinden ven som aldrig förr.

Smällde igen dörren, drog av mig skorna och sprang tillbaka ner i källaren, kastade mig på sängen, samtidigt som jag tjöt

"Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej"

För övrigt så måste februari vara årets absolut onödigaste månad. Så onödig att till och med Gud valde att göra den kortare än dom andra 11 månaderna?!

Om mitt barn föddes i februari så skulle hon/han inte få fira några födelsedagar alls...

Februari är som en utdragen första april. Det är samma sak varje år, totalt ägd av Moder Jord och hennes uttjatade väderlekar.

Det enda som egentligen är bra med februari är att den återkommer samma veckor varje år. På så sätt, kan man med lite framförhållning, planera för att vara någon annanstans medans spektaklet pågår.

Med det sagt, önskar jag alla en bra februari-helg, så bra den nu kan bli...

Luv

/MonkeyL.

"Och hur ska jag kunna hjälpa tredje världen? Genom att lära barnen sova sig igen törst, hunger och handgranater?"

Nu har jag legat i sängen strax över ett dygn. Ytterst få stunder har jag varit vaken. Jag förundras över min förmåga att sova, eller snarare min förmåga att liksom gå i ide.

Jag vaknar varken när telefonen ringer, lyset tänds eller brandlarmet går. Dessutom somnar jag alltid i samma stund som jag lägger huvudet på kudden. Det är som att någon trycker på off mode, jag faller som en fura.

Som att det inte vore nog, så är jag extremt manipulerande när jag pratar i sömnen. Jag låter hur pigg och alert somhelst, men egentligen sover jag djupt. Den är alltså nästintill omöjligt att avgöra om jag är vaken eller inte.

Min mamma har studerat mig i många, många år utan några egentliga framsteg. Vi kan ha djupa samtal om livet, eller planera en stor fest - samtal som jag sedan varken kommer ihåg eller vill kännas vid.

Jag kan nästan bli lite irriterad över att jag fått en sådan onödig talang. Kunde jag inte fått vara jätteduktig på att löpa, eller kanske ett mattegeni istället?

Jag menar, hur utvecklar man en talang som min? Jag kan ju inte göra karriär på att ligga i ide? Och hur ska jag kunna hjälpa tredje världen? Genom att lära barnen sova sig igen törst, hunger och handgranater?

Tack Gud, verkligen awesome - NOT.

"Önskar att jag var en strumpa, då skulle jag vända ut och in på mig själv och bara klia klia klia..."

Tala om att förkylningen går åt fel håll. Idag har jag gått omkring på skolan som i dvala. Enda gångerna jag "vaknat upp" är efter att jag snutit mig sönder och samman inne på toaletten. Helt torr och röd har jag blivit runt näsvingarna.

Inte heller har jag orkat applådera som en normal elev, utan lamt suttit och klappat med ena handen på axeln eller benet, efter att klasskamraterna redovisat sina läxor. Som om jag led av någon sorts oförklarliga ticks/ryckningar.

Tack vare en mycket uppmärksam lärare blev jag hemskickad strax före dagens sista lektion. Yr och snorig ligger jag nu i sängen och väntar på att bli omhändertagen. Jag tycker så synd om mig själv att jag gett tillstånd att nalla på lördagsgodispåsen. Något jag annars håller extremt hårt på, tyvärr så känner jag varken smak eller lukt, så tji fick jag.

Ligger och försöker klia mig själv i halsen. Det går inte så bra. Önskar att jag var en strumpa, då skulle jag vända ut och in på mig själv och bara klia klia klia

Nu är det läggdags, önskar alla härliga och förstående(?) läsare en trevlig onsdagskväll

Luv

MonkeyL.

"Vi är som bebisar utan mättnadskänsla. Vi längtar efter att pånytt få lära oss att stå, gå och prata."

Det känns som att dagarna på Calle Flygare aldrig tar slut. Och det är inte för att det på något sätt är tråkigt, utan snarare för all den information som non-stop pumpas in och bearbetas.

Är det fem minuter kvar av lektionen så är det fem minuter, det finns inget som heter "sluta tidigare" eller "några minuters extra rast". Tvärtom, allt som oftast drar vi över tiden, och det resulterar i att vi på rasten får hetsdricka kaffet och det i sin tur leder till flera oplanerade toalettbesök eller akuta buksmärtor i klassrummet. (För dom som inte hann på toaletten)

Trots att vi alla är trötta, faktiskt helt slutkörda när dagen går mot sitt slut så törstar vi fortfarande efter mer. Vi är som bebisar utan mättnadskänsla.

