tisdag 30 november 2010

Det är så kallt att... min skitstövel till pojkvän blivit toffel

Snön vräker ner på ett burdust och opassande sätt, fötterna krampar. Den enda snö jag egentligen förstår mig på är den mina skidor åker på. Mitt tåg upp till Stockholm var försenat med två timmar så jag smög mig på ett annat x2000 efter att ha sympatiserat med tågkonduktören. Jag frös så att jag hackade tänder redan innan jag klev på tåget, det blev inte bättre av att uppvärmning och toaletter inte fungerade(!) Jag klev av i Stockholm tre timmar senare, kraftig nerkyld och med spänningsvärk i hela kroppen. För det är kallt, det är så kallt att

  • mobilen slutat fungera
  • bröstvårtorna trillat av
  • axlarna frusit fast vid öronen
  • utlösning blivit inlösning
  • min skitstövel till pojkvän blivit toffel
  • hörnen står i - 90 grader
  • mitt blod blivit blått och jag bjudits på middag på riddarhuset
  • sedlarna fryst fast i plånboken
  • ytterskorna konverterat till inneskor



måndag 29 november 2010

Men nej vad roligt!

Ringer min tandläkare för att avboka en tid. Trots att jag aldrig haft några problem med mina tänder så gillar jag inte att gå till tandläkaren. Jag tycker att det är jobbigt att få massa kalla instrument inkörda i munnen, bli nersprutad med smutsigt vatten och sedan dessutom betala för det.

"Alvik Strand Tandläkarna går det bra att dröja lite?"

"Eh, jaha"

15 minuter senare. Jag hör hur receptionisten hjälper ytterligare en kund. Lägger på luren och ringer upp samma nummer.

"Alvik Strand Tandläkarna går det bra att dröja lite?"

"Nej hörru du, det gör det inte... "

"Va?"

"Jo, jag ringde nämligen för ett tag sedan och..."

"Haha, just det! Dig hade jag helt glömt bort, hahahahahahahaha..."

Förvivlan på Liseberg, söndagsmatch & pungkulor

Fredag

Vi lagade middag och var ute en sväng på stan.

Om jag tycker att det är kul att dansa så är det inget mot vad Finaste och Marcus tycker. Dom hoppar upp och ner som två studsbollar. Jag hängde med så gott jag kunde men kände mig mest som en tredje pungkula. - Dvs, onaturlig och i vägen.

Efter att ha studsat ett tag upptäckte jag att Finaste och Marcus totalt tycktes glömt bort min existens, där dom stod och hoppade och pekade på varandra, knixade med knäna och snurrade runt runt runt. Jag kände igen scenen men kunde inte komma på från vart. Först senare, när vi var hemma igen och killarna stod och dansade i sina boxershorts slog det mig. Framför mig hade jag, In Real Life, utan manuskript, Turk och J.D.



Lördag

Vi sov ut, åt lunch och klädde på oss dubbla lager med kläder. När vi klev ut bet kylan i våra ansikten och letade sig in under kläderna. I motvind kämpade vi, tillsammans med flera hundra likasinnade, oss fram till entrén på Liseberg. Är det verkligen mysigt med jul?

Svar, ja. För när vi väl kommit in på området, efter att ha värmt oss bland förvaringsskåp och garderober, så såg vi alla fem miljoner ljus som lyste, snön som låg tjock och vit, och ungar som åkte karusell så att snoret yrde.

Plötsligt fick jag syn på den. Helt identisk med hjul-snurran på Gröna Lund, och med samma högsta vinst. Tre gigantiska(!) tablettaskar med Fruxo, Zoo och PimPim. Omgivningen runt omkring mig bleknade bort.



Flashback.

Sommar på Gröna Lund. Jag såg hur jag stod där, bönade och bad om att hjul-snurran skulle stanna och hamna på ett av alla dom nummer som jag, gång på gång tingat med slantar som kunnat gå till bättre behövande.

Jag såg hur snurran stannade på ett av mina nummer.

Öronbedövande jubel gick över i total förvirring när ett "Kids Travelpack" sattes i min hand. Andra pris. Allt för att en liten digital siffra, bredvid hjulet, slagit två. Förnekelse, förtvivlan, och tillslut uppgivelse. Fram med plånboken igen, nya nummer, nya "Kids Travelpack", magen som ett avgrundsdjupt hål. Händer som slet mig därifrån.

"Kom nu Alma, vi går och åker bergochdalbanan som du gillar så mycket. Vi kan säkert tränga oss före minst tio personer..."


Tillbaka på ett svinkallt Liseberg.

"Hallå, jorden anropar Alma! Hör du mig??"

"Va?"

"Vad konstig du såg ut för ett tag, mår du bra eller?"

"Jag.måste.jag.ska.gå.fixa.vinna..."

Jag pilade mig fram och igenom kön, utan att jag vet hur det gick till hade jag plötsligt tagit upp plånboken och köpt ett antal nummerbrickor.

Hjulet snurrade, och snurrade, jag höll andan

Plötsligt stannade det.

Öronbedövane jubel när den feta ungen bredvid mig mottog högsta vinst. Händerna igen, drog mig därifrån.

"Otur i spel, tur i kärlek! Kom nu älskling, vi går och dricker lite glögg, det blir väl jättebra?"

Jag lät mig ledas bort till kaffestugan, fortfarande helt i egna tankar. Farbrorn som stod framför oss hade svårt att betala sitt fikabröd. Han hade fullt sjå med att balansera en gigantisk första-pris chokladkaka. Finaste, alltid så glad och trevlig erbjöd sig att hålla den. Farbrorn skrockade

"Hohoho, tror ja det! Nej vettu, då blir det sura miner hos barnbarnen, högsta vinst och allt!"

En hård knuff i ryggen, den lilla feta ungen med "min" förstavinst försökte tränga sig förbi. Jag kramade vanten i handen. Lugn och fin.

Tanten som höll sig strax bakom den feta ungen sprack upp i ett leende när hon fick syn på farbrorn med jätte chokladkakan.

"Kan du tänka dig Stig, han vann första pris igen!"

Hon såg sig stolt omkring, höll det feta barnbarnet i kragen, lite som en trofé. Jag mötte hennes blick, fick fram ett krystat leende. Plötslig hörde jag en röst, högt och tydligt.

"Tur i spel..."

Av tantens min att döma förstod jag att det var jag själv som talat. Hon tor det feta barnbarnet, som nu släpade på både chokladkaka och "mitt" pris, och gick därifrån. Kvar stod jag och tryckte munnen full av russin från paketet på kaffebordet.




Söndag

Jag och Finaste spelade badminton. Som ett sant badmintoness stod jag, iförd full krigsmundering, i position. Jag slog boll efter boll. Segrade. Tackade mina inbillade fans på läktaren genom att ta ett segervarv runt planen. Återigen infann sig lugnet i mitt sinne.

Jag måste vinna. Vinna vinna vinna. Det är vinna eller skjutas... .



fredag 26 november 2010

Toppen med fredag v.47














"Det man inte har i ansiktet, det får man ha i baksiktet"

Har precis fått en finne i bakhuvudet.

Jag visste inte att man kunde få finnar där. Men å andra sidan... gör man det omöjligt för dom att ploppa upp i ansiktet, med hjälp av porrengöring och syra, så måste dom ju få ploppa någonstans. Dags att göra om citatet "Det man inte har i huvudet, det får man ha i plånboken" till "Det man inte har i ansiktet, det får man ha i baksiktet".

