"Ass låång asss juh lööv miii... "

Snabb update... .

Nu är jag hemma, trött och glad.

Det finns inget bättre sömnmedel än att vara just det. Trött och glad.

Imorgon-bitti åker jag till Göteborg för att vara med Finaste. Efter att en kompis gett mig rådet att skippa kläder och åka iförd endast morgonrock så blev det en ytterst lätt packning. I det här skedet av förälskelsen så är kläder ändå överskattat.

Det blir nog skönt för min familj att slippa lyssna på Westlife under ett par dagar. Som min lillebror så fint skrek genom dörren

"Alltså Alma... . V i o r k a r i n t e lyssna mer på Westlife nu!"

Jag hyser den absolut största respekt för samtliga i min familj, så det var inget snack om saken. Jag bytte till Backstreet Boys, och återigen var det frid i huset.

Sweet Dreams!

"När dom hör Westlife spelas på högsta volym ute i den vita villan i Bromma, då vet grannarna att nu har den yngsta dottern har gått och förälskat sig." And yes, I believe that is me. Nu ska jag iväg på lite mingel och filmvisning. My first one that is... . Jag måste verkligen sluta ordbajsa på engelska. Det gör mig ännu nördigare än jag redan är. Peace out!

"28,5 kilos... This means I will charge you for 14 extra kilo. Because we don't do half-kilos."

Hej Stockholm!

Solen skiner, vad annars.

Jag hade en tuff resa igår, i ärlighetens namn så trodde jag aldrig att den här stunden skulle komma. Ögonblicket när jag skulle få återberätta resan för er och samtidigt bearbeta minnet av det fruktansvärda mötet med incheckningsbitchen.

Looks like this... .

Strax efter klockan fyra så hjälpte Tysken och Italienare 2 mig att få ner de två enorma resväskorna nedför den branta trappa som ledde till lägenheten. Jag tackade för hjälpen, och lovade att visa Stockholm för dem någon gång i framtiden... . Utanför huset vinkade jag in en bil och taxichauffören, en pytteliten marockan, steg ut. Med viss möda fick han in mina väskor. "Det här går ju som smort" tänkte jag och kände att det kanske inte skulle bli så jobbigt med bagaget i alla fall. Sedan följde en av de mest märkliga konversationer. Marockanen var väldigt pratglad, och han mer skrek än höll en normal samtalston, dessutom bröt han kraftigt. Jag skrek tillbaka så gott jag kunde för att liksom hålla igång konversationen.

"So do you like cars???"

"Yääääääs!!"

"Oh you love them! This one is like your own child, I see!"

"Nooåå! I have a daughter!! She is a doctouur!"

Det var tyst ett par sekunder.

"... So you like the ambulances, I see!"

"Noo, noo! I.... She drives a Punto, a Fiat you know!!??? Im sure you know Fiat Punto??!!"

"Eh, yes! It is a red one, is it not?

Han höll nästan på att krocka in i bilen framför oss.

Jag var generös när jag tippade. Jag kände lite dåligt samvete efter att ha drivit med honom. Han bugade och bockade, önskade mig lycka till och vips så var han borta.

Ensam med två enorma väskor stod jag på perrongen. Det visade sig att mitt s.k "flyt" nu tagit slut. Det var människor överallt, likt myror i en myrstack. Jag tog en väska i den högra handen och en i den vänstra och började bana väg framåt. Efter vad som tycktes vara en evighet så satt jag tillslut på Gatwick Express som skulle ta mig ut till flygplatsen. En dryg halvtimme senare, när jag skymtade incheckningsdisken, tänkte jag att, nu - äntligen så var det värsta över.

Jag gick fram till en ung tjej som såg trevlig ut. En syster, en jämlike. Hon förstår säkert det här med att ha lite övervikt i bagaget tänkte jag.

"You have on bag right?"

"No, actually, I have payed for one extra, it is this one here... ." Jag pekade och log mot henne. Tittade hon inte lite bitchigt på mig? Hela mitt inre varningssystem började blinka rött. Men det var försent. Jag ställde upp väskan på bandet och försökte hålla upp ena hjulet i smyg, för att liksom dra av lite vikt. Det funkade inte.

"25 kilo, that is 5 kilo too much."

"Oh, uhm OK... ."Jag såg på henne med min mest olyckliga min. "But since I payed for 40 kilos, is it possible for you to weigh the other one? Maybe it's not 20 kilos... . And if so, maybe... ."