Vi längtar efter att pånytt få lära oss att stå, gå och prata.

Igår ägnade vi hela eftermiddagen åt pilates och stretching. Klasskamraterna förvandlades till levande tortyrredskap och vi drog ut varandras armar och ben medans läraren, en yrkesdansör utan ett gram fett på sin muskulösa gummikropp, ivrigt hejade på

"Fortsätt! Benen går inte av, det bara känns så!!"

Idag var jag dock inte på topp. Med känslan av tusen rakblad i halsen gick jag till skolan. Jag fick inte delta i övningarna som innebar kroppskontakt. Både elever och lärare är livrädda för att bli sjuka. Ingen vill inte missa så mycket som en minut av den kunskap som flödar. Händer spritas tills dom är så torra och skrumpna att dom nästan trillar av och det äts så mycket C-vitaminberikad mat att luften i skolan nästan är orange.

Trots att jag är sjuk så kan inget hindra mig från att delta i improvisationslekarna. Di gick upp på scenen och intog en pose, jag iakttog ett par sekunder och ställde mig sedan jämte henne. Tog på mig mitt nervösa ansikte och sa med barnslig röst

"Hej jag heter Alma och det här är Di, vi ska redovisa Anne Franks Dagbok.

"Anne Frank levde på 1900-talet, hon kom från Tyskland"

Varken klassen, Di eller jag kunde hålla oss för skratt. Di som var först med att återfå kontrollen fortsatte, även hon med rösten av en femåring

"Vi har läst Anne Franks andra bok!"

Och som om det vore den självklaraste saken i världen, hörde jag sedan mig själv säga

"Och den heter, I garderoben med Anne Frank"

Jag vet inte varifrån vi får allt från, inte heller vet jag vart alla kommer ifrån, men roligt har vi, väldigt roligt.

Klassträff & Första uppträdandet på Big Ben

Fredag

På fredagskvällen var det för första gången dags för teaterklassen att samlas utanför lektionstid. Det vill säga, vi skulle frivilligt offra familj och vänner för att äta tacos ihop. Sagt och gjort.

Jag lämnade ovannämnda hemma och begav mig hem till Värden där det redan var fullt hus. På något mirakulöst sätt fick vi alla 16 plats runt det lilla matbordet och kort efter att han sagt varsågod kastade vi oss över maten likt utsvultna rövare.

"Vem har salsan? Har du salsan, får jag den efter dig?!"

"Jag vill ha köttfärs, jag vill ha köttfärs!!"

"Men åhh, vad mycket ost du tog!"

"Vaa! Finns det ingen gurka?!"

Stackars Värd, satt med ett ynka salladsblad på tallriken och väntade snällt på att någon skulle passa en skål till honom. Efter halva måltiden skrek någon att det var dags för en smärre rockad. Stolar skrapade i golvet och folk bytte plats allt om vartannat.

"Men nej, där kan du inte sitta, du måste ju sitta med någon ny fattaruväääl!!"

"Sitt här, sitt här, sitt här!!"

"Inte där, däääär!!"

Strax efter tio kastade jag, tillsammans med en godtagbar ursäkt, in handduken. Stupade i säng efter några drinkar ute, tillsammans med Finaste som kommit upp till Stockholm samma kväll.

Lördag

På lördagen, kände jag, förutom en mindre trevlig baksmälla, att det var dags att börja finslipa på mitt material till söndagens uppträdande på Big Ben.

Dock så var det ju svårt att finslipa på en yta som var nästintill helt orörd. Kände paniken komma krypandes men kastade snabbt och effektivt locket på. Ägnade istället hela kvällen åt att titta på dansk TV.

Varje gång mamma försiktigt frågade om hur det gick med mitt skrivande, slog jag händerna för öronen och började sjunga på Danmarks nationalsång.

"Det er et yndigt land, det står med brede boge near salten osterstrand..."

Mamma bara himlade med ögonen och lämnade rummet.

Söndag

Paniken var total. Kunde inte förstå hur jag varit så dum och tittat på dansk TV hela kvällen innan. Det var bråda tider, manus samt inlärning av manus skulle snabbt avverkas så att jag några timmar senare kunde stå där på scenen och briljera.

Efter att texten var färdigskriven kom jag fram till att det nog var säkrast att ta den på skånska. Alla bra komiker pratar ju skånska?