Nu är det iallafall, äntligen fredag!

Ett samtal

"Du förresten, bokade du badmintonbana igår, eller ska jag göra det? "

"Nej, det missade jag!"

"Hmm, okej... Vet du vad, det kanske är bättre att du ringer trots allt. Alltså du pratar ju göteborgska"

"Va?"

"Jo... Alltså, jag tänkte att det kanske inte är så lyckosamt om jag ringer med mitt dryga mål"

"Men vadå, tror du att dom kommer att neka dig en bana bara för att du pratar stockholmska?"

"Ja! Eller, det är ju onödigt att ta några risker och jag vill verkligen spela på söndag..."

"Eller så ringer du dom och pratar på skånska?"

"Skånska!? Men herregud, hur tänkte du nu egentligen? Det är ju ännu värre!!"



Hmm, ska nog hålla mig ifrån sockret i fortsättningen. Kanske…

Torsdag 251110

Så var man på väg ner till Göteborg igen. De senaste två månaderna har jag varit mer i den staden än någonsin innan. Och jag som trodde att Göteborg, precis som Gotland, bara var öppet på sommaren. Silly me.

Igår kväll mådde jag inte så bra, eller kanske mådde jag för bra?

Efter att ha ätit efterätt och druckit kaffe relativt sent, tog det inte många minuter innan sockret kickade in. Jag for upp och ner som en iller, dansade hejvilt till Alejandro iförd en tomteluva.

”Åh, Alma… Du är precis som ett litet barn på socker” .

Timmen senare vred jag mig som en mask i sängen. Jag kände för att göra tusenochen olika saker, samtidigt. Plötsligt var det som att någon stängde av batterierna och jag somnade, med kläder och allt, pang!

Hmm, ska nog hålla mig ifrån sockret i fortsättningen. Kanske… .

tisdag 23 november 2010

(A)manda-rin(g)

Jag tänker att frukt är lite som människor, eller är människor lite som frukt?

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag precis satt i mig två mandariner, varav den ena var söt som socker och den andra sur på ett rätt otrevligt sätt. Men det är klart, ska man först bli avskalad sina kläder och sedan stoppas i ett hål och tuggas på, inte konstigt att man blir sur.

Tänk om det är så att dom sura frukterna är dom smarta, för att dom liksom vet vad som ska hända. Medans dom söta är naiva och godtrogna. Lite som underåriga på krogen.

Men dom övermogna då? Vill man ha dom? Jag har aldrig ätit en övermogen mandarin, vet inte riktigt hur den skulle smaka. Men inbillar mig att den antingen, blir sötare med tiden, eller bara helt tappar både smak och form.

Det är nu jag behöver någon som påminner mig om att det handlar om mandariner. Istället har jag en tokig hund vid min sida som, precis som jag, tycks tro att mandarinen har ett högre syfte än att ätas.

Men vadå, det är väl inte för inte som "Mandarin "har blivit ett språk.
Jag ser framför mig hur två kinesiska professorer sitter vid ett skrivord, ivrigt väntandes på att "The One and Only - Mandarin" ska spotta ur sig något som sedan kan föras in i Mandarin-lexikonet.

Ehmn, alltså... Det skulle inte förvåna mig om, jag och min hund lite senare, sitter sida vid sida och tillber två mandariner i takt med att solen går ner.

Peace Out

måndag 22 november 2010

Han såg först på mig och sedan på handikappsskylten på dörren. Jag lade till en besvärad min, och sa "Det är armen, den är lam".

Lördag

Var på inspelningsplatsen tidigt på lördagen, omedelbart sattes jag i sminket.
Sminkösen "Sminkis" hade en jättestor rosa box på hjul, med hjälp av en jättesöt liten nyckel öppnade hon boxen och därinne fanns smink i regnbågens alla färger. Lördagsgodis!

Genast började jag peta på en hallonröd läppenna, sedan fick jag syn på en smaskigt grön glitterögonskugga och gick vidare till den. Det enda jag fick ur mig var "åh"åååh"ååååååååh". Jag var som en liten flicka, hoppade upp och ner på stolen samtidigt som Sminkis gjorde sitt bästa för att lägga sin make up. "Gud, vilken fin hy du har!" utbrast hon och utan att hon bett om det berättade jag sedan för allt och alla som var i rummet om mina hygienvanor.

Min motspelare kom in, men vände tvärt i samma ögonblick som han fick syn på allt smink. "Snart är det din tur" ropade jag efter honom och skrattade mitt ondaste skratt, muoahahahaha! Sminkis drog ner mig i stolen "Sitt still nu Alma!"

Medans min motspelare sminkades satt jag ute i personalköket, åt pepparkakor och pratade skånska med filmteamet. Dom tyckte att det var jättekul, och jag befann mig i mitt absoluta esse. Sedan filmade och filmade vi, ideligen avbrutna av nyfikna biblioteksbesökare. Till slut hade djungeltrumman nått så pass många öron att det inte gick att filma längre, då tog vi paus och satte igång igen först efter att dom stängt lokalen. Sedan flöt det på bra, strax före 19 var jag hemma igen.

Kväll
Mötte upp lite vänner på ett överfullt Sturehof, där var vi sedan kvar till stängning.
Då det var bisarra köer utanför damernas så kilade jag upp till handikappstoaletten, där lyste det förvisso upptaget men kön var obefintlig. En äldre herre som var på väg förbi, stannade till. Han såg först på mig, sedan på handikappsskylten på dörren, och sedan på mig igen. Jag lade till en besvärad min, och sa sedan

"Det är armen, den är lam".

Nyfiket, lyfte han min högra hand, jag lät den slappt följa efter. Han gav mig en lite konstig blick, innan han skyndade vidare till baren. Jag återberättade historien för Anna som satt och passade vårt bord. Hon tyckte inte att det var det minsta roligt.

"Men gud vad oförskämt av honom, att bara lyfta på din arm sådär!! Tänk om den varit lam på riktigt!"

Söndag

Var återigen på plats för inspelning. Vi skulle filma utomhus och jag skulle vara iförd endast en tunn sommarklänning. Min motspelare, som har en större roll, hade redan varit på plats ett par timmar. Alldeles blå om läpparna och med blöta tygskor stod han och huttrade vid trailern. Jag avundades honom inte.

Satt i sminket dubbelt så lång tid som dagen innan och sög på mina läppar som, tack vare läppglanset, smakade jordgubbar och sommar. Under tiden fick mitt hår lockar som anstod en hollywoodstjärna. Medans jag väntade på att gå upp och filma hann jag med ett par vändor till salladsbaren. Där tryckte jag i mig den ena oliven efter det andra. Jag älskar oliver.

När det var dags klev jag ut i kylan.
Trots att jag hade på mig min vinterjacka så frös jag så att jag hackade tänder. Kamerarälsen var lagt i en stor ring. Jag och min motspelare skulle stå i mitten och se kära ut. "Då är vi klara för tagning, ni kan ta jackorna". Sminkösen kom in i ringen för att pudra en sista gång och sedan ta min jacka, jag hade svårt att släppa den ifrån mig. "Alma nu släpper du jackan" väste hon i mitt öra. I samma ögonblick som jag släppte den ifrån mig kände jag håret resa sig, axlarna for upp till öronen likt missiler och andningen blev snabbare.