Hon log elakt och sa åt mig att ställa upp den andra väskan på bandet.

"28,5 kilos... This means I will charge you for 14 extra kilo. Because we don't do half-kilos." Det sista sa hon extra långsamt och med eftertryck. Kön bakom mig hade nu blivit oroväckande lång. Jag kände svetten bryta ut i nacken. "So how much will it be then?"

Skadeglatt tog hon fram sin miniräknare. It's 7 euro per kilo, so it will be... 98 euro! You pay by card?

Trött, svettig och allmänt risig tog jag mig igenom säkerhetskontrollerna. Allt jag ville var att bara få sitta ner, ifred. Jag gick in på handikapptoaletten och skvätte vatten i ansiktet. Det var inte alls såhär jag tänkt mig att min återresa skulle bli, inte alls.

Planet var försenat. När vi äntligen fick gå ombord så hamnade jag mellan två äldre, storvuxna damer. Det luktade svett, men jag kunde inte avgöra om det var jag själv som utsöndrade odören eller om det var damerna bredvid mig. Säkert var det en blandning.

Jag tog på mig min mössa, och drog ner den över ansiktet.

Måtte jag har fattat rätt beslut!

I samma ögonblick som vi landade fick jag två meddelanden. Ett från Finaste, och ett från mamma. Hon berättade att hon trotsat halkan och åkt ut till Arlanda för att hjälpa mig med bagaget. Min mamma är den mest fantastiska människa jag känner, och Finaste är finast. När jag satt i bilen påväg från Arlanda kände jag ett litet pirr i magen. I'm back.

"... Gimme a secret and I tell you I need memories to keep To see for all the noises downstairs Trippers taking me nowhere"

Då var jag klar för avresa!

För första gången sedan jag kom tillbaka till London så är det enda solen lyser med, sin frånvaro. Det regnar, är kallt och allmänt ruggigt. Jag ser fram emot att komma till flygplatsen, köpa en stor kaffe, sätta på lite bra musik och sjunka ner i mina tankar. Egentligen borde jag plugga manus, men det får vänta tills imorgon.

Ses snart, tills dess, ha det bäst.

XOXO

Ps: Om ni undrar varför jag postat en massa videos med den svenska gruppen Shout Out Louds, så är det av den enkla anledningen att dom är så fantastiskt bra och jag vill sprida den informationen vidare.

Nu tänkte jag lite snabbt berätta om min helg för dom som är intresserade, eller bara råkar ha tråkigt på jobbet.

Fredag 22/10

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde på dagen, så det var förmodligen inget viktigt. På kvällen lagade jag mat åt mina flatmates, alla utom anorektikern som jag erbjöd lite uppskuren gurka och vatten. Hon tackade artigt men bestämt nej och försvann upp på sitt rum med en riskaka och kaffe. Jag samlade resten av "familjen" till bordet och slevade upp maten på deras tallrikar, klautch klautch lät det. Tysken satt nervöst och gnagde på en bit bröd och italienarna tittade oroligt på varandra. "

"Here you go! I made it myself, it's very good... "

Nu är det ju såhär, som jag ser det, att mat ska ändå blandas i magen och det var faktiskt ganska mörkt i köket.

Jag tycker inte att man ska bedöma maten efter hur den ser ut på tallriken. Det viktiga är väl att den smakar bra... .

... men sen kan man inte ha tur alla gånger man lagar mat heller, smaken är ju som baken. Det hade ju varit trist ifall alla tyckte likadant. Med andra ord så hade det ju nästan varit illa om alla gillat min mat, då hade dom bara varit totalt viljelösa och mähä-iga.

Och sånt gillar varken Lilla jag eller Alter ego.

Vi hade det väldigt trevligt, trots meningsskiljaktigheter om maten, och bestämde oss därför för att gå ut en liten sväng. Tysken, som hade en superviktig fotbollsmatch tidigt dagen efter, gjorde klart för oss att han måste vara hemma och i säng senast klockan två, annars skulle det bli aja baja, isch not good eller vad man säger.

Strax innan fem på morgonen stupade jag i säng med ett leende på läpparna.

Aja baja isch not good.

