Gott Nytt År 2011!

Igår var jag inne i en skoaffär och tog tempen på mellandagsrean. Hittade ett par härligt äggskalsvita skor i en alldeles för stor storlek. Trängde mig fram till disken och frågade kassören om dom möjligtvis fanns i storlek 36. Han stod länge och tittade på skon, gick sedan in på lagret och kom tillbaka med en svart kartong.

"Alltså just den där skon tar vi bara in i en av varje storlek men... vad tycker du om dom här?"

Han langade upp en militärfärgad känga med vita fläckar. Det såg ut som att någon stått och stänkt målarfärg över den. Och som att det inte var nog, satt där också en groteskt stor kilklack i lila. Utan tvekan den fulaste skon jag någonsin beskådat. Kassören fortsatte obekymrat

"På dom här är det ju hela 50% så den kostar bara tvåtusen istället för fyra. Rena fyndet om du frågar mig!"

Jag tittade en andra gång på den nerstänka monster-soldatkängan med lila klack. Kisade kraftigt med ögonen och försökte föreställa mig något klädesplagg som överhuvudtaget skulle passa till. Ville inte verka otrevligt... .

"Ehmn ja, alltså den är ju verkligen uppseendeväckande... Men kanske inte riktigt vad jag letade efter"

Han såg vädjande på mig.

"Men du kan väl pröva dom iallafall?"

Jag såg mig snabbt om för att se om någon tittade, drog sedan en djupt suck och fyrade av ett tappert leende. "Det är klart att jag ska prova skorna"

Kassören sken upp som en sol och började ivrigt plocka ut tidningspappret som fyllde ut dem.

"Du kan lägga jacka och skor här bakom kassan, det är så mycket konstigt folk som springer löst nuförtiden"

Jag sträckte tacksamt fram mina ytterkläder och han knölade in dom på en liten hylla under disken. Sedan tog han ett varsamt grepp om skon och sträckte fram den.

Efter att ha kämpat ett par minuter satt skon på foten. Den var om möjligt ännu mer smaklös på foten än när den stod på hyllan.

"Prova den andra också, du måste prova den andra!"

Jag ville inget hellre än att springa ut från affären, men den som gett sig in i leken...

Efter att jag fått på mig båda skorna gick jag på darrande ben fram till honom. Trodde att skoäventyret äntligen nått sitt slut, men icke. Jag kände kassörens hand på min axel.

"Men gumman, gå runt och känn efter hur dom sitter. Alltså dom är ju bara döööhh-läckra på dig! Gå nu, jag tar en kund så länge!"

Han vinkade bort mig och jag stapplade iväg i dem nerstänka monster-soldatkängorna med lila klack. Jag hann inte gå mer än ett par meter innan en äldre kvinna i päls ryckte tag i mig.

Hon höll upp den äggskalsfärgade skon jag kollat på tidigare.

"Hallå, ursäkta får jag fråga en sak?"

"Ja, absolut"

"Finns den här skon i någon mindre storlek, typ 36?"

Jag sken upp, det visste jag ju svaret på! Fnissande berättade jag att just den skon bara fanns kvar i storlek 39, och att jag själv varit på jakt efter den för bara en liten stund sedan. Den äldre kvinnan i päls gjorde stora ögon

"Va! Får ni som jobbar här också handla på rean? Det var märkligt tycker jag... ."

"Nej... alltså jag jobbar inte här"

Hon synade mig från topp till tå, blicken fastnade på dom nerstänka monster-soldatkängorna med lila klack

"Och vart jobbar du då, på NASA eller??

Med denna nästan dagsfärska händelse vill jag önska alla mina fina läsare ett riktigt Gott Nytt 2011 - Vi ses igen, nästa år!

Yours Truly

MonkeyL.

"Draken skrek och killarna på läktaren likaså, men det är hopplöst att få kontakt med en hjälte som mediterar."

Lika dålig på att ta en förlust, är jag på att vinna. Trots det så ska jag envisas med att tävla om precis all från "Vem-får-in-flest-vindruvor-i-munnen" till många långa kilometer på löpbandet.

Igår övergick ett, från början trevligt badmintonpass till ett spel på blodigt allvar.

Redan under uppvärmningen började jag smasha alla bollar som kom i rätt höjd. Jag ville skrämma upp och göra min motståndare osäker innan vi började köra på allvar.

Han blev dock mest irriterad över att vi inte fick igång något spel och jag försökte därför att skärpa till mig och lyckades hålla god min första minuterna. Låtsades att det inte redan var försent, fast jag visste att det var det... .

För i samma stund som han gått ut på planen hade han nämligen förvandlats till en ond drake och det var nu min plikt som hjälte, att vinna striden och rädda prinsessan!!

Efter ett par minuters bollande tyckte jag att det var dags att sätta igång och tävla. Jag lät inte bara Draken, utan hela hallen få veta det. Jag hoppade upp och ner på stället, viftade med armarna och skrek

"Nu börjar vi tävla, kom igen, nu kör vi!!"

Och så satte det igång. Trasiga fjäderbollar bytte av varandra på löpande band. Jag vann första matchen, sprang runt på planen och spelade luftgitarr på mitt racket. Draken blev mer och mer irriterad, inte för att jag vunnit utan för att jag betedde mig som en omogen skitunge.

Då plötsligt vände spelet och Draken vann andra match med två raka set. Jag kokade av ilska, slet mitt hår och slog racketet i luften gång på gång samtidigt som jag skrek på mig själv.

"Vad gör jag!?"