Vi filmade och filmade, kamera åkte runt, runt på rälsen. När vi äntligen var klara hördes kameramannens stämma "Ey, jag ser inget, jag är helt snurrig, det är värre än tivoli!" och alla skrattade. Sedan bjöds det på mat och det skojades och skrattades. För även om det har varit hårt och intensivt arbete, så har vi haft jättekul tillsammans, speciellt mellan tagningarna.

När jag kom hem satte jag mig i duschen och lät det varma vattnet tina upp kroppen. Jag såg vattnet färgas brunt av allt smink, slöt ögonen och somnade.





fredag 19 november 2010

Toppen med Fredag! v. 46





Tack 118 100!

Jag epilerar benen i hopp om att en dag, om många år, där inte gro något hår alls
Jag äter gammalt godis jag hittar på golvet
Jag mimar till Justin Bieber framför spegeln
Jag sjunger opera i duschen
Jag påbörjar ett nytt, sunt liv varje måndag
Jag använder min kvinnliga list för att slippa stå i kö
Jag pratar alltid med främlingar
Jag har söta små burkar till allt

Mina kvinnliga vänner säger att jag tänker som en man
Mina manliga vänner säger att jag är den mest feminina kvinna dom känner
Min mamma säger att jag är speciell

Men vem är jag egentligen?

Jag tänkte att jag skulle spara lite pengar och skickade, istället för att ringa psykologen, ett sms till 118 100.

Enligt dom så är jag en "felfri hoppryttarinna och rosettplockare med jetset-ambitioner och med ett gott öga till Stefan Sundström."

Under mina 21 år av undran så är det utan tvekan det mest fattbara svar jag fått.

Awesome!!

"Allt jag gjort vart bort i tok
Av noll och intet värde
Jag som sjunger här är inte klok
Nu när jag ska dra min färde"
Stefan Sundström




torsdag 18 november 2010

"Kanske får man champagne och en goodie-bag i väntan på att tre dvärgar slickar solariet rent med sina tungor..."

På mitt solarium har dom precis fått ett VIP-ROOM. För att komma in i VIP rummet så måste man få en egen nyckel. Jag är tydligen inte en tillräckligt viktigt kund, och har således inte fått en nyckel. Jag undrar hur deras typiska VIP-kund ser ut.

Kanske är det en byggarbetare på steorider, eller en stureplanstjej som fått för mycket pikar för sin brun utan sol, eller en f.d mångmiljonär som nu återupplever sina gamla goda dagar där på plastsängen, vem vet.

Och jag undrar vad som finns inne i VIP rummet. Jag förstår ju att det finns ett solarium, men jag tänker att det inte kan vara allt.

Kanske står där 5 halvnakna solbrända, muskulösa män, insmorda i olja och fläktar med palmblad.

Kanske får man champagne och en goodie-bag i väntan på att tre dvärgar slickar solariet rent med sina tungor.

Kanske får man rida ett ärevarv runt solariet, på en liten liten ponny som heter Skrutten

Det är säker därinne som allt man läser om i skvallerpressen, händer!

Det är därinne Kungen sitter med Aje och Kaffeflickorna, det är därinne P!nk efterfestar, det är därinne deltagarna i "Paradise hotel" sitter och skriver autografer.

Herregud, jag bara måste in!


Tack

Just idag, efter att ha tappat hela lunchen i trappan, spillt ner min nya blus och bränt tårna i tomatsås - så känns det extra skönt att veta att det finns en väldigt fin människa därute som tycker om mig, precis som jag är.

Han tycker om mig, trots att jag råkar kasta ut hundratalet tandpetare i köket, gå in i dörrar, slänga inredning i maten, dra ner chipsskålar och hälla ut frukosten i sängen... .

För att inte tala om alla knasiga idéer.
Som att bygga en igloo, köpa stickor och massvis med garn, trots att jag inte kan sticka, eller vara "vegetarian med undantag för tacos, köttfärsås, och julbord."

Den här fina människan blir varken arg eller trött på min okontrollerade kropp. Han hjälper mig att plocka tandpetare, fångar upp chipsskålen i sista sekund, stirrar sig blind på "Hur du lär dig sticka" klipp på internet eller kommer med kalla handdukar när jag gått in i saker.

Jag är väldigt lyckligt lottad.

Tack

onsdag 17 november 2010

"Typ som en omvänd spya? Att man får in magsaften istället för ut?"

Jag vaknad nyss och trodde att grannarna höll på att borra upp något gammalt dräneringsrör. Upptäckte sedan att det var mig mage som kurrade.

Alltså. Varför kurrar magen?

"Magkurr och hunger hänger inte alltid ihop"

"Men vadå jag känner ju att jag är hungrig"

"Magkurret uppstår, när magsäcken drar sig samman och samlar vätskorna i magen. Det sker automatiskt när magen håller på att bli tom."

"Typ som en omvänd spya? Att man får in magsaften istället för ut?

"Känslan av magens sammandragningar och ljudet av den kurrande magen förknippas ofta med hunger, men även om det känns så, är det inte kroppens signal att det finns ett behov av ny mat. Hungerkänslan är snarare ett följdfenomen till kurrandet, då magens sammandragningar styrs från samma område i hjärnan som hungerkänslorna."

"Nu fattar jag ingenting. När är jag hungrig och när är jag det inte?"

"Tvärtemot vad man skulle kunna tro så är innehållet i magen utan betydelse för hungerkänslorna"

"Huh?"

"Det vet man, då människor som fått magsäcken borttagen likväl upplever hunger."

"Jaha... Men då behåller jag nog magsäcken... . Måste.bara.ringa.ett.samtal"

"Istället menar en del forskare att det är sockerhalten i blodet som bestämmer när hungersignalerna aktiveras i hjärnan. När blodsockret faller, finns det behov av mer näring och då upplever vi ett behov av mat. Men det finns egentligen ingen entydig förklaring till hungerkänslan då det är ett så pass komplext fenomen. Till exempel så påverkas den också av psykologiska och kulturella faktorer. Man kan känna hunger för att man känner sig osäker, eller nedstämd."

"Det vill inte jag!"

"Eller för att man är van vid att äta på en bestämd tid. Visste du att vi blir hungrigare när temperaturen sjunker?"


tisdag 16 november 2010

"Damen fortsatte ogenerat att gapa. Jag tänkte att det varit kul om jag haft en vindruva eller så, att kasta in i gapet"

Godkväll i stugan!

Jag har precis kommit hem efter att ha varit och provspelat för rollen som "Zeynep" i pilotfilmen för ungdomsromanen "Shoo Bre". Det gick bra.

Påväg till castingen så satt jag först bredvid en äldre tant, hon var stiligt klädd i mörkblå rock, svart handväska. Guldringarna på fingrarna nästan bländade mig. Inget anmärkningsvärt egentligen, om det inte varit för att hon satt och tuggade tuggummi med vidöppen mun.

Jag kunde inte låta bli att studera henne.
Jag är nog rätt nyfiken av mig. Jag försökte se efter om jag kunde se spår av lunchen i munnen. Damen fortsatte ogenerat att gapa och jag fann både en och tre plomber, men inga lunchrester. Jag tänkte att det varit kul om jag haft en vindruva eller så, att kasta in i gapet.

Vid Odenplan ersattes damen av en mamma och hennes dotter som såg ut att vara i treårsåldern. "Vet du att du är mammas fina flicka" gullade mamman och jag lade huvudet på sned och log. Alltså, jag förstod ju att det inte var till mig hon sa det, men det var mysigt i alla fall. Flickan tycktes dock inte uppskatta ömhetsbetygelsen för hon krånglade sig ut sin mammas famn och sprang runt i tunnelbanan samtidigt som hon skrek: "Neeeeeeeeeej, inte olla mig! Inte olla mig!!"