Lördag 23/10

Jag sov ut, gick och köpte lunch, och pratade sedan med mamma och finaste på Skype, bestämde mig för att åka hem och det kändes helt rätt. Tog en extra lång dusch för att fira mitt beslut och dansade lite till "American Boy" medans jag blåste mitt hår torrt. Jag är faktiskt ganska bra på att dansa. Sorry to say, men det är nog det ni inte ser som gör mig till den jag är... .

Jag hade bestämt mig för att stanna inne och ta det lugnt på lördagskvällen och trodde mina flate-mates var inne på samma spår. Det var dom inte.

Påväg ner till köket för att hitta något att äta sprang jag in i allas vår, anorektiska frisör. Hon såg ut som en liten flicka i sina rosa mjukiskläder, fast håret var toppstylat och hon hade doppat ansiktet djuuuupt i spackelburken. Ena lösögonfransen satt lite snett och hon tittade på mig med pupiller stora som tefat.**

"Darling, you wanna come in to my room and meet my friends?"

Jag svarade att jag skulle äta lite men lovade att titta in sedan. Hon försvann in på toaletten och låste dörren. Efter att jag ätit en smörgås och lite yoghurt bestämde jag mig för att gå och hälsa på hennes vänner. Jag var nyfiken på vilken typ av människor hon umgicks med, jag hade dock inte räknat med att få se det jag såg... .

I hennes rum, nedanför sängen, på heltäcknings-mattan, satt tre identiska tjejer uppradade likt dockor. Förutom att dom var anorektiska vrak, så var dom sminkade upp till tänderna, hade lockat hår och pupiller i samma gigantiska storlek som min frisörs. Dom var uppenbart påverkade av något, och att det inte var de tomma flaskor med Diet Coke som låg slängda i hörnet kan jag sätta en guldpeng på.

"Hi guys! You having a good time?" Dockorna stirrade på mig med tomma blickar. Det gick någon sekund sedan sprack dom, alla tre, upp i breda leenden och nickade så att lockarna hoppade upp och ner. En hade helt missfärgade tänder, en annan tycktes ha ätit läppstiftet och den tredje hade metallbana som pryddes med diverse matrester. Jag ville därifrån så fort som möjligt. Efter att ha försökt hålla en trög konversation flytande så tackade jag för mig, skyllde på att jag var trött efter fredagskvällen och bara skulle sova.

"But it's only saturday once a week!!" Skrek den anorektiska frisören efter mig. "... och du har bara ett liv. Ett liv som du just nu håller på att kasta bort till droger och svält" tänkte jag och stängde dörren till mitt rum.

Jag är så glad över att vara frisk och sund, att ha energin att göra vad jag vill, och det med ett leende på läpparna. Men varje gång jag ser någon som misshandlar sig själv så blir jag påmind om mitt egna förflutna. Då känner jag mig skyldig att göra en insats. Men hur hjälper man någon som inte vill kännas vid sitt problem?

**Det hade kommit fram ett och annat under fredagskvällen, bland annat om vår frisörs, inte så kontrollerade, förhållande till kokain. Jag som starkt tar avstånd från allt vad droger heter, hade då valt att inte kommentera det, men när jag såg henne där i trappan på lördagskvällen så kändes det som att jag ville säga något. Jag tycker att det är sorgligt med människor som tar droger, oavsett anledning. Kan man inte hantera sig själv eller uppskatta sin omvärld utan substanser så tycker jag att man ska se över sitt liv, och det illa kvickt.

Söndag 24/10

Var ute på promenad, pratade några timmar på Skype och satt sedan och gjorde spellistor på min iPod. Musik och kärlek, då mår jag sådär lite extra bra!

"... och London finns ju kvar, såvida inte någon terrorist hinner spränga allt i luften tills nästa gång jag kommer."

Sådär ja...

Lite eftermiddagsfrukt, en stor kopp kaffe, sol och härliga bloggläsare. Kan inte gärna begära mer. Som sagt, jag tog ledigt under helgen, så som man gör, för att ladda batterierna. Nu är jag tillbaka, ren och pigg, nöff nöff.