"Okej, nu måste jag koncentrera mig, kontrollera ilskan, aaaaarghhhh!"

"Det är vinna eller skjutas!"

Draken konstaterade att det inte behövdes någon direkt psykning från hans sida eftersom jag skötte den biten så bra själv.

Jag var helt uppe i varv och allt annat än fokuserad på spelet. Uppe på läktaren hade det samlats en grupp småkillar som följde oss med stort intresse, dom kommenterade ivrigt spelet och deras röster växte sig allt högre och högre i mitt huvud.

Tredje matchen, inför sista och avgörande set formligen ekade det av röster i min skalle och utan att ha någon avtalad paus, satte jag mig, helt sonika ner mitt på banan, lade benen i kors och blundade.

Draken skrek och killarna på läktaren likaså, men det är hopplöst att få kontakt med en hjälte som mediterar.

Efter att ha tänkt på vågor och palmer i ett par minuter ställde jag mig upp och med lugn röst klargjorde jag att det var dags... .

Det blev en rysare utan dess like. Vi hoppade och föll omkull på planen, allt om vartannat. Svetten rann och klockan tickade på likt en briserande bomb. Draken sprang in i domarstolen när han skulle ta en låg boll och slog i huvudet med ett otäckt knastrande ljud. Kort därefter lyckades jag - hjälten, att slå fjäderbollen rakt på hans hjärta och därmed var striden avgjord.

"Hahahahahaha, in your face!!"

Jag skrålade och dansade runt runt Draken som låg utslagen på banan och gned sig i huvudet. Som sagt, dålig förlorare, men kanske ännu sämre (?) vinnare.

"Mötte mamma i trappan, hon skrattade gott för hon vet precis hur mycket jag ogillar saker jag inte gillar."

Panik imorse. Mina tuggummin, som ni bekant vet, alltid ligger på sängbordet var spårlöst försvunna. För att slippa känna smaken av nattsömn i munnen höll jag andan medans jag systematiskt letade mig igenom handväskor och jackfickor. Min räddning stod ingenstans att finna.

Motvilligt sög jag in lite luft, kände efter. Öööörk!

Den fadda, och torra smaken bredde ut sig i munnen. Räckte ut tungan för att vädra den lite. Flämtandes på utandning satte jag kurs mot badrummet, tungan fortfarande utanför munnen, som en hund.

Mötte mamma i trappan, hon skrattade gott för hon vet precis hur mycket jag ogillar saker jag inte gillar. Sprutade ut tandkräm direkt på tungan och tryckte upp den mot gommen. Kände smaken av Pepsodent X-Fresh Aquamint och fylldes av en enorm lättnad. Stod och fånlog mot spegeln i ett par minuter innan jag gick ner i köket och gjorde dagens riktiga första miss.

Tandkräm och juice är en mindre lyckad kombination.

***

Har funderat lite mer på det här med morgonandedräkt och kommit fram till att det är ett himla ynkligt ord för något som ju faktiskt är väldigt starkt. Jag har några förslag på mer passande ord, och som är helt gratis att bruka.

Premiär fööÖÖööör (Fanfar) ...

Monkelover4evers egna synonymsymfoni!!

Ord: Morgon-andedräkt

I förslagslådan

• Morgon-av-stånd
• Mun-fis
• Kyss-dödaren
• Oral Mara
• Morgon-Gåva
• En ande i ful dräkt
• Natta-spår

Yours Truly

MonkeyL.

Sand i bollen

Känner mig egendomligt tom idag. Kom nyss hem och inte så mycket som en tanke susar förbi. Det är helt tyst inne i lilla huvudet. Jag suttit och stirrat på ett äpple senaste kvarten men inte förmått hjärnan signalera till handen att greppa det.

Istället sitter jag rakt upp och ner på sängkanten, blicken har fastnat på äpplet som fortfarande ligger orört på sängbordet. Jag föreställer mig att det är just såhär det känns att vara en öken. Lugnt och stillsamt, en liten vindpust på sin höjd, tyst.

Blir lite rädd, kan jag ha blivit lobotomerad i sömnen?

Vill inte vara en öken. Försöker skrämma bort känslan genom att vrida på högsta volym på stereon men utan resultat. Jag sjunker tillbaka i min "ökenposition" och fäster återigen blicken på äpplet.

Det är bara att acceptera faktum.

Idag är jag en öken, förhoppningsvis är jag åter människa imorgon.

"Kanske var jag bara slö och hoppade in i den läppglansdrypande grupp som erfordrade minst hjärnkapacitet?"

Under helgen har jag funderat mycket på åren som gått. Mest har jag tänk på gamla vänner. Människor som en gång i tiden betytt mycket för mig, men som jag inte har någon somhelst kontakt med idag.

Lite märkligt är det.

Jag har varken funderat över hur dom mår eller vad dom gör av sina liv. En snabb observation/tanke fick mig att inse att jag inte ens är lite nyfiken. Nej, mer förundrad har jag varit över att vi överhuvudtaget lagt tid och energi på varandra. Så olika till trots.

Kanske var det en rent egoistiskt handling? Kanske var jag bara slö och hoppade in i den läppglansdrypande grupp som erfordrade minst hjärnkapacitet?

Jag vill inte tro det, men jag vet att det var just så det var.

I den "Gruppen" jag umgicks med var alla ytliga, osäkra och kåta - både på att synas och höras. Och visst, osäkerheten hade vi gemensamt, men det där extremt ytliga och behovet av att synas kände jag inte, tvärtom. Jag var en aldrig så ensam outsider.