Jobbigt när ungar inte kan prata rent? Inte alls, det är ju hur kul somhelst!

Inne på castingen var det pang på rödbetan. Jag fick ett par sidor manus och några minuter att läsa in det på. "Så då kör vi!" Och så var vi igång. Efter att par minuter bad regissören mig att lägga på bara pyttelite mer attityd, min rollkaraktär var ju trots allt från förorten.

"Jaha, men ska jag inte bryta lite då?"
"Kan du det?"
"Ja, såklart, eh bruuussaaan"
"Ja, du är ju från Bromma, det är ju nära förorten"

Kände att det inte var läge att påpeka att Bromma ju dels är en förort, och dels att, i den del av Bromma jag är uppväxt, tävlar vi snarare med Djursholm och Lidingö om att ha flest Canadian Goose jackor och få till de mest perfekta iiiiiiien... .

Fast det där med Goose-jackorna gäller väl för Rinkeby och Tensta också skulle jag tro.

Hursomhelst så var jag välkommen att, om jag kunde, bryta lite på svenska. Vi tog scenen ytterligare en gång, och min motspelare kom fram till bordet jag satt vid.

"Shoo, Zeynep!"
"allåååh vaud göuuurdyy!?"

Min motspelare började skratta. Riktigt, riktigt mycket. Så mycket att han var tvungen att ställa sig upp och dra in luft i lungorna. Regissören bröt inspelningen.

"Oj, sorry, jag tog nog i lite väl mycket kanske?"

Jag tittade frågande på regissören.
Sekunden senare skrattade vi alla och slog oss för knäna.

"Du får tagga ner den lite, men jag gillar din attityd!"

Vi körde på ytterligare en halvtimme. Jag kände hur min brytning blev mer och mer försiktig, för att tillslut hamna precis där regissören ville ha den. Han berömde mig för min förmåga att ta regi varpå jag bugade och bockade, för det är alltid kul med positiv respons.

Jag fick rollen




måndag 15 november 2010

Antagningsprovet - Calle Flygare Teaterskola

Jag kom till Calle Flygare en halvtimme för tidigt, väntade fortfarande på att min nervositet, som lyst med sin frånvaro, skulle sätta in, men icke. "Shit pommes" tänkte jag. För om jag inte skulle bli nervös innan, riskerade jag då inte att få total tunghäfta inne hos juryn?

Men det kändes befriande att vara tillbaka i lokalerna. Atmosfären inne på skolan är helt magisk. Jag kommer ihåg första gången jag satte min fot där. Känslan av att ha hamnat helt rätt, med härliga, begåvade och glada människor. Inte konstigt att jag vill tillbaka. Det är ju här jag ska vara. Ingen annanstans.

Jag satte mig i en av stolarna för att vänta. Skärmade av mig totalt. Det var ett ganska bra kackel på dom andra sökande, men jag kände att jag ville vara, i och med mig själv, så jag höll, mig för ovanlighetens skull på avstånd. Kvart över fyra kom juryn ner och höll en kort presentation. Sedan var det dags för dans och rörelseprov inne i Calle-salen. Trots att juryn, som bestod av folk som jobbade på skolan, plus två elever - satt och granskade varenda rörelse jag tog, så klarade jag både mina armhävningar, plieer, och den korta koreografin utan några missöden. Jag undrade fortfarande vart min nervositet tagit vägen. Om jag åtminstone kunde bli lite nervös över att inte vara nervös! Men nix, inget alls.

När vi var klara med första delen sattes vi att vänta i hallen utanför. En och en kallades vi sedan in för att framföra någon av de monologer som skolan delat ut. Efter vad som kändes som ingen tid alls, så var det plötsligt min tur. Jag, som varit inne på toaletten och snabbt bytt och om sminkat till mig trötta, röda pås-ögon gick för att möta mitt öde. Inne i lilla salen satt dom, uppradade med anteckningsblock och nyvässade pennor.

"Hej Alma" sa dom i kör.
"Hej hej" svarade jag och försökte se pigg ut trots mitt trötta smink.
"Hur känns det, är du nervös?"
"Mmm, jo, lite" Men tusan också, står jag här och ljuger dom rakt upp i ansiktet. Nu måste jag se lite nervös ut tänkte jag och började bita på ena nageln. Jag som aldrig biter på naglarna.
"Vilken monolog har du valt att framföra för oss idag?"
"Jag har valt Peter Birros, Niel Armstrong var aldrig på månen."
"Ja, okej. Då är du välkommen att sätta igång"

Och satte igång var just vad jag gjorde. På sekunden var jag inne i min roll. Jag berättade om hur jag gång på gång försökt lägga av med drogerna, att det gått åt skogen och att jag gjort nästan vad somhelst för att få tag i mer. Hur jag gett upp, börjat tillbe amfetaminet och avslutade med att likna mig själv vid ett djur. När jag var klar satt dom helt tysta.

Det var stoneface, tack och adjö.

Jag gick ut ur salen och in på toaletten, där tvättade jag av mig sminket, och fick på så sätt en "ny duk att måla på", inför nästa dialog. Jag bytte om till en skjorta som jag knäppte ända upp i halsen, plockade fram mammas glasögon som gjorde mig både yr och illamående, sedan avslutade jag med att kamma håret i en stram knut, måla två jättekraftiga ögonbryn och stoppa in en medhavd kudde under skjortan.

Tjock och glad på tre minuter. Sweet.

När jag sedan kallades in på nytt fick juryn sig ett gott skratt medans jag plockade iordning min scen. Bord, stol, veckotidning samt en godispåse i storlek XXL. Och nervositeten? Den fortsatte lysa med sin frånvaro. Jag förstod ingenting alls.

Monologen flöt som ett rinnande vatten. Jag satt där och beklagade mig över mitt feta jag, berättade om hur jag, helt sjukt, satt och klippte ut bilder på mina favoritmodeller i särskilda poser, samtidigt som jag försäkrade om att jag inte var någon sorts smyglesbian alls. Allt detta gjorde jag på bred skånska, utan att varken tappa ord eller staka mig. Och juryn skrattade. Det eggade mig att bre på ännu mer. Efter att jag var klar bad dom mig att göra det igen. Jag gjorde det igen, och dom skrattade ännu mer. Sedan plockade jag av mig karaktärens kläder och glasögon, svarade på lite frågor och ställde några tillbaka. Det kändes bra.

När jag sagt hejdå och tackat för mig gick jag ut ur salen. Jag hann inte mer än in på toaletten innan jag kräktes. Dags att komma nu, muttrade jag och sjönk darrande ner på golvet. Nervositeten svarade genom att utlösa en hugee svett-attack.

I trappan påväg från skolan stötta jag ihop med en jurynmedlem som tagit en välförtjänt paus.

"Jiag måuste baraou frågaou, komöur du fråun Halmstad fråun börjaun ellöur?"
"Eh, nej jag är från Stockholm..."
"Jiaaahaauu... Men... Håur i allsin daour har du läurt dig att prataoubraou? Dy e jy helt underbaourt braou!"

Ute på gatan log jag stort mot höstmörkret.

Jag vet att det är många som söker, och jag vet att dom tar in ytterst få, men jag vet också att jag är helt nöjd med min prestation och att jag inte velat göra den på något annat sätt.

