måndag 31 januari 2011

"Det är viktigt att man är medveten om sin kropp och tar hand om den, för i den här branschen säljer vi inte bilar eller datorer, utan oss själva."

Nu är det exakt 100 inlägg sedan MonkeyL. startades, som om det inte vore nog så började min utbildning på Calle Flygare idag, sista januari 2011.

Efter en mycket emotionell helg och alldeles för få timmar sömn kröp jag imorse, utmattad in i duschen, tvingade i mig en smörgås och borstade tänderna innan jag gick hemifrån. Blev på lite bättre humör efter att jag fått använda mitt SL-kort vid spärrarna vid Alvik station, men energin vägrade infinna sig.

Två minuter över nio satte jag foten innanför skolans dörrar. Tog av mig mina ytterkläder och smög försiktigt ner i samlingssalen. Mina nya klasskamrater satt redan bekvämt på svarta karmstolar. Dom drack kaffe och snaskade kanelbullar i väntan på att rektorn skulle träda in.

Jag blev förvånad över hur alldagliga dom såg ut. Faktiskt mer än dom flesta andra jag ser om dagarna i tunnelbanan, på stan och på yogan, (där det ju är fullt av Avatars.)

Efter att ha lyssnat på skolans regler och gått igenom en mängd papper i över två timmar, var det dags för dagens första lektion. Tal och Sång. Vi satt i en ring och ropade varandras namn, om och om igen, på en mängd olika sätt. Sedan delades vi upp i par, varpå vi skulle presentera varandras tankar om sin egna röst, och andras röster som vi gillar.

"... Malins favoritröst är Morgan Freemans, för att den är så manlig och sensuell!"

Efter lunch hade vi anatomi med Åke. En medellång man med imponerande fysik, långa smala muskler och silverfärgat hår. Han berättade historier från sina år som professionell dansare, bland annat om hur han brukade lyfta pianon med tårna.

Han tog upp några elever på golvet och petade lite här och där på allt som var fel. Från dålig hållning till sneda fötter.

"Det är viktigt att man är medveten om sin kropp och tar hand om den, för i den här branschen säljer vi inte bilar eller datorer, utan oss själva."

Jag nickade allvarligt och skrev i mitt pappersblock.

Efter många minuter med vidare information om hur man kan få musklerna att slappna av, bl.a via anus, fick vi en välförtjänt rast på fem minuter, innan det var dags för Pilates.

Vi bytte om till träningskläder och hämtade blå gummimattor från "August Strindbergsalen" som låg ytterligare en trappa ner, innan vi gick tillbaka in i till Åke, som skulle hålla i även den lektionen.

"Ni skall veta att våra muskler och leder tål bra mycket mera än ni tror, det ska mycket till för att dom ska slitas av"

"Sedan är det det här med smärttröskel. Vi har alla en olika hög smärttröskel, men det är inget att vara ledsen över för det kan man öva upp, och jag lovar att hjälpa er med det... ."

Jag fortsatte skriva och när orden inte räckte till, ritade jag de olika pilates-ställningarna, såsom "Stolen" och "Ryggradsroteraren". Efter lektionen, som var dagens sista, bläddrade jag snabbt igenom dagens anteckningar innan jag stuvade in allt i skåpet -

Ta hand om min kropp, det är den jag säljer

Smärttröskeln går att höja, skall inte vara orolig

Lederna går inte av så jättelätt (glad gubbe)

- Sedan drog jag ner mössan över huvudet, tog fram mitt SL-kort och skyndade till tunnelbanespärren vid Hötorget.

Jag hade precis klarat av första dagen på resten av mitt liv, det kändes bra.

Luv
MonkeyL.






torsdag 27 januari 2011

"Precis som Prins Daniel öppnar Victorias lucka öppnar mitt kort tunnelbanespärren"

Det kan tyckas som att jag inte gör något annat än att åka tunnelbana - och det stämmer ju faktiskt. För sedan jag skaffade mig ett SL kort så har jag suttit många långa minuter på tåg och bussar. Det är nästan lika beroendeframkallande som Facebook.

Innan SL kortet så gick jag oftast. Bara ibland, om avståndet var lite väl långt, så hoppade jag ner i tunnelbanan och skickade efter en sms-biljett, alternativt tiggde skjuts från en snäll mamma.

Nu är det plötsligt som att jag inte kan sluta åka tunnelbana och buss. Eller... Det är ju inte själva resan jag tycker är spännande, utan att få gå igenom spärrarna.