Jag visste att det var fel att frysa ut klasskamrater, sprida elaka rykten eller hångla upp någon annans pojkvän. Det visste inte "Gruppen", men dom visste att jag visste det och därför skulle jag aldrig kunna bli någon "riktig" medlem. Att konstant gå runt med en känsla av utanförskap blev mitt straff.

Varför dom aldrig gav sig på mig vet jag inte, men dom lät mig hållas.

Mitt i utanförskapen kände jag en tillfredsställelse och viss stolthet över att jag visste att jag inte var som dom. Jag kände mig lite som en kameleont, lika tuggummirosa som de andra men när det verkligen gällde, så vägrade jag att vända kappan efter vinden. Vägrade svika mig själv och mina principer.

Min umgängeskrets fick mig att känna mig som en "bättre människa" när jag egentligen bara var som vemsomhelst med hjärna och hjärta.

Tiden gick och "Gruppen" visade allt mindre intresse för mig och jag för dom. När jag tog studenten kände jag en alldeles ohygglig frihet. Inte för att skolan var slut, utanför att jag nu skulle lämna det gamla livet, och allt vad det innebar, bakom mig.

Jag minns att jag hoppade av "vårt" flak redan innan lastbilen kört ut på vägen. Stapplade hem på höga klackar och med ett brett leende. Väl medveten om att hemma i trädgården väntade vad som idag är, mina allra närmsta vänner.

***

Det finns två anledningen till varför jag skriver det här. Den första är för att det har snurrat så länge i mitt huvud nu och det enda sättet att få bort tankarna är att skriva ner det.

Den andra, och egentligen mer intressanta anledningen, är för att jag ser det återupprepas hela tiden. På krogen, ute på stan, på gymmet, överallt.

Jag trodde att det hade med åldern att göra, att det skulle bli mindre skitsnack och ytlighet ju fler år vi fick på nacken, men jag hade fel. Grupperna finns kvar, och dom finns överallt och i alla åldrar.

Att hamna bredvid en sådan "grupp" av människor är precis som att vara tillbaka i skolan.

Det är samma skitsnack, brist på moral och törst efter att synas, och att hitta kameleonterna är som att leta efter nålen i en höstack. Förmodligen är det också därför jag är extra stolt över mina få, men nära och kära vänner.

För att vi hittade varandra.

"Alltså, om du undrar varför jag tittar mig om så mycket så är det bara för att min syster är med mig idag och... hon lider av omvänd förföljelsemani"

Under den pågående julstressen kom vi syskon på Drömstigen överens om att vi inte skulle ge varandra några stora paket. Att vi skulle satsa mer på gemenskapen, köpa något riktigt fint till mamma.

Imorse vaknade jag till en nyklädd gran, och under den låg en hel drös med små små paket. Jag kikade lite nyfiket på dom bara för att upptäcka att alla paket var från Lillebror. Jag kände att budskapet inte riktigt nått fram.

Några minuter senare kom Storasyster ner och gjorde samma upptäckt även hon. Panikartat stirrade vi på varandra, och utan att säga något började vi tyst klä på oss ytterkläderna för att sedan hoppa in i bilen. Med en rivstart körde vi till Bromma Blocks.

Väl inne i köpcentret föreslog jag att var och en skulle gå på eget håll. Storasyster sa inget och jag tog det som ett medhåll. Sedan började det. Vart jag än gick, stod hon aldrig mer än tre meter bort. Jag försökte smita undan. Gjorde en fuling inne på Claes Olsson och gömde mig bakom strykjärnen, sedan smög jag mig tyst ut och vidare till nästa affär. Just som jag stod och pratade med Finaste i telefon, och samtidigt synade en grå kofta, hörde jag hennes röst bakom mig.

"Alltså guuud, den är bara sååå inte hans stil!!"

Jag drog luren från örat och vände mig hastigt om

"Lägg av nu! Kan du sluta förfölja mig, jag sa att jag ville gå själv!"

Hon grinade så att alla tänder i hela munnen syntes, samtidigt som hon idogt förnekade att hon på något sätt följde efter mig. Finastes röst i luren

"Alltså ni två... Ni är precis som små barn inne i en leksaksaffär. Bråkar om vem som får köpa vad, och springer efter varandra..."

Strax efter att telefonsamtalet var avslutat fick jag syn på den perfekta julklappen. Jag skyndade mig fram och plockade ner den från hyllan. Kollade både en och tre gånger över axeln för att inte Storasyster helt plötsligt skulle stå där, och pilade iväg till kassan. Kassörskan tittade misstänksamt på mig.

"Alltså, om du undrar varför jag tittar mig omkring så mycket, så är det bara för att min syster är med mig idag och... hon lider av omvänd förföljelsemani"

Tjejen bakom kassan ändrade snabbt form till ett levande frågetecken.

"Ja, snälla skynda er, hon kan dyka upp när somhelst!!"

Den sista kommentaren satte fart på henne. Hon började slita i varan med ryckiga rörelser, samtidigt som hon förklarade att dom hade fel i systemet på datorn och att det var problem med att registrera varorna. Jag fortsatte som en besatt att stirra över axeln, och kassörskan som anade min panik ropade efter sin kollega.

När hon anslutit sig informerade kassörskan sin kollega snabbt om läget. "Visst sa du att det hette Omvänd förföljelsemani?" Jag nickade och såg allvarlig ut.

"Hon kan komma in närsomhelst, man vet aldrig när hon dyker upp. Bara att hon gör det..."