Nu väntar väntan på besked.





fredag 12 november 2010

"Hon måste lära sig att göra rent efter sig själv. Gör någon annan det så lär hon sig aldrig."

Jag drömde att jag fyllde år och att hela familjen stod vid sängen och sjöng.

Just när min hund hoppade upp och slickade mig i ansiktet vaknade jag av att Finaste kysste mig hejdå innan han skulle till jobbet.

Why waste precious time dreaming when waking life is so much better?

Igår lagade Marcus middag åt oss.
Jag som fått i uppgift att duka upptäckte att jag fått en bordstablett för mycket och var därför påväg tillbaka till köket. Finaste stod och plockade glas när jag fick en plötslig ingivelse och kastade tabletten mot honom. "Fångaaaaa!!" I samma ögonblick uppstod en vindpust från Gud eller nått, och tabletten landande i grytan.

Marcus som stod vid spisen började hoppa upp och ner av upprymdhet samtidigt som han pekade och skrek

"Titta, titta vad hon gjorde!!"

"Det var ju inte meningen" skrek jag tillbaka och började också hoppa upp och ner.

Finaste kom emellan. "Varför gjorde du sådär?"
Han såg när Marcus plockade upp tabletten och sa åt mig att gå ut och fortsätta dukningen.

"Nej!" skrek Finaste. "Marcus, ge Alma tabletten, seså... ."

Marcus tittade först på mig, sedan på Finaste, sedan på mig igen. Han höll fram den kletiga tygbiten och Finaste fortsatte "Hon måste lära sig att göra rent efter sig själv. Gör någon annan det så lär hon sig aldrig."

Dom gick ut från köket och lämnade mig ensam kvar med den äckliga tabletten.

"Aaaouuuuuu dumma Er!! Sista gången jag e häär" tjöt jag och dränkte den i diskmedel.


Min monolog, på skånska.



"Giuud vau jiag öounskar att jiag vöure smaoul... .

Smaoul åu aoursnygg, åu att jiag kåunde få vilken maun jiag ville.

Man skåulle näustan kunna trou att jiag är gaulen. Jiag menaour, härr sitter jiaog eensam på kontouuret me en enoourm smörgåuus framföur mai.

Men vadåou, allah haur vel rätt att droumma.

En havtimmee kvaour av louncen, en halvtimmeh å sittaou å drägla överr senaste noumret av min favouritveckouutidning. Missförståu maij ainte. Jiag läsour ainte artiklarnaou, varföour skåulle jiag göraou dei?

Tyysentaouls ourd om hiur man behåuller sin maun, sättöur krydda påu sexlivet eller taur reda påo om han e otrougen, e, ärligt taoulat, foullständigt ointressant i mitt fall. Jiag skau va helt ärlig häur. Jiag har aldrig haft en riktih pojkven, åu jiag köper dem ainte föur rubrikernas skyll. Om nåugon absolyt måste vetaou, såu köper jia dem föur bilderna.

Jia har ett paur favoriter. I översta låudan, i min byråååh hemma i såuvroummet, har jiag en massa urklippta bildeöur på mina topp favourit modällöuur, i de pöuser som jiag föredraour.

Innan nåugon får för saij att jia e nån sorts smyglesbiaun... Kom ihåg att jiag redan talat om vaud jiag skåulle ounska mei.

Fick jag bara en enda ounsking så skylle jag ainte ounska att jia vann påu lotterih, ainte heller äkta kärlek. Fick jiag bara en enda ounskan, så skylle de varaou att jia hade en fotomodells figour. Helst Cindy Craouwfårds.

Å jag skylle utvidga min ounskan till att ainte bara haou, uytan osså behålla min modellfigour, oavsett vad jiag stoppade ai mai... . "

torsdag 11 november 2010

"...eller så är det bara så att något annat, eller snarare någon annan, lockar mer..."

"Okej, så du ska alltså sitta och sticka på en superlång halsduk på scenen?"

"Ja, det ska jag"

"Och därför har du idag, tre dagar innan provet, gått och köpt stickor och fem garnnystan?!"

"Mmm.. Och en nybörjar bok!"

"En nybörjarbok? Du kan inte sticka?"

Mummel mummel...

"Neeeej, stick nu!"


När jag klev ut från Stadsteatern var det både mörkt och ruggigt. Tur att jag omger mig med så varma människor här nere. Arbetet med monologerna gick bra. Men det var inte utan att man var lite ring-rostig. Jag fick en del "läxor" inför morgondagen och många användbara tips. I övrigt så har jag faktiskt inte så mkt att rapportera.

Det tycks vara så att jag, i min urladdning (som jag skrev om häromdagen) inte bara tappade alla tårar, utan också lite kreativitet, och lust.

Eller så är det bara så att något annat, eller snarare någon annan, lockar mer än att sitta och skriva text.

XO

"Det är vinna, eller skjutas... ."

Här i Skötet skiner solen ikapp med mig.
Fyra dagar av intensivt text- arbete, fyra kvällar med Finaste. Jag är väldigt nöjd med upplägget. På måndag gäller det.

Jag säger som Ulrika i "Bonde Söker Fru."

"Det är vinna, eller skjutas... ."

Nu blir det race till Stadsteatern, där ska jag öva med superduktiga Anna Wallander.
Gött mos Glenn - eller hur man nu säger.

XO

onsdag 10 november 2010

"Jag tror att det är lite som med killar som får utlösning i sömnen. Man måste liksom tömma."

(17- tiden)

Nån gång ibland, väldigt sällan händer det att jag börjar gråta.

Jag tror att det är lite som med killar som får utlösning i sömnen. Man måste liksom tömma. Dagen till ära har jag gråtit.

Jag grät och grät, och sedan grät jag lite till. Jag grät över över allt från ostrykna kläder till utsatta barn. Jag tjöt rent ut sagt som en stucken gris. Min lillebror knackade oroligt på dörren till mitt rum.

”Hör du inte att jag är upptagen!?” Hickade jag fram.

En toalettrulle senare så slutade jag att gråta, ungefär lika fort som jag börjat. Lite trött efter ansträngningen, men skönt tom. Jag tog en dusch för att piggna till och packade väskan. Tåget till Göteborg skulle avgå 15.06

Med en locktång inställd på 200 grader lockade jag sedan mitt långa hår och just som jag skulle till att göra den sista, perfekta locken så tappade jag greppet om tången, och som i slow motion såg jag hur den långsamt föll ner och landade på min högra fot.

"Aoouuuuuuuuu!!" Tjöt jag och började hoppa runt på min oskadade fot samtidigt som jag desperat försökte klämma fram lite tårar. Men torkan var total.

Jag lutade mig lite framåt, som för att tippa ut en tår eller två. Nada. Typiskt jag skulle ha sparat lite på reserverna tänkte jag samtidigt som jag satte foten i kallt vatten.

Nu sitter jag uttömd och osedvanligt lugn på tåget som ska ta mig till Framsidan, Skötet.


tisdag 9 november 2010

Jag såg hela situationen framför mig, som en snabbspolande gurglande film. Jag började skratta helt hysteriskt till stackars Oskars stora förvirring.

Det råder snökaos här i huvudstaden.
Det är mörkt, kallt och, ursäkta svordomen, helt enkelt för djävligt.

I och med det otrevliga vädret så blev jag strandsatt hos en av mina bästa vänner som bor inne i stan. Vi hade en konversation om huruvida jag, på måndag, ska framföra en av mina två monologer på skånska eller inte. Jag känner att jag liksom kan leva ut känslan på ett mer trovärdigt sätt om jag tillsätter en dialekt, än om jag pratar dryg stockholmska.