Jag blir glad, det liksom spritter i kroppen varje gång jag får para mitt ljusblå plastkort med kortläsaren invid spärren och luckan öppnar sig. Det är lite som Victoria och Prins Daniel, dom är skapta för varandra, det är bara så.

Precis som Prins Daniel öppnar Victorias lucka öppnar mitt kort tunnelbanespärren.

Det händer att jag går ner i tunnelbanan även fast jag inte skall åka. Jag parar kortet med läsaren och sedan går jag igenom perrongen och upp på andra sidan.

När jag bodde i London så var man tvungen att göra parningsceremonin inte bara en utan två gånger. En gång för att ta sig ner i tunnelbanan, och en gång för att ta sig ut ur tunnelbanan.

Det tunnelbanesystemet går inte av för hackor, sanna mina ord.

Jag älskar mitt SL kort och mitt SL kort älskar mig - I 30 dagar sedan måste jag skaffa ett nytt. Så är det inte för Prins Daniel...

Luv
MonkeyL.



tisdag 25 januari 2011

"Nej, men jag har liksom druckit ganska mycket och då får man ta konsekvenserna..."

Igår var jag och en vän på Operan och såg "Figaros Bröllop". Efter två koppar kaffe och ett glas vin var det inte utan att jag blev lite, extremt kissnödig. Sista 45 minuterna av Akt 1 genomled jag med svåra buksmärtor. Jag vred mig som en mask i stolen och tittade mer på klockan än på scenen. Vän tittade irriterat på mig, försökte få mig att sitta still.

"Alma, är du så uttråkad?"

"Nej, men jag har liksom druckit ganska mycket och då får man ta konsekvenserna..."

"Va?"

"Ja, alltså jag håller på att KISSA PÅ MIG!"

"Schhhhhh" En dam som satt i raden bakom hyssjade på mig, jag knäppte upp en byxknapp och bad en stilla bön.

I pausen sprang jag som aldrig förr. Jag hoppade över små små damer med rosa herméscarfs och vitt krulligt hår, kröp mellan benen på hjulbenta farbröder i enfärgade kostymer. Smällde igen dörren till toaletten och drog ner jeansen.

Jag var som en ny människa inför Akt 2.

Någonstans i mitten av andra akten var det så dags att bli distraherad igen. Det började som en väldigt liten nysning från damen på raden bakom. Hon som tidigare hyssjat mig.

Efter nysningen skulle det visst snytas också. Men istället för att göra det ordentligt en gång och sedan vara klar, började damen att fin-snyta sig. Det vill säga, hon snöt sig litelitelite och sedan pausade hon. Efter någon minut så började hon igen, och sådär höll det på.

Som att hon trodde att ingen skulle lägga märke till henne?!

Ljudet av hennes snor växte sig allt högre i mitt huvud, tog över. Irriterad vände jag mig om och förde pekfingret mot mina läppar.

"Schhhhhh"


"Han var cool, han var kung. I mina ögon Dagens Hjälte."

Facebookhysterin fortsätter.

På tunnelbanan igår hamnade jag bredvid en indiekille och en tjej i tjugoårsåldern. Killen hade ett par runda glasögon och en mörkröd mössa med boll på toppen. Tjejen var blond och matchade den smutsrosa handväskan med en beige Canada Goose jacka i storlek XXL. Jag fick intrycket av att dom var nyblivna klasskamrater, bekanta.

"Asså, jag letade efter dig på Facebook i typ en timme igår. Har du något annat namn än det som står på klasslistan?"

"Nej, jag har inte Facebook..."

Tjejens studsade upp från sätet med ögon stora som tefat.

"Du måste skämta, har du inte Facebook?"

"Nej, jag känn..."

"Varför, varför, varför har du inte det?"

"Jag känner inte att jag har något behov av att dela med mig om allt som händer i mitt liv, mina vänner vet det ändå. Jag behöver inte skriva det på en statusrad, förstår du?"

"Nej! Alltså guuuud, vänta jag måste bara skicka ett SMS till Hanna, hon kommer aldrig tro mig. Det är ju typ som att du inte finns på riktigt, shit vad knäppt!"

Indiekillen rynkade på pannan, såg irriterad ut och suckade djupt.

"Ja, men du ser ju att jag sitter här, levande i allra högsta grad. Du kan väl skriva SMS till Hanna efter att jag gått av nästa station?"