I samma sekund såg jag Storasyster komma gående, det svarta håret hängde framför ögonen. "Där är hon!"skrek jag och pekade på henne. Kollegan gav till ett tjut och kastade sig över varan för att täcka den. Tysta stod vi alla tre och iakttog Storasyster som klivit in i affären. Hon gick fram till en prydnadsfågel och började smeka den hårda ryggen med svarta ögon riktade mot oss.

"Heeeej, vad gör ni?"

"Vi håller på att fixar här, jag ska betala... Om du bara kan gå ut från affären i några minuter, snälla??"

"Varför då, jag tycker om att titta på den här fågeln"

"Men du tittar ju inte på fågeln du tittar ju på oss"

"Vad ska du köpa?"

"Det vill jag inte säga, snälla kan du gå ut nu!"

Hon väste till och i nästa sekund var hon borta. Två extremt lättade kollegor bakom kassan andades ut.

"Alltså shiiit vad rädd jag blev! Jag visste ju att hon kunde dyka upp, men jag var liksom ändå inte beredd..."

Kassörskan nickade ivrigt för att visa att hon höll med sin kollega. Efter att jag till slut fått betala varan tittade jag dem båda i ögonen

"Tack tjejer, ni har verkligen gjort en insats idag, det är inte alla som sköter det så proffsigt!

Med denna alldeles färska händelse nerskriven vill jag önska er alla en riktigt God Jul. Vi ses på måndag!

All Kärlek till er, mina fina läsare

Peace ut

Till mina hemlösa Bröder & Systrar

Till mina hemlösa Bröder & Systrar

Jag tänker att jag vill ge er något värmande i kylan, något som får er att tänka på ljusare tider. Tyvärr har jag köpt julklappar för alla pengarna, men jag skänker mina solarie-poletter. Dom gäller på alla offentliga solarium i stan, och de flesta brukar ha öppet till rätt sent.

// Varma hälsningar Alma

***

Jo, men jag blir faktiskt lite nyfiken när jag ser alla mynt dom skrapat ihop. Jag undrar vad mina hemlösa Bröder och Systrar köper, och blir dom nöjda? En god idé vore om alla hemlösa fick små formulär med olika förslag på vad pengarna ska gå till. Givarna får kryssa i en ruta, och sedan vinner det förslag som dragit in mest kosing. Om jag vore hemlös så skulle mitt formulär ha tre olika kryss-alternativ.

1 Julbord på IKEA 79:- Matlåda "365+" 19:-

x Biobiljett "Harry Potter och dödsrelikerna" 110:- samt stor popcorn 35 :-

2 Entré Spy Bar 160:-

Glöm inte! En god handling hittar alltid hem...

Luv

"Ibland när jag känner mig lite extra äventyrslysten så kan jag i smyg sova med tuggummit under tungan."

Precis som folk kämpar med cigaretter, mat och alkohol, kämpar jag med tuggummi.

Jag är beroende av tuggummi.

Såhär i frossans tider är det lätt att det blir lite för mycket. Det finns så många spännande smaker och kombinationerna är oändliga! Det är egentligen först efteråt, när jag sitter och masserar mina värkande käkar som jag mår lite dåligt. Känner att det där sista var kanske lite onödig.

Det godaste tuggummit är det jag tar på morgonen. Morgontuggummit. Och aldrig är det väl mer nödvändigt än då? Vid min säng ligger det alltid ett paket Menthol. Att flytta på det är en ren dödssynd. Jag vet att det är livsfarlig, att det kan hoppa ner i halsen och kväva mig på bara en minut, men trots det kan jag inte sluta.

Ibland när jag känner mig lite extra äventyrslysten så kan jag i smyg sova med tuggummit under tungan. Eller för all del, svälja det. Då känner jag verkligen att jag lever. Att vakna upp med gårdagens tuggummi kvar under tungan är en seger.

Tuggummi efter sex är också bra, egentligen det enda gummit som bör tas efter och inte före. Själv blir jag alltid väldigt trött och asocial efter sex. Då brukar jag kasta in en näve tuggummi för att slippa prata om väder och tvättmedel.

Kommunikation för mig handlar om ett logiskt tänkande.

Tror du själv att jag kommer svara på tilltal när jag frenetiskt försöker tugga ihop åtta små tuggummin till ett stort?

Musikvideo & Tjejkast med pepparkaksburken

Kaos råder i köket.

Normalt sett vill alla åt dom fina, hela pepparkakorna i burken. Men de senaste åren så har vi kvinnor i familjen bestämt oss för att det är bättre med trasiga kakor. Tre trasiga pepparkakor är ju mindre onyttigt än tre hela.

Den, för tillfället enda mannen i huset blir galen över att vi fruntimmer går omkring och slänger pepparkaksburken i backen så fort vi blir sötsugna. Han springer nerför trappan och skriker.

"Vem vare, vem vare som kasta!?"

Men vadå, vill man vara nyttig så måste man faktiskt anstränga sig.

***

Igår var det musikvideo-inspelning. Det var riktigt party med både epilepsi-blinka-blinka och robotar som sprang runt och snodde all uppmärksamhet.

Min huvudsakliga scen, när jag skulle stå och vara lycklig över att ha en dreglande robot på mig var olyckligtvis sist på schemat, varför jag också kom hem först efter midnatt med läskigt styva hårlockar och ögon som gick i kors av utmattning. Besöket i duschen innan läggdags var utan tvekan den skönaste under året som gått. Var dock en väldigt lyckad kväll med glatt och professionellt folk, härligt.