Kunde knappt få ner middagen, jag var mer rädd för att inte komma ihåg texten än om hurvida någon skulle skratta åt mina skämt. Inne på klubben bytte jag min jacka mot en garderobsbricka, tittade på den.

"Åh, 89:e mitt turnummer! Det bara måste betyda något bra..."

Garderobskillen tittade trött på mig.

"Hörru, jag vill inte förstöra ögonblicket... Men du håller lappen uppochner."

Garderobsgudarna stod alltså inte på min sida.

Jag satte mig bland dom andra komikerna och där fick reda på att jag skulle gå upp som nummer två. Vilket var direkt efter den, både internationella och professionella engelsmannen som skulle öppna upp kvällens show. Kunde man ha mer otur?

Efter att ha lyssnat på honom i några minuter smög jag skräckslagen fram till killen som ordnade med allt praktiskt. Knuffade honom lite lätt i sidan.

"Jo, ehmn, jag tror att jag har ångrat mig. Jag vill inte uppträda längre..."

Han såg på mig med stora blå ögon, rynkade pannan innan han harklade sig och med en sval röst sade

"Är det så? Isåfall måste jag gå upp och tala om det för publiken. Alltså att du är för feg, att du helt enkelt inte klarar av det..."

"Okej, okej, vänta... Jag går upp!"

Och upp på scenen gick jag.

Förutom att jag råkade ställa in mickstativet i höjd nog för en dvärg, och därför var tvungen att stå ihoptryckt som en ostbåge med dålig hållning, så gick det helt okej, bra.

Tänk att jag faktiskt gick upp och ställde mig där, att lilla jag fick folk att skratta... .

Tack till mina otroligt fina vänner som var där och stöttade mig. Till nästa gång lovar jag att vara betydligt mer påläst!

Luv

MonkeyL.

Toppen med fredag & Family Guy v.5

Jag och Finaste har suttit och tittat ut våra absoluta favoritklipp av den mesta och bästa serien just nu!

Trevlig Helg

/MonkeyL.

Summering av första veckan på Calle Flygare

Första veckan på skolan går mot sitt slut. Den har varit mycket innehållsrik och lekfull. Förutom lekar som Hela havet stormar, Korv med bröd, och Tågkonduktören har vi pratat regler, normer, lovat varandra evig trohet samt lärt oss att hur mycket man än drar och stretchar i lederna så går dom inte av. Oftast.

Jag har också kommit till insikt med mig själv. Insett att jag måste bli bättre på att hantera mina tävlingsgener. Det fungerar inte att svettas, ha hjärtklappning och tro att jag ska dö om jag inte vinner hela havet stormar, och dessutom ha roligt samtidigt. Jag måste göra ett val.

Det är vinna eller skjutas som gäller. Kanske ska jag gå med det sista den här gången och se vad som händer?

Vi har vidare blivit uppläxade av Ordningskommittén, skrivit vykort till Mikael Persbrandt samt Jonas på Skansen, masserat varandra och spelat Spökboll utan boll. Riktig spökboll...

Nu längtar jag till våren mer än någonsin. Tussilago, lukten av regn och första åket på Gröna Lund. På söndag äntrar jag scenen själv under exakt 183 sekunder, varken mer eller mindre. Vilken scen och tid tänker jag inte dela med mig av då jag vill ha så lite publik som möjligt, helst ingen alls.

Jag vet hur det är att må riktigt dålig, men jag vet också att det går att må bra igen.

Livet är inte så dumt ändå, just nu.

Yours Truly

Monkey L

"Jag tänkte att man kunde ha användning av ANFS typ vid militära övningar och sånt..."

Jag har kommit på en idé som gör att man fryser mindre. Eller, alltså… först fryser man mycket, men i slutet så är man betydligt varmare. Min lösning går helt enkelt ut på att man bygger upp ett system kring sina ytterkläder och när man ska ta på sig vad.

Jag har döpt systemet till ANFS - AlmasNonFreezingSystem

Vid en ANFS delar man upp sina ytterkläder i två grupper. Baskläder och Lösa föremål. Baskläder är ytterjacka och skor (ev. handväska.) Lösa föremål är i det här fallet - handskar, mössa samt halsduk.

Vad jag sedan gör är att jag börjar min promenad endast iförd Baskläder, ”Base Clothes”. Dom lösa föremålen ”The Loose Stuff” har jag lätt tillgängliga, förslagsvis i handen.

Då jag i förväg ser till att veta sträcka samt den tid som min promenad tar, kan jag enkelt dela upp påklädningen av dom lösa föremålen samt när jag skall ta på mig vad. Den här delen har jag valt att kalla ”The On Clothing Moments” .