"Nästa station? Jag trodde du bodde i Kristineberg?"

"Det gör jag också, men jag tänkte gå av en hållplats tidigare idag"

Tåget rullade in på Thorildsplan och Indiekillen reste sig upp. Tjejen följde honom med blicken och såg imponerad ut.

"Shit vad hurtig du är som går en hel hållplats, det ska jag också börja göra, beach 2011!! Nä, men helt seriöst Alex... Säg till om du behöver hjälp att starta upp ett Facebook-konto. Jag har hjälp både min mamma och morfar"

Indiekillen som hette Alex höjde handen till en hälsning, tjejen skrek "Puss Puss!" Dörrarna gick igen och tåget rullade vidare.

Jag satt och tittade ut på en grå himmel, tänkte över scenen jag just bevittnat. På något oförklarligt sätt kände jag en väldig respekt för Indiekillen just för att han inte lät sig påverkas.

Han var cool, han var kung. I mina ögon dagens hjälte.

Dags fööÖÖööör (Fanfar) ...

Monkelover4evers egna synonymsymfoni!!

Dagens ord: Icke-brukare-av-Facebook

I förslagslådan
  • Ansikts-jungfru
  • Face-Off
  • Ansiktslös
  • NFP -No Face People
  • Människorna Zuckerberg glömde



måndag 24 januari 2011

”Jo du förstår, Alma är lite speciell…”

Det har varit en lugn och fridfull helg i Göteborg. När jag kom i fredags gick vi och handlade. Finaste gick till Systemet medans jag gick för att köpa godis i den mest absurda butik jag någonsin besökt.

Godislådorna trängdes, stod bokstavligen ovanpå varandra för att få plats. Där fanns lösgodis i regnbågens alla färger. Hårt, mjukt, surt, segt, choklad och mitt i allt en hästkärra med tusentals klubbor i olika varianter. Jag var i himmelriket.

Just som jag skuttade runt och fyllde en enorm påse med allt jag kom över kände jag en hand på min axel. Jag snurrade runt och mintpastillerna på spaden flög åt alla håll och kanter. Bakom mig stod en liten man med gult förkläde och mörkt hår. Han sträckte fram handen och hälsade glatt.

”Hej, jag heter Mauro”

Lite förvirrad hälsade jag tillbaka och passade på att berömma godisaffären. Han böjde sig fram och sänkte rösten.

”Okej Alma, jag ska gå rakt på sak. Ser du killen där borta? ”

Han pekade på en ung lång och välbyggd man. Han hade glänsande svart hår, en lock hängde ner i pannan. Han såg ut som Prince of Persia

”Det där är Daniél. Han är blyg, men han sa till mig att han tycker att du är det vackraste han sett, en riktig prinsessa… Det kanske är lite konstigt att fråga men har du pojkvän?”

Utan att vänta på svar fortsatte han

”Du vet, det är hans morbror som äger den här affären. Gratis godis varje dag…”

Jag såg mitt framtida liv tillsammans med Prince Of Persia som en film i huvudet.

Alma sittandes på en gigantisk kungatron inne i affären, Alma dykandes i pool fylld med godis, Alma gifter sig i en kyrka byggd av godis, Alma föder barn med jordgubbsklubbor till huvuden, Alma slår nytt viktrekord, Alma fetast i världen, Alm... aaaaahh!

Jag insåg att mitt liv skulle förvandlas till en mardröm om jag gifte mig med Prince Of Persia, det fick bara inte hända!

Mauros röst drog ner mig på jorden igen

"Va, vad säger du, du kanske redan är gift?"

”Ja! Ja tänk för att jag är det... Min man kommer närsomhelst. Förresten så kan du hälsa din kompis att jag bara äter godis en gång i veckan så det så!

På lördagskvällen väntade middag med Finastes familj. Jag slog omsorgsfullt in en bukett blommor och avslutade med några meter paketsnöre som jag krullade och tejpade fast lite här och där. Det var utan tvekan min finaste inslagning hittills. Ett sant mästerverk.

Finastes lillasyster hämtade oss med bilen på tågstationen. När hon fick syn på mästerverket höjde hon på ögonbrynen och kvävde ett skratt. Finaste log menande och lade armen om min midja.

”Jo du förstår, Alma är lite speciell…”

Jag slet mig loss och hoppade in i framsätet, samtidigt som jag tjöt ”Ni i är bara avundsjuka på att jag kan göra så fina paket och inte ni!!”