Det har hänt väldigt mycket under helgen som gått. Jag har ställde mig själv mot väggen i lördags och frågade mig vad jag egentligen gör här. Att jag älskar London, kändes inte som ett tillräckligt motiverat svar. Inte heller att jag ju "skaaaa söka jobb", och har den perfekta lägenheten, som kostar multum. Jag längtar hem, hem till familj och vänner, till världens finaste kille, och till min hund - som ju är min lilla apa. Jag ringde mamma och nu är hemresan ett faktum. Och det finns faktiskt saker att göra hemma. På torsdag ska jag möta filmteamet och mina gamla kollegor och se på kortfilmen "Papercut" som vi spelade in för någon månad sedan, efter det så ligger fokus på alla förberedelser inför antagningsprovet till Calle Flygare. Jag är dock väldigt glad att jag åkte, för man måste våga för att vinna. Och jag har just vunnit insikten om hur fantastiskt bra jag trivs med mitt liv i Stockholm. Och London finns ju kvar, såvida inte någon terrorist hinner spränga allt i luften tills nästa gång jag kommer. Cheers!

Hej!

Hoppas att alla mår bra. Själv så tog jag ledig från monkeylover4ever under helgen. Mitt senaste inlägg om "Lester" var så långt, och framkallade så mycket smärtsamma minnen att jag efter det, behövde lite tid för mig själv.Typ.

Men nu är jag här igen, och jag har saknat er!

Ses ikväll för en ordentlig update!

XOXO

"Here she is, I found here in the saloon with the COOKIES!"

Hej mina fina läsare!

Ledsen att jag inte hann med ett andra inlägg igår. Jag kom hem sent och var så fruktansvärt trött att jag mer eller mindre stupade i säng. Jag tänkte nu berätta lite kort om min skräckupplevelse med "Lester Den Store" på The Dorchester Hotel och därmed varna alla som planerar att sitta modell i deras lilla lilla salong.

Jag mötte upp min flat-mate, den anorektiska frisörskan i hotellets storslagna entré. Och vi tog sällskap i hissen. När vi kom ner till spa-avdelningen togs vi om hand av en liten liten receptionist i svart dräkt och en stram knut på huvudet. Vi lotsades förbi små små glasburar där det satt små små människor med små små flaskor i form av nagellack, ansiktscremer och hudsalvor. De små små människor satt tålmodigt och applicerade dessa små små flaskor på sina stora stora kunder till tonerna av "Let Me Entertain You" med Robbie Williams.

Vi kom fram till en en dörr som ledde till en annan dörr som ledde till ytterligare en dörr. Observera att alla dessa dörrar var inom en sträcka på två meter. Sedan var vi framme i den absolut minsta lilla hårsalong jag någonsin sett. Jag blev först avklädd och sedan påklädd ett stort, prassligt lilafärgat tält med påsydda armar. Jag såg inte klok ut.

Förutom Lilla jag och Alter ego så var där bara en annan kund. (Och jag var ju inte ens kund på riktigt.) Den riktiga frisörskan och min fina, om än underviktiga rumskamrat kallpratade lite och hon informerades om att när en viss "Lester Den Store" kom ner till salongen, ja då var det allvar och hör sen! Han kallades "Lester Den Store" efter att ha varit anställd av Queen Elisabeth en gång i tiden.

Jag fick mitt hår tvättat och min hårbotten masserad. Tillbaka framför spegeln igen satte hon igång med sitt blow-dry-job, som jag visste skulle ta evigheter. Dum som jag var hade jag inte ätit någon lunch, så när en liten liten människa kom in och frågade om det önskades något, sken jag upp som en sol! (Jag hade nämligen beskådat den mest fantastiska kak-buffen ute i den lilla lilla salongen).

"We have coffe, sparkling water, and of course diet coke"

Jag beställde in en sparkling water, och tänkte att han säkert skulle komma igen, och fråga om det önskades något att äta till vattnet. Fel fel fel

Jag bevittnade honom gå fram till den "riktiga kunden", en medelålders lady, lite lätt överviktig och fråga precis det han frågat mig. Men istället för att erbjuda coffe, sparklingwater and of course diet coke så hänvisade han till deras breda kaksortiment ute i salongen. WTF?

Minuterna senare kom han in med Macarons i regnbågens alla färger och en espresso i den minsta kopp jag någonsin sett. Min anorektiska frisör sneglade äcklat på hur den "riktiga kunden" snabbt tryckte i sig två gula gudomligheter. Och jag, som riktigt kände hur det vattnades i munnen hade svårt att slita blicken från kakorna.