"Guuuh va jaug öunskarrr att jiag vouree smauul" klingar, i mina öron bättre än "Guuud vad jag önskar att jag vore smaaal." (Öppningsfrasen i monolog II.)

Vi överlade lite och kom fram till att, om det nu överhuvudtaget skulle pratas skånska så skulle det vara 110% vattentätt, inget halvdant skorrande. Och det var nog bäst att jag satte igång och övade med en gång. I och med detta så kom jag på den geniala idén att beställa taxi hem, på dialekt. Sagt och gjort.

"Taxi 020 Oskar..."

"Jiia, heii, jiag skåulee vija hau en taxi till våulcanousgiatan fyrrrrraah"

"Alltså menar du Vulcanusgatan här iii staaan?" Svarade Oscar på ovanligt ren stockholmska.

"Jiia, det göuur jiag" skränade jag fram

"Mm, då är det en hel del väntetider, uppåt en 20 minuter"

"Tjöuguooo minouutöeer säiger diu, jiaa va skaou man göraouu"

Jag som tyckte jag skötte samtalet riktigt bra, kastade en blick mot soffan och såg min bästa vän sitta med ansiktet gömt i händerna. Oskar fortsatte, ovetandes om detta, i luren

"Var ska du åka?

"Öhm, jiaug skaoou till äppelviken i brouumma"

"Ursäkta, sa du Bromma Flygplats?"

Någonting inom mig brast, jag såg hela situationen framför mig, som en snabbspolande, gurglande film. Jag började skratta helt hysteriskt till stackars Oskars stora förvirring.

"Ouursäktaouu" fick jag fram mellan skrattsalvorna. Oskar gjorde ju faktiskt sitt bästa för att kunna genomföra min beställning.

"Okej, du ska alltså inte till Flygplatsen, jag förstår. Men då kommer det en bil till Vulcanusgatan så fort som möjligt. Jag ger chauffören det här numret, hejråå"

"Tack så måuycket föur hjiälpen!"

Kliiick***

Nu skulle man kunna tänka att historien slutade här. För en vanlig, lite lagom knäpp människa, hade historien också gjort det. Men nu är det alltså mig vi pratar om. Folk som känner mig undrar alltid över hur allting tycks drabba mig, och bara mig. Jag har ingen aning, men det vore kul att ha någon som dokumenterade det hela. Det är delvis, mest, därför jag driver Monkeylover4ever. Jag vill kunna sitta på ålderns höst, i min gungstol och välkomna döden hysteriskt skrattande åt gamla minnen. Typ.

Historien fortsätter

Efter att jag delgett för min bästa kompis om stackars Oskar, som ju faktiskt, tycktes vilja skicka den galna skåningen till flygplatsen och vidare hem till skåneland, låg vi i en hög på golvet och skrattade så vi grät.

Mitt i flabbandet ringde min kära mor på telefonen. Hon var i stan med bilen och undrade om jag ville ha skjuts hem. Jag svarade att det ville jag hemskt gärna. Jag skulle bara ringa och avbeställa en taxi. Vi kom överens om att hon skulle ringa när hon var utanför.

Jag tittade upp på min bästa vän, som nu kravlat sig upp från golvet och lagt sig tillrätta i soffan

"Du, jag måste avbeställa bilen. Vad är oddsen att han svarar?"

Väldigt låga trodde min bästa vän och jag, mitt dumma nöt, uteslöt, i och med det, helt chansen att Oskar skulle svara.

"Taxi 020"

"Heiij! Jag heter Alma och beställde en taxi till Vulcanusgatan för ett par minuter sedan. Jag skulle behöva avbeställa den..."

"Öh, ja... ." Det var tyst ett par sekunder, sedan fortsatte rösten på andra sidan tråden.

"Det är alltså Oskar du pratar med. Ja, alltså, jag pratade dig. Jag menar, det var jag som tog emot din beställning så att säga."

Shit... Jag hade precis försökt avbeställa taxin på klockren stockholmska.
V A R F Ö R hade jag gjort det? Typiskt.

Tankarna rusade i huvudet. Skulle jag kanske byta till skånska helt plötsligt och låtsas som inget alls, eller helt sonika bryta ihop och berätta om min sjuka idé, och hur jag utnyttjat honom när jag övade dialekt? Jag visste varken ut eller in och Oskar ropade i luren.

"Jiiia, öhumn, eh jag menar,.. alltså jag vill bara avbeställa taxin." Det sista lät mer som en vädjan.

"Jaha" svarade Oskar och lät något besviken.

"Så den är avbokad nu? "

"Mmm... "

"OK, hejrå"

"Hejråå"






måndag 8 november 2010

"Man ska lämna när det är som bäst, hörde jag mig själv tänka. Jag klev ut på plankan och hoppade."

God eftermiddag på er.
Hoppas att alla haft en bra helg, är utvilade och laddade för en ny vecka.

I fredags satt jag hemma, kollade på en film och klämde porer. - För på lördagen så var det ju dags för den efterlängtade Filthy Four - Piratfesten!

Med en handfull mycket lyckade temafester, såsom Vårmaskeraden och Moulin Rouge bakom sig, så var det med höga förväntningar festarrangörerna lotsade skutan fram och iland. Vi var ett skönt gäng som sågs innan. Vi hissade segel och smutsade ner oss med sot, i takt med att solen gick ner.

Vi seglade in på första stoppet strax efter åtta, där vankades det drinkar och hölls sjörövartal inför ett hundratal gäster. Sedan drog vi upp ankaret och for vidare inhysta i två stora skutor. Middagen serverades på Operaterassen, och motsvarade ungefär det vi betalat för. Jag och min bordsherre, som kvällen till ära titulerades Fågeln, (detta på grund av den enorma fågeldräkt han hyrt) roade oss kungligt på extremt låga skämt. Efter att ha råkat mata Fågeln med en "extremt krämig Brie från södra frankrike" - läs en fet klick med bordsmargarin, var de någon vid bordet som droppade idén att vi skulle göra en "Saltkråkan" dvs lyfta upp bordet några centimeter och sätta ner det igen under jubel. Problemet vara bara att ingen visste exakt hur högt vi skulle lyfta, eller hur länge vi skulle hålla upp bordet. Det hela slutade med att vi, under en halvminut, helt sonika, stod och höll upp bordet medans vi desperat sökte varandras blickar för att signalera att det var dags att sätta ner det igen, lite nervöst skrattande.

Spriten flödade, skratten ekade och med ett hundratal lite rosiga pirater som dansande till det inhyrda bandet var det bara att konstatera att Filthy-Four gängets fest även denna gång blivit en braksuccé. Till slut rodde vi iland på White Room, där kvällen avslutades - läs, tilläts spåra ur. Jag som inte dricker sprit, och därför låg några promille efter, hörde mina fötter förtvivlat ropa på hemgång.

Med paper-planes strömmade från högtalarna, iakttog jag alla glada och galna pirater som stod och dansade i soffor och på bord. Man ska lämna när det är som bäst, hörde jag mig själv tänka.

Jag klev ut på plankan och hoppade.

fredag 5 november 2010

Toppen med Fredag (V.44)









Skönsjungande Bubblare:




"Att inte jämföra mig själv med andra vore ju absolut lättast. Eller kanske att jämföra mig med barnen i Afrika, för då vinner jag ju iallafall."