För det är alltså flera små moment och inget som skall göras på en och samma gång.

Jag börjar med att trä på mig vänster handske efter ca 50 meter. Efter ytterligare 50 meter åker höger handske på. Jag har då 200 meter kvar av min promenad till Målet. Efter 75 meter, ca 58 sekunder, åker halsduken på och då har jag också tagit mig fram till finalen ”The Finally Stuff”

OBS: Det är viktigt att finalen inte kommer för nära målet. Målet i detta fall är spårvagnen.

Ca 75 meter efter tredje momentet tar jag och för mössan över huvudet. Kvar har jag då en precis lagom lång sträcka på 50 meter då jag hinner njuta av att vara fullt påklädd ”Fully Dressed”och varm.

Jag tänkte att man kunde ha användning av ANFS typ vid militära övningar och sånt... .

Men som sagt, än så länge är det ju bara en idé.

--- C.F LOGGEN ---

Idag lekte vi en lek som hette ”Korv med Bröd” skrev kontrakt och gav varandra massage. Det var roligt.

"Ni får då se till att dom får någonstans att sitta, kanske puffa upp soffkuddarna lite extra och sedan hålla er undan, är det förstått?"

Under uppvärmningen idag, mitt i en Abba låt, for dörren till teatersalen upp med en smäll. In stormade fyra elever, alla från årskurserna över oss. Låten stängdes av och vi knuffades ner i hörnet.

Den första, en lång kille med vinröd kofta och backslick tog täten. Efter honom gick en kille som var lika prydligt klädd, men bara hälften så lång. Tredje i ledet var en tjej, hon hade kjol och korpsvart hår. Sist och minst var en rödblond kille med armar smala som tändstickor.

Han smörjde frenetiskt in händerna med handsprit samtidigt som han blängde på oss över kanten på sina glasögon.

Backslick-killen, som tycktes vara någon form av ledare, tog till orda, hans lite gälla stämma skar sig illa mot den pondus han utstrålat när han klivit in i salen. Han påminde lite om Gustav Skarsgårds rollkaraktär i "Ondskan"

"Hej Ettor och välkomna till vår anrika skola, Calle Flygare!"

Någon eller några mumlade tack innan det återigen blev knäpptyst.

"Vi är skolans så kallade Ordningskommitté, och det är vi som ska se till att det är bra stämning på skolan, att alla uppför sig och att lokalerna hålls rena och fräscha... .

Jag vill börja med att fråga VEM I HELVETE är det som har lämnat en smutsig kopp på bordet vid skåpen??!!"

Vi såg förskräckt på varandra, ingen ville kännas vid det övergivna kaffekoppen.

"Vi accepterar inte nedskräpning. Det här är en privat skola så det är viktigt att vi lär varandra, det vill säga, att vi lär upp er. Här på Calle vill vi ha det skinande rent och bakteriefritt"

Hans kommittékamrater nickade ivrigt för att visa att dom höll med. Ledaren puffade till killen med tändsticksarmarna.

"Mm, just det! Vi vill ha en ren skola, utan massa bakterier. Vi kräver att alla är hygieniska och använder desinfektionsmedel, T.ex en sådan här.

Han höll upp flaskan med handsprit så att alla skulle se den. Ledaren började prata igen.

"Det är också viktigt att ni visar klasserna över er respekt. Fyrorna håller på med sitt slutprojekt nu och när dom är här på skolan så är dom trötta och vill kunna koppla av. Ni får då se till att dom får någonstans att sitta, kanske puffa upp soffkuddarna lite extra och sedan hålla er undan, är det förstått?"

Sist vill vi säga att vi, inte på något sätt, under några somhelst omständigheter, accepterar diskriminering, sexistiska skämt och så vidare. Skulle det vara så att någon bryter mot våra regler, ni fick väl en pärm om det igår? Skulle det vara så... så rapportera till henne där..."

Han pekade på den svarthåriga tjejen, hon såg lika allvarlig och bister ut som resten i Ordningskommittén , nickade instämmande och började prata innan hon blev avbruten av ledaren.

"Får ni problem, kom till mig så tar jag det med någon av ledarna på sk..."

"Ja, nu vet ni det! Vi ses på insparksfesten på fredag. Håll rent och var hygieniska så slipper vi komma och skrika på er. Ordningskommittén räds inget!"

"Nå... vems smutsiga kopp är det nu då, berätta, ange någon, vavava?!"