Smuttandes på mitt vatten och med en trängtande blick på den riktiga kundens kakor, slets och revs det med borsten i mitt hår. Eftersom ingen visste när Lester Den Store skulle kliva in på salongen så var det bråda tider för min stackars frisör.

Jag passade på att smita medan vi väntade på att det moln av spray som avlagts i mitt hår skulle fixera sig. Helt styrd av primitiva drifter sprang jag - i mitt enorma, prasslande lila tält, fram i korridorerna, genom alla dörrar, små små rum och små små människor. Först när jag kom fram till den lilla lilla salongen och såg kakorna på det enorma fatet i silver, andades jag ut. Som i slow-motion sträckte jag mig fram för att ta en kaka, plötsligt kände jag en hand på min axel. "Darling are you lost? The Model right??" Jag vände mig om och stod öga mot öga med tjejen från receptionen. Utan att vänta på svar tog hon ett stadigt tag om min arm.

För mitt inre såg jag hur jag, fortfarande iförd mitt enorma lila tält, vred mig loss från hennes klo-liknande grepp, kastade mig bakåt och rev ner ställningen som alla kakor stod på. Jag såg framför mig hur jag skulle ligga där i ett hav av kakor, stoppa in den ena efter den andra i munnen medans min anorektiska frisör förtvivlad låg och grät i ett hörn, av ångest och ilska.

Jag kunde inte låta bli att skratta till. Receptionistens som tycktes vara van vid sinnessjuka modeller tog ett fastare tag i min arm och lotsade mig ut genom den tomma salongen, genom alla dörrar och korridorer och tillbaka till min frisör som otåligt stod och väntade.

"Here she is, I found here in the saloon with the COOKIES!"

Sedan viskade hon något i örat på min frisör, i spegeln såg jag hur hon spärrade upp ögonen. När vi var ensamma igen så berättade hon att receptionisten informerat om att Lester Den Store var på ingång så nu fick jag minsann skärpa mig. Hon drog fram en kam och ur kammen sköt hon fram en sylvass liten pinne som hon började peta med på mina nu, hollywood-glammiga lockar. Plötsligt slogs dörren upp och en äldre herre uppenbarade sig i dörrkarmen.

Hans skor var silverfärgade och spetsiga som den mest nyvässade läppennan, hans jeans var så trasiga att dom bestod av mer hål än tyg. En ebenholtsvart skjorta fick möta en silverkors i halsen och ovanpå det, en plommonlila väst i mocca. Hans hår var gult som en ökenråttas urin och ögonen som små knappnålar mitt i fejan. Han tycktes vara den mest fantastiska människan min frisör någonsin beskådat. Efter vad som tycktes vara en evighet började han gå mot oss.

"Darliiing this i s a r t !

I totally love it! She is adorable!! You made a such a good choice of a model! Oh just l o o k at that hair! "

Lester började rycka i mina lockar, som för att se att det faktiskt satt fast. Han tog ingen somhelst notis om mitt minspel, som tydligt visade att jag inte tyckte att det var jättetrevligt att bli så omild omhuldad.

"You know I used to work with the queen... ."

De imponerande suckarna ekade i salongen, trånande blickar på Lester i varenda spegel. "So therefore, forget about her youth, forget about that stunning face... ." Han satte handen framför mitt ansikte som för att dölja det. "I want something old, big hair, like... queen-like! Honestly darling, I used to work with her you know... ."

Följande nittio minuterna satt jag fast i tortyrstolen medan mitt hår tuperades, sprayades och det stacks nål efter nål i det. Jag blundade och såg mitt liv passera i revy. Till slut hörde jag Lesters ekande steg, kände hans kalla händer som vårdslöst skakade hela mitt huvud för att se om frisyren "tålde turbulens" och hörde sedan hur han beordrade min frisör att komma in på hans skrubb, läs rum, tio minuter senare för en fortsatt intervju.

Sekunden senare stod jag ensam i den pampiga entrén till det fem-stjärniga hotellet med ett enormt hår, ett sådant hår som bara anstår en drottning. Jag gav portiern ett tappert leende, klev ut på trappan och drog ett djupt välbehövligt andetag. Det var mörkt när jag kom hem, jag orkade inte ens tända lampan utan kraschade ner i mina kräksfärgade-säkerhetsnålslakan och somnade med håret som huvudkudde.

"Man måste våga för att vinna. Idag känner jag mig som en vinnare."