När min far är i stan går han gärna ut och roar sig på kvällarna. Då blir han hämtad i en bil, för att sedan många timmar senare lämnas av densamma. Och det är inte hemtjänst direkt. Fast det skulle kunnat vara det då han snart är inne på sitt 70:e år. Det är krut i gubben. Jag känner ingen människa som är mer påpassad än min far. Jag förstår inte hur han lyckas. Själv får man försöka klara sig själv, och ju äldre man blir desto konstigare verkar allmänheten tycka att det är om man inte gör det.

Så jag försöker, och försöker.
Men det är liksom som att det inte märks.

Alla i min omgivning är ju så otroligt duktiga, ansvarstagande och drivna. De

Tar dubbelexamen,
Startar företag och studerar samtidigt,
Jobbar och studerar samtidigt
Jobbar, studerar och startar företag samtidigt
Skaffar barn, studerar, tar dubbelexamen och jobbar samtidigt.

Det finns ingen hejd på kombinationer av duktighet.

Och jag vet att man inte kan göra mer än sitt bästa, men i den hetsen som omger mig så är det svårt att inte på regel basis fråga, hade jag inte kunnat göra lite mer ändå?

Känner jag dessutom att svaret är "Ja, Alma, det där hade du kunnat göra bättre", så är känslan av misslyckande, total. Jag upplever det som att vetskapen om vad alla andra hinner med under dygnets 24 timmar på något sätt stoppar min egna energi. Får mig att bli trött redan innan jag hunnit sätt igång.

Att inte jämföra mig själv med andra vore ju absolut lättast. Eller kanske att jämföra mig med barnen i Afrika, för då vinner jag ju iallafall. Men det är svårt, för jag blir ideligen matad med duktighet från höger och vänster och då känner jag bara att, nej nu är jag inte med längre! Så jag går därifrån, sätter mig och skriver ett inlägg på monkeylover4ever och får 0 kommentarer i respons. Kasta pärlor åt svin, finns det förresten något som heter.

För er som tycker att jag varit lite onödigt grym: Nöff Nöff!


torsdag 4 november 2010

"På väg ut från Pressbyrån såg jag Demonen komma mot mig igen..."




Mötet med Demonen.

Strax efter 20-tiden i onsdags steg jag in på pressbyrån för att köpa lite smått och gott. Killen i kassan såg pigg och glad ut.

"Hej hej! Betalar du kontant eller med kort?"

Med kort svarade jag och stoppade samtidigt in det i kortläsaren.

"Hmm, det funkar inte?"

"Ge mig det så ska jag pröva!"

Han torkade av chipet och satte i kortet i läsare igen. Det funkade inte.

"Pröva att dra det en gång då?"

Jag drog kortet, men icke.

"Det var konstigt för jag vet att jag har pengar på det." Jag plockade upp plånboken ur väskan igen och skulle just ta upp en hundralapp för att betala kontant istället, när Demonen som otåligt stått och stampat bakom mig sade

"Ursäkta, hallå, kan jag få betala snabbt emellan, jag ska bara ha den här Festisen... ."
Hon höll upp en Festis i tetrapack, killen i kassan tittade nyfiket på henne innan han svarade.

"Nej, det går inte för jag har slagit in hennes varor nu och..."

"Men jag har ju mynt här, kan jag bara lägga dom på disken? Jag ska till min pojkvän så jag är jättenervös, jag har bråttom... "

Jag, som tyckte det var lite gulligt att Demonen var nervös inför mötet med pojkvännen lät henne gå före. Hon tog upp en näve mynt ur fickan och började räkna dom i handen.

"En, två, tre, fyraa... fem sex och sju kronor."

Efter att hon betalat så tog hon Festisen och stack ner sugröret i hålet.

"Tack då"

"Det var så lite" svarade jag glatt. Det skulle jag inte ha gjort.

Demonen vände sig om. Hon var helt svart i blicken.

"Vad sa du?? Varför säger du så till mig? Har jag pratat med dig eller, har jag det, va va?"

"Jamen, alltså, jag trodde... "

"Jag har inte pratat med dig, fattar du, helt dum i huvudet är du!"

Hon vände på klacken och försvann ut. Killen i kassan höjde på ögonbrynen. "Hon verkade inte riktig ha alla hästar i stallet hörru... " Helt chockerad över scenen som just utspelat sig tog jag emot min växel. På väg ut från Pressbyrån såg jag Demonen komma mot mig igen.

"... Jag vill veta ,varför säger du så till mig, som att jag skulle vilja prata med dig, du måste ju vara helt sjuk i huvudet"

"Jag trodde att du tackade för att jag lät dig gå före" viskade jag nervöst

"Lät du mig gå före?? Va?? Du är ju helt sjuk i huvudet. Jag pratade inte ens med dig... Helt sjuk i huvudeeeeeeeeeeeeeet!!"

Det sista skrek hon, sedan sprang hon ursinnigt ner i tunnelbanan och försvann. Jag stod kvar helt fastfrusen. Vem var hon att bete sig sådär mot en vilt främmande människa? Någon annan som råkat ut för denna Demon-kvinna?


onsdag 3 november 2010

Med ett vrål kastade sig Ebba över bordet och lade händerna på mina bara bröst. "Skyl dig, kvinna!!"



God eftermiddag i ruskvädret!

Jag sitter här och bannar mig själv för att jag är så dålig på att komma upp på morgonen. Nej, jag vaknade inte nu, men låt säga att jag försov mig. Detta trots att jag har 4 olika alarm på morgonen. 08.30, 08.45, 09.00, 09.30 - Problemet är inte att dom inte ringer.Problemet är att jag istället för att vakna, börjar drömma om klockor/alarm. Drömmarna kan handla om allt från ambulanser till att jag jobbar som urmakare. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig runt problemet. Om någon fin själ därute kan förbarma sig över mig och hitta en lösning, så tar jag den gärna, nu genast. Mail: almaasantiago@gmail.com

Vidare så kan jag berätta att den sticka jag lyckats få nerkörd in under nageln nu börjat göra otäckt ont. Fingret är mer eller mindre obrukbart. Jag hörde av mig till en vän som är läkare och berättade lite fint, okej, rätt desperat om mitt problem. Skulle jag bli tvungen att amputera? Han sa, att han i värsta fall kunde han skära ut den, men då skulle jag behöva en bedövningsspruta.

Det finns få saker jag ogillar mer än sprutor.

Men tur i oturen är väl att det obrukbara fingret är det som sitter i mitten. Långfingret alltså. Jag klämmer ju mina porer med hjälp av två pekfingrar.

Fast det hade varit lite festligt om stickan suttit i ena pekfingret, för då hade jag kunnat tjuta

"Oh nooOOooOooo, my POOR-finger!!"

Jag har skrattat jättemycket åt den tanken. Det finns inget så utlämnande som att skratta åt sina egna skämt. Det är lite som att råka flasha brösten på en fullsatt restaurang. Om ni frågar mig, så föredrar jag dock det förstnämnda.

Ja, nu undrar ni förstås hur jag kan vara så säker på det. Har jag möjligtvis råkat flasha brösten på en fullsatt restaurang? ... Okeeeejrå, eftersom ni ber om det, så ska jag berätta om den gången då jag råkade flasha brösten för en fullsatt restaurang.