Luv

Högsta betyg i alla svenska & Vinnare av årets sämsta present

Fredag:

Jag och Finaste var bjudna på middag till Emilie, på grund av dålig planering och fel i kollektivtrafiken kom vi pinsamt mycket försent, en aningen motvilligt svalde hon våra många ursäkter och korkade upp vinflaskan.

Ett par timmar senare då sällskapet var både utökat och påväg vidare, fastnade jag och Anna en hätsk diskussion om hurvida ordet "ska/skall" brukas i svenska språket. Jag var fast besluten om att det endast var i Göteborg man både skrev och uttalade ordet "ska" som "skall". Anna som satt på sig sin viktig-petter min stretade emot och menade på att det var så även i Stockholm.

"Alltså man säger ju ska, men man skriver skall. T.ex. Jag s k a l l till en kompis ikväll och äta middag." Ska är liksom mer som ett slang av Skall"

"Det gör man inte alls det! Man både uttalar och skriver att man ska. Ikväll s k a jag till en kompis och äta middag."

Det blev knäpp-tyst i bilen och jag kände att någon vinnare av diskussionen aldrig hunnit bli korad, varför jag såklart också fortsatte

"... Det är liksom inte så att man fick underkänt om man skrev ska istället för skall på ett prov i skolan."

"Jo! För jag skrev aaaalltid skall istället för ska i mina uppsatser i skolan"

"Men det var själva faen vad du ska tycka annorlunda! Lyssna på mig nu. Man får inte underkänt om man skriver ska istället för skall i prov och uppsatser, förstår du?"

Jag sänkte rösten till en viskning

"Vet du hur jag vet det Anna... Jag skrev nämligen aldrig skall i mina uppsatser när jag var liten. Ändå fick jag MVG i alla svenska"

Anna tjöt av skratt så att tårarna sprutade. Jag hoppade upp och ner i sätet och skrek att jag ju menat Svenska A, B och C - "alla svenska" men det hjälpte inte. Efter att vi klivit ur taxin tog Anna täten, vi andra halkade efter i snömodden, jag gick sist. Surt muttrandes kände jag Finastes hand i min.

"Älskling, släpp det där. Nu skall vi ha trevligt!"

Lördag:

Två aningen trötta själar gav sig på lördagskvällen iväg för att äta middag och slå in julklappar hos Storasyster. Det vankades ännu mer fest, kvällen till ära i form av en "Lilla Julafton" hos gemensamma vänner. Strax efter åtta lämnade vi, alla med julklappar i handen, Storasysters lägenhet.

Timmar och härligt mingel flöt förbi.

Plötsligt var det dags för tomten att göra entré. Förväntansfulla som barn trängde gästerna ihop sig i vardagsrummet. Tomten verkade dock vara lite trött och full, så istället för att låta oss barn komma fram, läsa rim på paketen och öppna inför resten av gästerna blev det någon sorts julklappskastning, för att så snabbt som möjligt få återgå till jul-snapsen.

Jag fångade upp ett par strumpbyxor med tatueringar på och Finaste fick ett kvitto på en skänkt slant till det "Papperslösa folket i Asien."

Ganska ofokuserade på våra nyblivna klappar letade vi ivrigt efter den Någon som fått vårt tidnings-inslagna bonus paket. Som en skänk från ovan visade det sig att killen närmast oss lyckats fånga upp just det lilla runda paketet vi letade efter. Tårarna rann nedför mina kinder, jag skrattade så att jag skakade när jag såg hur Någon förväntansfullt lossade det lilla julkortet i form av en snögubbe, och högt började läsa rimmet.

"Gåårmeemaaat utan dess like... Välkommen till äll-oo rike!"

Lo-rike inte L.O-rike - viskade jag tyst för mig själv. Magen krampade av den tillbakahållna skrattattacken. Killarna runt omkring honom stod nöjda med sina paket under armen och såg nyfiket på när han försiktigt började öppna paketet. En rund liten burk trillade ut och Någon böjde sig ner för att plocka upp den.

"Vaereerååå, är det rysk kaviar eller??"

"Näeee, inte riktigt"

"Men kom igen, säg, vad har du fått för något?"

"Eh, en burk kattmat..."

Vid det här laget stod jag och Finaste några meter bort, dubbelvikta av skratt. Allt fler slöt upp vid Någon för att se vad som var så roligt. Överallt hördes folk kommentera kattmaten. Under jubelrop utsågs kattmaten till festens absolut sämsta klapp, varpå Någon också fick en ny, mer riktigt present. Ett glasögon-format sugrör.

Söndag:

Tidigt på söndagsmorgonen tog Finaste tåget tillbaka till Göteborg för att gå på släktkalas. Ensam i en alldeles för stor säng låg jag och tittade på en dokumentär om Hitler, samtidigt som jag lojt tuggade mig igenom en chokladask jag hittat i skafferiet.

Toppen med Fredag och Jul v. 50

En optimists vinter och flaxande kärlek

Jul och nyår kvar sedan är det januari. Januari är nästan som mars, och mars är lika med vår. Våren är både härlig och kort. Och sedan är det, oh ja, sommar och sol! Det är inte långt kvar nu, jag nästan känner lukten av sommarregn.

Min tilltänkta romantiska scen på tågstationen igår blev mer hetsig än het. Påväg ner till spåren halkade jag såklart på en isfläck som någon lagt i trappan. Efter att snabbt konstaterat att benen bar, kastade jag mig ut i kylan för att gå Finaste till mötes. Ett par minuter försökte jag stå och se cool och dö-snygg ut men sedan tog kylan över.