När vi kom fram överlämnade jag det vördnadsfullt. Finastes mamma klappade händerna av förtjusning och jag fattade genast tycke för henne. Vilken smak, vilken kvinna!

Senare under kvällen blev jag och Lillasyster ensamma kvar i vardagsrummet. Hon synade mig nedifrån och upp och sa sedan

”Alma, hur lång är du?”

”166 cm, hur lång är du själv?

”Va! Skulle jag bara vara fyra centimeter längre än dig, inte en chans… Alltså du är mycket kortare”

”Neeehheee, det är jag inte alls”

Jag slet fram min legitimation ur plånboken och tryckte upp den i hennes ansikte. ”Vad säger du nu då??” Hon granskade det noggrant innan hon nonchalant knyckte på nacken

”Mätte du dig själv då eller?”

”Tänk för att jag inte gjorde det, det var en mätargubbe hos polisen som gjorde det!!”

Vi stod mittemot varandra, båda i försvarsställning med armarna i kors. Redo att döda. Finaste kom in i rummet och undrade vad som stod på.

”Alma säger att hon är 166 lång, det vill säga fyra centimeter kortare än mig, men titta på henne, hon är mycket kortare än så, visst är hon?!"

”Jag har ju sagt att det är du som är felmätt, inte jag!

Finaste stod tyst mellan oss, Lillasyster fortsatte

"Nå, vem är det som har rätt?

"Ja, älskling berätta för henne nu att jag har rätt så kan vi lägga det här bakom oss"

"Ställ er med ryggen mot varandra så ska jag mäta"

Vi gjorde som han sa, jag sträckte på mig så att ryggkotorna var nära att hoppa ur led

"Hmm, jomen visst är hon mer än fyra centimeter längre, snarare fem, sex..."

Lillasyster såg mer än nöjd ut där hon stod med näsan i vädret. Jag vände mig mot Finaste, stampade irriterad med foten i marken och skrek "Och du har sagt att du alltid står på min sida oavsett vad!!

"Men älskling, två centimeter mer eller mindre spelar väl ingen roll?"

"Neheeee, det spelar visst en himla stor roll när det kommer till snoppmätning, men när det är något som är viktigt för mig så nej nej, håll med syrran bara gör det!"

"Okej men då är du väl 166 centimeter..."

"Det är hon inte alls det, hon är max 164!"

Finaste gav sin lillasyster en varnades blick och sänkte rösten "Låt henne vara så lång hon vill så släpper vi det här nu" Han höjde sitt vinglas i en skål. Jag blängde på henne över glaskanten och svepte sedan vinet.

Några minuter senare möttes vi igen vid den stora spegeln i hallen. Jag svepte irriterad med rougeborsten över ansiktet, Lillasyster målade läpparna.

"Kan jag få låna din sminkborste, min är borta..."

Jag vände mig mot henne med ett belåtet leende på läpparna

"Om du säger att jag är 166 centimeter"


fredag 21 januari 2011

"Bra, bra, vilken inlevelse, vilken loska!!"

Så går ytterligare en vecka mot sitt slut och vi kommer våren allt närmare. Efter ett par intensiva dagars jobb väntar Finaste på mig nere i Göteborg. Men innan jag tar helg vill jag ta mig tid att skriva ner några minnesvärda scener av "Evas Resa" som spelades in under veckan.

Yours Truly
MonkeyL.

Kräkscen
Mission: Gå fram och kaskadkräkas på ett kärlekspar på tunnelbaneperrongen

"Talangen, fyll munnen med det här... När jag säger till går du fram och kräks på paret. Sikta någonstans högt upp i mitten, ok?"

Jag spanade in statisterna som stod och gullade med varandra. Nickade med munnen full av vätska, det här skulle gå bra.

"Ok, kameran går, tagning och varsågod"

Jag gick fram och tömde munnen. I ren reflex spottade och fräste jag efter att ha fått ut sörjan. Statisterna blev helt förskräckta, för att inte tala om vad jag själv blev. Regissören hoppade ivrigt upp och ner

"Bra, bra, vilken inlevelse, vilken loska!!"

Bananen på tunnelbanan
Mission: Täppa igen en gapande fjortistjejs mun med hjälp av en banan

"Okej, nu vill jag att du tar det här bananen och kör in den i hennes mun. Passa på att göra det när hon skriker som mest. När du känner att den sitter då släpper du bananen"

"Ska jag verkligen köra in hela? Jag kan bryta av en bit, det kommer inte synas?"