Solen sitter som smäck på himlen och värmer kalla näsor i den kyliga höstluften. Även om jag absolut, alla dagar i veckan, föredrar sommar och sol, så kan jag inte annat än att tycka att London är oerhört vackert på hösten.

Trots att jag vet att luften förmodligen är smutsigare än nånsin med all trafik, så känns den frisk. Och kanske är det för att jag är medveten om terrorhoten, och fruktar för mitt liv, som jag känner mig så mycket mer levande än nånsin när jag trängs med resenärerna på metron, med The Verves "Bitter Sweet Symphony" dånandes i öronen.

Man måste våga för att vinna.

Idag känner jag mig som en vinnare.

Nu ska jag strax iväg till The Dorchester på Park Lane och bli omhändertagen. Det här är vad som väntar

"Oh God! Im so glad to have met you" "You know Alma, you are the only one who actually call me by my right name".

Allt jag skulle göra var att fråga farbrorn om vägen till Tesco, det slutade med att vi spatserade runt på gatorna i ett soligt London och pratade om livet. Eller rättare sagt, han berättade om sitt minst sagt händelserika liv medans min haka bara blev längre och längre.

Han berättade om sin kärlek till djur, om den gången han åkt till Afrika på semester och blivit kvar i sju år. Han berättade om hur han kom att lära känna dokumentärfilmaren Alastair Fothergill (som bla gjort Planet:Earth, en dokumentär man inte kan annat än älska) under en safari, och om sin paniska rädsla för ormar. Han berättade om hur han varit på plats när Första Kongokriget bröt ut -96 och om allt han tvingades uppleva där. Om sorgen över att ha tappat kontakten med sin enda dotter, som är i min ålder, och om hans passion till teater och balett. Han berättade om så många händelser, händelser som tyvärr skulle ta - tid jag inte har, att återberätta, men som fick mig att helt förundras och förtrollas över hans totala enkelhet och ointresse för det materiella.

Jag tappade räkningen över alla som kom fram och hälsade på honom. När jag påpekade det lite försiktigt, så sa han: I don't really know many people Alma, but people seems to like to like to know me.

Även om denna härliga "free-spirit" som han så gärna kallade sig, var bra på att prata, så var han också intresserad av att få veta om mitt liv. Ni som känner mig, vet att jag inte är den som är tyst. Jag berättade om ditten och datten, om mitt liv i Sverige, mina planer här i London, och om lättnaden över att ha hittat ett så bra och centralt boende. (För ja, det var ett himla slit att hitta boende). Han tog in allt jag sa, och han tycktes verkligen lyssna. Han tyckte dock att jag betalde skamligt mycket för det rum jag nu hyr och lovade att höra efter med en nära vän, som tydligen äger de flesta fastigheter här i South Kensington, om det fanns något för Lilla jag och Alter ego.

Innan vi skiljdes åt kramade jag om honom och sa "Oh God! Im so glad to have met you" varpå han svarade, "You know Alma, you are the only one who actually call me by my right name". Jag skrattade till och vände blicken upp i skyn, när jag såg ner igen så var han borta.

Jag slutar aldrig förundras över allt extra som livet har att erbjuda. Man måste bara öppna ögonen, sitt sinne och välkomna det med öppna armar. Idag har jag verkligen varit extremt närvarande och tillfreds med tillvaron. ... Och just när jag inte trodde att det kunde bli bättre, så knackade den anorektiska frisörskan, (ni vet hon som bara äter vindruvor och glass) på min dörr och frågande om jag kunde tänka mig att agera hårmodell på eftermiddagen imorgon. Hon hade tydligen någon viktig kund som hon skulle visa sin förmåga och talang för. Även om hon väger 15 kilo för lite för att det ska vara snyggt, så har hon ett gudomligt hår. Så det är klart att jag tackade ja.

Det enda jag saknar här, och just nu, är någon att krama om. Att pussas på skype funkar ju, men värmen från en överhettad dator är inte densamma som från en fantastiskt fin människa som jag vet finns hemma i Sverige i detta nu.

XOXO

"Mitt i visslandet av "Sune Sommar" hörde jag Jokern fråga om det jag visslade på var Sveriges nationalsång".

Hej mina sköna!

Idag har jag inte bara hjälp Jokern att städa, utan även, lärt henne svenska nationalsången, typ. (Sune Sommar).