När Finaste kom var axlarna uppe vid öronen och jag sprang runt runt i en cirkel samtidigt som jag flaxade med armarna som en skadeskjuten fågel. Inte direkt jättesexigt. Finaste fångade upp mig mitt i flaxandet och vi flög hem tillsammans. Pizza, och en flaska rött i sängen är aldrig fel. Så länge det stannar på tallriken och i glaset. Och tänk, för ovanlighetens skull, så gjorde det det. Ovanligt mycket flax för min del. Nu ser jag fram emot en mysig helg i kärlekens tecken, och jag önskar er alla detsamma!

Luv

"Jag har sovit på tidningar, ätit gamla konserver och tvättat mig med regnvatten som jag samlat upp i en trasig hink"

Veckan hittills har varit monster-lång och bokstavligen talat, väldigt tung.

Mot min vilja, har jag förvandlats till någon sorts hobby-snickare/flyttgubbe och det har väl i ärlighetens namn inte gått sådär jättebra. Jag har brottats med garderobsdörrar med kanter vassa som hajtänder, mattor stora som sjöar och kläder som förökat sig likt råttor. Allt detta har skett nere i en stor, mörk och iskall källare.

Jag har sovit på tidningar, ätit gamla konserver och tvättat mig med regnvatten som jag samlat upp i en trasig hink. Tack vare en gammal iPhone har jag kunnat hålla kontakt med världen ovanför och genom trappan upp till köket har syre lyckats ta sig ner så att jag kunnat andas.

Och om ni i dagarna, ser mig på stan med mörka glasögon så är de inte för att jag drabbats av något sorts storhetsvansinne, och killen som håller mig under armen är inte min vårdare utan underbara Finaste, som ska vara i Sthlm över helgen.

Det är nämligen så att jag, Alma, håller på att anpassa mig till det ljusa livet.

Att inte sätta könet i första hand...

"Hej! Jag heter Alma. Jag är först och främst en person, en jäkligt skojig och kärleksfull sådan om jag får säga det själv. I andra hand är jag, mitt kön, och på inget sätt är jag ett objekt.

Om jag gillar dig och du gillar mig, varför kan vi inte vara vänner"

Det är märkligt det där. Med människor och hur vi förhåller oss till varandra. Jag har alltid ansett att om man gillar någon och denne någon gillar tillbaka, så ska man kunna umgås. Som vänner allra minst. Senaste året så har jag upprepade gånger fått lära mig att det inte är så, att det är fel. Iallafall om det, så att säga går "mellan könen".

När jag var liten hette mina bästa vänner inte Jessica och Sara, utan Marcus och Kristoffer, och på rasterna i skolan lekte vi "Burken" och tecknade hellre än klädde på dockor och lade pärlplattor. Ju äldre jag blev desto bredare blev min umgängeskrets och ett tag hängde vi allihop, både killar och tjejer, och det fanns inget bättre tyckte vi då.

Sedan gick det utför...

Idag är tjejerna kvinnor och killarna har vuxit upp till män och att umgås som vänner mellan könen tycks vara bäddat för trubbel. Inte alltid, men oftast. Och trubbel har man ju lärt sig att det är något man ska försöka hålla sig ifrån. Kanske är det därför så många av mina kill-kompisar med tiden försvunnit?

"Hej mina fina läsare, som ideligen förökar sig..."

Hej mina fina läsare, som ideligen förökar sig.

Vi blir allt fler och fler och det känns väldigt bra i magtrakten till.

Sedan starten av Monkeylover4ever så har jag med jämna mellanrum sneglat illa på en äldre blogg som ett yngre Alter Ego en gång för länge sedan skrev. Problemet har inte varit att jag suttit med ångest över att själva inläggen har varit dåliga. Även om vissa texter verkligen varit katastrofala.

Nej, problemet har varit att jag, hela tiden känt lite som en sorts tävlingsinstinkt gentemot denna. Som hade både fler inlägg och läsare. Men nu idag, måndag den 13 December så kan jag stolt säga att jag lämnar det bakom mig, att jag vuxit ifrån det.

Med nästan 200 stadiga läsare och 60 inlägg, så har jag tillslut segrat.

Oh yes!! In your face Alter Ego!!

Jag må vara mer barnslig nu än någonsin förr, och det var länge sedan jag hade så roligt, både åt och med mig själv. Men efter att ha ögnat mig igenom den gamla bloggen, så törs jag säga att jag utvecklats. Både när det gäller matlagning, förmågan att ta ansvar för mitt liv och att uttrycka mig i skrift. Tack gode Gud för det.

Luv

Två år gamla texter, dom enda värda att kopiera och spara, skrivna av Alter Ego.

"Efter att jag hällt i en burk krossade tomater så skulle jag börja skära lök.

Det var lättare sagt än gjort. Hela löken delade på sig och jag var tvungen att pussla ihop den innan jag kunde försöka skära den i småbitar. Självklart så slutade det inte där. Då det inte fanns någon honung att ha i så lade jag i några sucketter för att få fram lite sötma, och när jag skulle salta så ramlade locket till saltkaret av och det blev någon deciliter för mycket.