"Nej, nej! Kör in den bara, hon gapar, eller hur?"

Statisten - ett blont yrväder, såg glad ut, hon nickade ivrigt och gapade stort

"Kameran går, tagning och varsågod"

Hon började skrika i telefonen, jag var alltför fokuserad på att hitta en ingång för att höra vad hon sa. Någonting om en fest som spårat ur? När hon helt plötsligt började hysteri-skratta passade jag på att köra in den.

Jag var tvungen att trycka till lite extra för att få den att fastna, men sedan satt den som ett smäck. Tjejen satt förvånad kvar på sätet, med bananen långt ner i halsen.

Bananskalet
Mission: Halka på ett bananskal (lättare sagt än gjort)

"Nu vill jag att du går fram till bananskalet här, och sedan halkar du med det högra benet. Sigge står bakom och fångar upp dig, eller hur Sigge??"

Sigge som stod och pratade hetsigt i telefon viftade lite på handen, jag bad en tyst bön till Gud, måtte jag inte få hjärnskakning på köpet...

"Klara för tagning, kameran går, och varsågod"

Jag gick fram, precis när jag skulle halka blev det stopp. Jag bromsade som en häst framför ett hinder.

"Bryyyt! Vad håller du på med? Du ska trilla, varför står du upp?"

"Förlåt, jag blev lite nervös, det är liksom stengolv härinne och Sigge pratar ju fortfarande i telefon..."

"Ny tagning, kameran rullar och varsågod"

Jag tog sats och satte av mot bananskalet som vid det här laget var både uppluckrat och i allmänt dåligt skick. I samma stund som jag klev på det kände jag hur fötterna lättade från marken. Måtte Sigge stå bakom och ta emot...

Har aldrig varit så tacksam över att få ett vasst knä i ryggen.

Uteliggaren
Mission: Spela uteliggare, tigga pengar i tunnelbanan

Sigge började paketera in mina skor i plastpåsar, en alldeles för stor jacka och en grön mössa som gick ner över ögonen, sedan var jag klar.

"Här har du en kartong och några kronor, sätt dig ner bredvid han där på marken"

Satte mig ner bredvid tiggaren som satt och sov. Höll hårt i min lilla ask, där stor Hemlös och Hungrig, med stora bokstäver. Folk från tunnelbanan gick förbi i stora drivor.

"Kameran rullar, varsågod, börja tigg!"

Jag satt där med mössan nerdragen lång över ögonen och tiggde för glatta livet. Plötsligt låg där tre kronor och skramlade i min lilla ask. Jag tittade förvånat upp och såg en lång kille stoppa tillbaka händerna i fickorna. Jag höll upp en krona och log stolt.



torsdag 20 januari 2011

"Du... Jag har precis räddat henne från att få Klamydia, det är klart jag är nöjd"

Jag satt på tunnelbanan påväg till inspelningen. Som alltid, hade jag glömt något. Idag var telefonen med men hårsnodden låg kvarglömd på skrivbordet hemma tillsammans med SL-kortet.

Skickade efter en sms-biljett på telefonen och satte sedan på musikspelaren. Justin Biebers "Favorite Girl" vällde ur högtalarna. Burrade in mig i halsduken och myste lite.

I always knew you were the best the coolest girl I know...

Började fundera över hur jag skulle lösa problemet med hårsnodden. Avfärdade snabbt tanken på att åka tillbaka hem och hämta sakerna, jag var redan försenad så att det räckte. Inte heller kände jag för att börja köpslå med indianmannen som satt ett par säten bort.

Ju mer jag tänkte på den där hårsnodden, desto större blev behovet. Tillslut bestämde jag mig för att gå av och helt enkelt köpa nya snoddar på Åhlens City. Började gräva efter mobilen i väskan, tänkte att jag i alla fall måste ringa och berätta att det, ehmn, helt plötsligt blev stopp i tunnelbanan.

Då fick jag syn på den...

Den låg där, svart och helt ensam under sätet framför mig. Jag vågade knappt tro att det var sant. Blinkade ett par gånger med ögonen, hårsnodden låg orörd kvar. Det rådde inget somhelst tvivel om att det var en skänk från ovan, en present från Gud.