Det var en het sensommarkväll för två år sedan, jag satt i taxin påväg till restaurangen där vi skulle äta. Sen och superstressad. Jag hade kvällen till ära tagit på mig ett kopparfärgat halterneck-linne i ett slinkigt, lite konstigt material. Det var ett sånt där linne som man verkligen inte kunde ha behå på sig under. Till detta hörde också att jag, sedan tidigare visste att min superstressighet gärna visade sig på tyget under armarna i detta linne. Lite lagom grose sådär. Hur somhelst... .

Finurlig som jag var, kom jag då på att jag, för att undvika detta, kunde dra linnet mellan brösten så länge. Tills jag liksom varvat ner lite. Jag hade ju en kofta ovanpå och dessutom satt jag ju bak i en taxi.

Ni ser nog åt vilken håll denna historia brakar... .

Väl framme betalade jag och hoppade ur bilen. Restaurangen var härligt smockfull. Jag skyndade fram till hovmästaren. Ja, jo, Ebba hade redan anlänt. Hon satt och smuttade på ett glas vin, förståeligt irriterad över att jag var sen. Jag trängde mig igenom folkhavet, och fram till vårt bord.

"Hej, förlåt förlåt förlåt för att jag är sen! Kan du snälla förlåta mig... "

Hon drog något skämt och jag skrattade lite extra mycket, innan jag fortsatte.

"Jag har verkligen stressat som en galning, har du hittat något du vill äta? Alltså guuuud, det är så varmt här!!" Samtidigt som jag sa detta slet jag av mig koftan.

Det var som att tiden stannade.
Jag hörde Ebbas haka slå i bordet, hennes ögon blev stora som tefat. Borden runt omkring oss tystnade, blickarna riktade mot vårt bord. Vad kollade alla på??

Förlamningen bröts till ljudet av en gaffel som slog i någons tallrik.

Med ett vrål kastade sig Ebba över bordet och lade händerna på mina bara bröst.
"Skyl dig, kvinna!!"

Hade jag varit en av åskådarna så hade det varit ett absolut minne för livet. En såndär incident man gärna berättat om för alla kollegor på jobbet, sina vänner och partner. Istället sitter jag nu och bloggar om den... .

Hmm, vad konstigt det känns nu när den tanken slagit mig. Varför skriver jag om det här egentligen?

Just det! Nu minns jag... . Det är alltså därför som jag föredrar att, ofta och gärna, vara den som skrattar högst åt mina egna skämt.

Peace Out

tisdag 2 november 2010

"Ja, jag är medveten om att det inte är ett normalt beteende. Nästan lite galen-professor-varning. Men så har jag ju mindre porer än de flesta andra"

Efter att ha suttit och svarat på mail, samt jobbat på min monolog hela förmiddagen, belönade jag mig själv med en välförtjänt timmes por-rengörning. Jag brukar göra så ibland, alldeles för ofta.

Då tar jag fram min awesome-biga spegel med 5 gånger förstoring, min "por-lampa", som är en gammal skrivbordslampa utan lampskärm och en rulle med mjukt toalettpapper.

Jag har väldigt svårt för pormaskar. Inte på andra, det finns ju foundation. Men just på mig själv, helt ren vill jag vara.

Efter idogt klämmande är allt som finns kvar det jag inte kan se. Då går jag in i badrummet, plockar fram tre av mina mest hemliga vapen. Ole Henriksen "Balancing Cucumber Face Mist", Ole Henriksen "Walnut Complexion Scrub" och Ole Henriksen "Invigorating Night Gel" med AHA syra. Sedan skrubbar jag bor eventuellt sura miner, riktar Cucumber Misten mot mitt ansikte, trycker av ett par tre gånger och låter torka in. Försiktigt skruvar jag sedan av locket till Ivigorating-syraburken och lägger på ett generöst lager i ansiktet. Det svider och stramar skönt. Jag brukar avsluta proceduren med att dricka två stora glas med citronvatten. För det är viktigt med en bra kost. Det här gör jag ofta.

Ja, jag är medveten om att det inte är ett normalt beteende. Nästan lite galen-professor-varning. Men så har jag ju mindre porer än de flesta andra också.

XO

måndag 1 november 2010

“Men vad gör du?! Du kan ju inte slänga ner en ful banan i korgen”.“Va inte så ytligt. Alla vet ju att det är insidan som räknas…”

Godkväll…!
Hoppas att ni haft en bra helg och är utvilade. Nyss kom jag hem från framsidan. Eller "Skötet" som jag börjat kalla det. Helgen har varit sådär mys-mysig som den bara kan vara på hösten. Jag och Finaste har tagit det relativt lugnt. Bara tagit hand om varandra, lagat god mat och varit ute på stan.

När jag kom i fredags eftermiddag så satt Finaste i ett möte, så jag lullade runt på stan ett tag själv. Höll på att bli överkörd av en spårvagn, varför jag då också skrek "Åh nej, döda mig inte, jag vill inte döööööh!"

Nog för att jag kan vara en dramaqueen... Men det var verkligen inte meningen att skrika så högt. Människorna runt om mig skrattade så att de var tvungna att hålla sig för magen. Jag muttrade till och knallade in på Akademibokhandeln. När Finaste kom så gick vi till affären för att handla lite mat.

Vid bananerna fastnade vi. Finaste klämde hejvilt på dem, han skulle absolut ha dem utan några skavanker. Själv slängde jag ner en härligt brungul banan i korgen.

“Men vad gör du?! Du kan ju inte slänga ner en ful banan i korgen”.

“Var nu inte så ytligt. Alla vet ju att det är insidan som räknas…”

En kille som stod och grävde bland äpplena kvävde ett skratt. Väl hemma så lagade vi till en härligt god middag och efter det satte vi på den gamla godingen ”Dumb and Dumber”. Finaste kunde inte låta bli att hoppa upp ur soffan, norpa åt sig en servett och imitera den blinda killen som köpt en huvudlös fågel.

“Oh Prettybiiird can you say pretty biiiird! Oh Pretty biiiird…. Polly wants a cracker!”

Jag skrattade så att jag nästan fick andnöd.

Vi har så kul ihop.

På lördagen sov vi ut, åt en stadig brunch och åkte till Universeum. Där fanns en station där man, med hjälp av ett 50-tal imiterade isklossar, kunde sätta ihop en igloo. Jag började genast bygga. Det tog några sekunder för Finaste att inse att han faktiskt ville bygga. Men sedan stod vi där tillsammans och kastade isklossar mellan oss. Ett par i 25 årsåldern kom förbi och betraktade vårt arbete. Tjejen lyfte nyfiket upp en kloss. Jag blängde på henne, som för att säga ”Du får inte vara med, det här är vår lek.” Hon tittade surt tillbaka, lade ner klossen och svassade iväg med sin pojkvän tätt i häl. Efter idogt (sam)arbete stod igloon klar. Stolt lämnade vi Norrland bakom oss. På kvällen kom finastes syster, go och härlig. Vi lagade middag ihop och drack lite drinkar, innan hon skulle ut och möta upp lite vänner. Planen var att vi skulle möta upp dem senare, men då vi hade det så trevligt bestämde vi oss för att stanna hemma för andra kvällen i rad.

På söndagen promenerade vi runt på stan, framåt kvällen satte vi upp ett pizza-battle. Dvs vi tävlade i vem som kunde göra den bästa pizzan. Och jag vann. Typ.

Efter en sådan härlig helg kändes det tråkigt att stiga på tåget mot Stockholm i eftermiddags. Men jag har en hel del bestyr här hemma och Finaste har sitt. Två helger - sedan ska jag ner till skötet igen!