'Äsch' tänkte jag, det är bara att ha i massa vatten så kokar det bort. Nu var ju bara problemet att jag hade en för liten kastrull. Jag bytte till en närmast groteskt stor kastrull och hade i massa vatten. 'Men usch, nu blev det ju alldeles blaskigt!' - Här behövs lite mer färg tänkte jag och tryckte ut halva ketchupflaskan och hade i en förpackning matlagningsgrädde. Nu såg det riktigt gott ut! Jag dukade och städade undan medans soppan svalnade. Mmm, jag var utsvulten!"

***

"Jag var hos min terapeut imorse och pratade om allt och ingenting. Hon är så himla bra, hon säger tex att jag absolut inte ska känna några krav på mig, att jag ska göra saker jag tycker är roligt och att livet är som vädret. Ibland stormar det, ibland är det strålande sol, och andra dagar så är det molnigt.Om jag skulle beskriva min väderprognos just nu, så skulle det vara klar himmel och strålande sol med ett och annat stickmoln.

Min terapeut håller nästan alltid med det jag säger, och hon tycker dessutom att jag är en fantastisk människa! Ahhh, jag mår verkligen bra efter våra små samtal.

Min terapeut sa att jag skulle försöka lära mig att ha tråkigt, och ibland bara göra som alla andra. Jag gör verkligen aldrig som "alla andra", och varför skulle jag?

Den kommentaren blev jag lite irriterad över"

***

"... Har inte hänt så mycket annat idag, Peder berättade, till min förvåning, att han gått vidare i en casting för en smörgåsreklam. Han hade fått ta en tugga på en bredd smörgås och gestikulera och stöna om hur gott det smakade. Minsta kotte förstår ju vilken avancerad uppgift det är. I alla fall om man är dålig på att fejka.

Nu väntar strax middag med Indras japan och en annan som hon vaktar åt en kompis, tjingtjong!"

Ett viktigt(!) Julklappstips

Lugnet har åter infunnit sig på Drömstigen.

Mamma och Pappa kan andas ut. Vila i vetskapen om att deras dotter nu inte kommer göra någon spontan, oplanerad utomlandsflytt på i alla fall två år. Istället kommer hon att leka med dom andra barnen på teaterskolan och när hon inte gör det, sitta fridfullt i olika nionde-klassare och prata om sig själv.

Det är klart att det är lite ledsamt att det inte ser ut att bli någon akademiker av mellanbarnet. Men å andra sidan, två av tre är nästan helt okej.

Och man ska aldrig säga aldrig! Barnet har ju uppenbarligen talang. Och man kan väl spela teater som ekonom också, eller? Röra om i grytan bland intorkade gubbar och gummor. Oh ja, hon skulle onekligen passa på ett sådant ställe... .

I sängen ligger barnet och sover med ett leende på läpparna. Hon har inte tanke på att återvända till den traditionella skolbänken. Hon drömmer om en varm och ljus vår, med härliga klasskamrater och engagerade lärare. Snart behöver hon inte drömma längre.

Det är lätt att glömma bort att vara tacksam för allt man har. Det känns bara så självklart.

Det är det inte.

• Var tacksam för att du har en säng att sova i om nätterna
• Var tacksam för att du har en familj och vänner som tröstar dig när du är ledsen
• Var tacksam för att du inte behöver hålla en AK4 mot din bästa väns tinning, trycka av
• Var tacksam för att du inte behöver se din mamma gruppvåldtas med en krossad flaska
• Var tacksam för att du får överhuvudtaget får fira jul och skänka presenter

De allra bästa, och nödvändigaste presenterna hittar du på

http://www.unicef.se/stod-oss/gavoshop

Många barn blir utan julklappar i år, men det finns viktigare saker. Som att ha ett drägligt liv. Det tycker jag att alla barn har rätt till.

Gör du?

Passa på att bli världsförälder för alla utsatta barn, du med.

Tillsammans kan vi faktiskt göra något åt många, unga livsöden. Och det är viktig.

"Den här känslan ska jag lägga i en gammal syltburk och bära med mig varthän jag går. Det kommer blir den mest betydelsefulla syltburken i världen."

Livet sög, jag var sjuk, missade min stå-upp tid på Big Ben och låg mest i sängen och tjöt som ett spädbarn, fast med hår under armarna.

Då kom glädjebeskedet, antagningen, skolan. Ni vet när jag kräktes på toaletten.

Oh yes... Oh yes Calle- baby, I'm inne!

Jag har faktiskt kommit in. Det står svart på vitt, att jag, Alma, är en av dom som får sätta foten på skolan som en tvättäkta Calle- elev i slutet på januari 2011. Jag mår bra. Jag har 39 graders feber, hostar nästintill blod, kan bara äta soppa och badar i mitt egna svett. Men (ursäkta uttrycket) FUCK - vad jag mår bra!!

Den här känslan ska jag lägga i en gammal syltburk och bära med mig varthän jag går. Det kommer blir den mest betydelsefulla syltburken i världen.

För det här är något som jag faktiskt klarat av på egen hand, utan curlande föräldrar eller fusklappar. Jag har trott på något som jag älskar att göra. Vågat göra något jag smugit med publikt, och det har gått vägen.

Man kan nästan säga att jag kommit ut ur garderoben. Faktiskt.

Ikväll ska jag fira. Mamma har lovat att göra soppa av en festmåltid.

Mmm, festmåltid... .

Luv

+++++ Den är helt genialisk, leder till krampattacker i magen och en omedelbar samhörighetskänsla i tv-soffan.

Trots mörka tider ser jag en strimma ljus. Mellan hostattackerna letar sig ett leende fram.