Det började alltså som en helt vanlig morgon, jag hade till och med glömt bort att Jokern skulle komma. Jag duschade och åt min frukost i vanlig ordning. Sedan satte jag min vid datorn för att få lite gjort, plötsligt stod hon i min dörr.

"You want me cleaning, yes yes?"

"Oh, hi! No, it's OK. As you see, its not very dirty here". Jag blinkade lite skämtsamt med ögat, men ångrade mig genast när jag såg Jokerns egna skrynklas ihop likt russin.

Jokern tog fram sin städpall och ställde den vid garderoben, tog sedan och klev upp på pallen, drog ett finger ovanpå garderoben och synade det. Sedan klev hon ner från pallen, kom fram till mig och höll fram sitt finger.

"You see, very dirty??!!"

Efter att hon torkat av alla skåpen, stolar och även sängkarmen, försvann hon ner i köket och jag hörde henne slamra för fullt. Jag bestämde mig för att ta ett litet break från mitt skrivande, och gick helt sonika ner och frågade om hon behöver hjälp. Hon stirrade på mig som om hon aldrig hört något liknande förut.

"You want to help me cleaning? No no no... You pay, I clean!"

"I know, it's just that I think it's fun, I like to clean... . I'll still pay you, it's OK".

Försiktigt tog jag upp disksvampen och en smutsig kopp från diskhon och mötte frågande hennes blick.

"I still have my money? Jokern såg skeptisk på mig, men jag försäkrade att hon, precis som vanligt skulle få betalt. "OK, you dry, I dish" hon sträckte fram en handduk och började tappa upp diskvattnet i hon.

Sedan följde ett par rogivande minuter. Hon diskade, jag torkade. Det gick som på räls. Liksom ofta, när jag känner mig avkopplad så började jag vissla. Först lite försiktigt, som för att se att Jokern inte misstyckte. Sedan när jag insett att hon faktiskt tycktes gilla det, ökade jag i vind (eller vad säger man?).

Mitt i visslandet av "Sune Sommar" hörde jag Jokern fråga om det jag visslade på var Sveriges nationalsång. Jag hörde också hur jag svarade att, ja visst är det det. Och sekunden senare trallade hon med.

Du du dutt du du du, du du dutt du du du dudu dudududu, du du du dutt du du du dudu du du du du du du du du du dUuuuuu... Nått sånt.

Efter att vi diskat undan allting sträckte jag fram min hand, hon tittade förvånat på den innan hon tog den och jag log mot henne när vi skakat hand.

"You are not a very normal girl, you know. I think its very good".

I trappan på väg upp till mitt rum hör jag henne plötsligt säga:

"Alma!! How come you not have a vacuum cleaner in this household?"

"Do you feel the smell of trouble or is it just what we call, love? "

Jag vet ingen bättre player än livet självt.

Hunsa runt med mig, mina beslut och mina känslor. Livet är för kort för att inte följa sitt hjärta, eller? Do you feel the smell of trouble or is it just what we call, love?

XO

"Nu ska vi ta pick och pack, hoppa ner till närmaste Starbucks, beställa en fet superskinny-special-mocca-latte-dingleling-with-single-creme-in-a-cup"

Solen skiner som vanligt i London. Att det skulle regna hundar, män och vatten är något engelsmännen hittat på för att slippa massinvandring. Imorse slogs Lilla jag och Alter ego om vad som skulle spelas på datorn. Lilla jag vill alltid ha på tv-programmet Bonde Söker Fru i bakgrunden, för då känner hon sig trygg. Alter ego som tycker att Lilla jag är något fruktansvärt(!!!) nördig, vred upp volymen på max och satte på denna, enligt henne supercoola låt:

Mitt i låten upptäckte Lilla jag att Alter ego inte bara råkade köpa kräksfärgade sängkläder igår, utan dessutom förväxlat handdukar med badrumsmattor. Hur lyckas hon??

Nu ska vi ta pick och pack, hoppa ner till närmaste Starbucks, beställa en fet superskinny-special-mocca-latte-dingleling-with-single-creme-in-a-cup, och sedan sitta och slipa på CV:t.

With Luv

Lilla jag & Alter ego

"Efter kriget hetsåt Lilla jag en apelsin, för frukt mår man ju bra av".

Det är något med tiden i London. Den bara försvinner. Utan att riktigt vet hur, så har timmarna bara rusat fram och det är kväll.

Idag var jag på Primark, som är helvetet på jorden. Hysteriska besökare som föredrar kvantitet framför kvalitet, det slits och rycks i allt från skor för 5 pund, till jackor för 25 pund. Och dessa köer... . Det är kö för att ta sig till rulltrappan, det är kö för att komma fram och plocka en vara, det är kö på kön för att få en provhytt. Slutligen så är det kö på kön som leder fram till kön som leder till kassan.

Jag skulle inte ens skicka in min värsta fiende i denna helvetesbutik. Som tur var så tog mitt Alter ego över. Mitt Alter ego kan vara läskigt målinriktad. Och den här gången så var målet sängkläder och handdukar. Alter egot nästan red fram på kön till "Homestyling"avdelningen, norpade åt sig ett säng-kit med högra handen och ett tjog handdukar med den vänstra. "Svish, svish" sa det. Alter ego räds ingenting, utan gick vidare, före kön till kön och före kön till kassan, drog fram kortet, tryckte av, och lämnade krigszonen, och Lilla jag. Lämnad åt mitt öde begav sig Lilla jag hemåt.

Väl hemma gjorde Lilla jag en mycket trist upptäckt. Alter ego hade inte bara råkat köpa ett alldeles för stort påslakan, utan också missat att det var kräksfärgat i olika nyanser. Trött och hungrig hetsåt Lilla jag en apelsin, för frukt mår man ju bra av. Sedan gav Lilla jag sig i kast med täcket.

Mission: Få ett litet, litet täcke att stanna kvar i ett påslakan som är storlek extra-king-size +++.

Gick: Frågar du, Lilla jag: Sådär, inte alls. Slutade med säkerhetsnålar i hela påslakanet för att liksom hålla kvar täcket. Det ser nu ut som att någon har ätit säkerhetsnålar och sedan kaskadkräkts över hela sängen.

Frågar du Alter ego: Misson Completed!

XOXO

Back on track med Alter ego och Lilla jag!

Sådär... .

Då var vi tillbaka i England. Mitt Alter ego och Lilla jag.

Liksom hemma i Stockholm så är det enda som tycks förändrats under min bortavaro, årstiden.

Alla är som vanligt väldigt upptagna med sina egna liv, varför jag också blev glatt överraskad igår då den italienska delen av hushållet bjöd in till middag. Couscous i mängder, lite grönsaker och kyckling. Det enda som normalt sett disponeras i vårt gemensamma kök är vattenkokaren och bestick, så jag kan tänka mig att tallrikarna måste blivit mycket förvånade över att till slut fått bli påsatta, eller vad man nu ska säga... .

Vår lilla familj består av tre italienare, en engelsman, en tysk, Lilla jag och Alter ego, och såklart, Jokern

Tysken

Man ser inte så mycket av Tysken, han har ett internship på ambassaden och det är förmodligen därför han, även på hemmaplan, tagit på sig rollen som springpojke, vilket italienarna såklart bara älskar.

Italienare 1

"Familjens" överhuvud. Man ser sällan till italienare 1, inget vet vad han sysslar med, men han är alltid väldressad och solbränd.

Italienare 2

Italienaren som aldrig kommit över sitt ex, hon som plötsligt blev lesbisk och lämnade honom för sin nuvarande flickvän. Italienare 2 har nu köpt en monokel och studerar filosofi på heltid.

Italienare 3

Tjejen som bott i mitt rum under dom sex veckorna jag var hemma i Sthlm på kurs. Nu bor hon tillfälligt i italienare 2:s rum. Trots att vi inte känt varandra länge alls så är hon min främsta buddie i "familjen", och jag kommer att sakna henne när hon flyttar ut i december.

Engelsman

Anorektisk frisörska som jobbar tvärs över gatan. Går aldrig utanför dörren utan smink, och platåskor. "Man vet ju aldrig vem man träffar". Det enda hon äter är vindruvor och Magnumglass.

Jokern

Våran städerska som kommer på onsdagar. Hon går ut med soporna, dammsuger inte men torkar ovansidan på alla skåp. Älskar bananer, men förstod inte alls när jag frågade om hon det hade med apor att göra. Hon såg rent sagt, förolämpad ut.

Oj, nu glömde jag ju nästan Lilla jag och Alter ego!

Alter ego och Lilla jag

It's for me to write and for you to find out... .

XOXO