Idag har jag fått en lite för tidig julklapp. Och det är inte vilken julklapp somhelst... . Nej, för det är nämligen "Deluxe Boxen" av Klovn. Tidernas absolut bästa humorserie!

Jag känner inte till någon serie eller film som ens spelar i samma liga.

Den är helt genialisk, leder till krampattacker i magen och en omedelbar samhörighetskänsla i tv-soffan. (Vemhelst man tittar med, tro mig). Det är vuxen humor på otroligt barnslig nivå.

Det kan inte bli bättre än såhär.

"Frank är hopplöst omedveten om samhällets sociala koder. I komediserien Klovn får tittaren njuta och förfäras av hur det drabbar hans omgivning."

Med ett dokumentärinspirerat grepp som får tittaren att tvivla på om det verkligen är fiktion bjuder den danska serien Klovn på en inblick i den avdankade komikern Franks liv.

Det är ett liv och en vardag som är komisk i sin alldaglighet, Franks förmåga att försätta sig i obekväma situationer drabbar både honom själv och hans nära, framför allt flickvännen. Men vid sin sida har han sin ständiga vapendragare Casper, förlåtande kanske för att han är precis lika benägen att bryta mot sociala koder han själv.

Svensk alt engelsk subtitle är dock att rekommendera*

Vem var det som smitta mig? Vem var det...

Det är så typiskt, att jag skulle bli sjuk just nu. Just den är veckan. Imorgon skulle jag agerat Rookie på "Big Ben" och till helgen fått efterlängtat besök från Göteborg.

Vem var det som smitta mig? Vem var det.

Hursomhelst, försöker göra det bästa av situationen. Det vill säga, totalt avskärma mig från omvärlden för att undgå ångest. Det enda som egentligen angår mig under dessa dagar är när jag ska

1. äta
2. sova
3. besöka badrummet

Jag känner mig som ett litet barn. Jag är ett litet barn. Åh, säg att jag drömmer! Vill inte ligga i sängen som ett kolli. Bli nattad flera gånger om dagen, jag är ju inte ens trött!

Det värsta är inte febern, eller att vakna blöt av svett...

Nej, det värsta är att jag inte kan släppa alla göra och måsten. Under min vakna tid ligger jag och tänker på allt extra arbete som travar upp sig till följd av mina sjukdagar, och i vad jag tror är, något sorts självförsvar stänger hjärnan av sig och jag slocknar som en klubbad säl.

När jag vaknar igen så är det i regel för att jag 1) Är hungrig 2) Behöver gå på toaletten. För att uppmärksamma att jag är vaken och har, så att säga, "ej tillfredsställda behov" lägger jag mig till med ett otäckt igenkännande vrååål

"UÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHHH... ."

"Det kanske är dags att skicka iväg både mig och ärtsoppan på någon kurs där man får lära sig att ta hand om sig själv?"

Har glömt hur för djävligt det är att vara sjuk. Ligger i skrivande stund och svettas med feber. Har ätit ärtsoppa med senap. Eller senap med ärtsoppa är mer sanningsenligt. Konstigt det där. Man kan inte äta ärtsoppa utan senap, men man kan äta senap utan ärtsoppa. Det är visst dags för nån (ärtsoppan) att bli mer självständig.

Har också kommit i underfund med hur otroligt ynkligt jag blir av att ha feber. Min mamma kom in till mig imorse och frågade hur jag kände mig.

"Dåliiiighhh" pep jag fram varpå mamma undrade vart jag hade ont "överaaaahhllt" och stackars stackars dig sa mamma då, varpå jag fortsatte pipa "aaaaaaa, stackars stackars mig" och serverades frukost på sängen.

Det kanske är dags att skicka iväg både mig och ärtsoppan på någon kurs där man får lära sig att ta hand om sig själv?

"Om jag verkligen måste gå utanför dörren i ngt ärende, så räknar jag kallt med att bli skjutsad både fram och tillbaka. Civil färdtjänst kallas det"

Det är skillnad på snö och snö...

Idag tycker jag att snön som fallit från skyn varit hemskt mysig. Varmt har det varit också. Jag har inte varit ute på hela dagen!

Det är nämligen så med mig. Under vår och sommar är det full fart, allt är lätt och energin flödar. På vintern däremot. Jag åldras i rekordfart, blir gammal gumma och sörplar mest soppa under den vakna delen av dygnet. Och som jag sover. Jag sover sjukt mycket. Jag är så nära apatisk man kan komma utan att vara ett palestinskt flyktingbarn. Och om jag verkligen måste gå utanför dörren i något ärende, så räknar jag kallt med att bli skjutsad både fram och tillbaka.

Civil färdtjänst kallas det.

Nyss ringde det på dörren också. Suck. Jag hade precis satt mig för att sörpla soppa och bestämde mig för att absolut inte öppna. Det ringde och ringde, och Dolce skällde och hoppade runt som en tok. Tillslut var det ett sådant oväsen att jag bestämde mig för att i alla fall gå fram till dörren och kika ut genom nyckelhålet. Tomt. Jag öppnade dörren och såg tre små barn med jätteväskor, runda staketet.

"Argh..." morrade jag. "Förgrymmade ungar! Vi ska inte ha några jultidningar!" Jag stånkade mig tillbaka till matbordet, höll mig för ryggen och började sörpla. Hunden satt och tittade på mig med sina bärnstensögon.

"Eller vad säger du Dolce, vill du kanske ha en jultidning att kissa på? Kisskisskisss.... "

Toppen med Fredag och Sune v.48