Frågan var om jag skulle våga ta emot presenten. Det vill säga, böja mig ner och plocka upp den? Lilla Jag & Alter Ego började högljutt bråka i mitt huvud.

"Men ta upp den bara, det är ju en present från Gud!"
"Nej, nej! Rör den inte, den är säkert smittat med HIV eller Klamydia!"
"Men, åhh - en hårsnodd kan ju inte ha Klamydia"
"Jo, för det är en speciell Klamydia som läkarna inte upptäckt än..."

Kände svetten i pannan. Det gick nästan att ta på ångesten. Hur skulle jag göra?? Å enda sidan behövde jag verkligen hårsnodden. Men å andra sidan vore det en stor fail att gå och dra på sig Klamydia hursomhelst. På tunnelbanan dessutom.

Tåget stannade vid Karlaplan och en tjej klev in och satte sig på sätet bredvid. Hennes blonda lockar dansade över axlarna. Just som jag satt och våndades som mest såg jag hur en välmanikyrerad hand sträckte sig fram och in under sätet.

Jag kunde inte tro mina ögon när hon sedan vände sitt dockansikte mot mig och stolt höll upp Gudagåvan.

"Titta vilken tur man kan ha ibland... Jag som precis satt och tänkte på att jag glömt hårsnodden hemma!"

Så fort jag klivit av tunnelbanan satte Lilla Jag & Alter Ego igång igen...

"Jaha, hon fick den inte, är du nöjd nu, va, va, va?
"Du... Jag har precis räddat henne från att få Klamydia, det är klart jag är nöjd"



tisdag 18 januari 2011

"F!? Kan du inte stava till DN? D som i David Batra, N som i Nationalencyklopedin"

Jag vet inte var det är för fel på mig. Det är som att jag tappat kontrollen över både mig själv och datorn. Kan liksom inte låta bli att gå in på den där sidan...

Facebook, Fejjan, FB, Ansiktsboken - kärt barn har många namn.

Samtidigt så är jag nånstans, så fruktansvärt innerligt trött på statusuppdateringar, bilder och Farmville.

Jag sitter med datorn vid frukostbordet, mamma på andra sidan läser tidningen och dricker sitt morgonkaffe. Jag avfyrar den ena djupa sucken efter den andra, lägger huvudet på bordet och börjar slå det i bordet.

"Jag orkar inteeeeeee!!"

"Men herregud unge! Är det den där Facebook nu igen? Jag har ju sagt åt dig att sluta använda den"

Jag fortsätter banka huvudet i bordet, håret lägger sig som ett täcke över smör, bröd och ost.

"Jag kan inteeeeeeeee!!"

Det är som att själva Fan har flugit i mig. Plötsligt börjar jag helt besinningslöst att Facebooka. Fingrarna far kontrollöst fram och tillbaka över tangentbordet, jag stirrar som en besatt på skärmen, mamma stirrar på mig och hunden skäller på oss båda.

"Aaaaahhhhhrrrrrrrgggggg"

"Alma, nu slutar du! Gå in på en annan hemsida... Jag kan rekommendera DN, man kan läsa den på nätet också, det brukar jag göra ibland"

Jag öppnar upp ett nytt fönster, för darrande pekfigret mot tangent D, slinter, ett fucking F syns i rutan. Mamma utbrister förvånat

"F!? Kan du inte stava till DN? D som i David Batra, N som i Nationalencyklopedin"

Det hela slutar med att mamma läser DN på min dator medans jag bläddrar i pappersversionen.



"Sluta ät på bananen!" Jag upprepar, kan talangen vara snäll och genast sluta äta på bananen!!"

För drygt en vecka sedan ringde en av lärarna från teaterskolan. Med iver i rösten berättade han om ett kortfilmsmanus han bara "råkat" ramlat över.

"... Jo du förstår, jag tänkte på genast på dig när jag läste manuset. Det skulle passa dig perfekt! Lite som handen i handsken om jag ska vara ärlig... Nå, vad säger? Du kan väl komma och träffa filmfolket så att dom får titta på dig?"

"Mja, alltså jag ska åka bort i nästa vecka, men jag kanske kan komma förbi en snabbis på fredag, eller..."

"Ja, men jättebra! Då säger vi så, ses på fredag, hejpåre"

Klick*

Det blev alltså så att jag gick och visade upp mig på fredagen. Där tyckte dom, efter att ha spanat in mig i bara någon minut, att jag var absolut helt perfekt för rollen. Smickrande.

Helt plötsligt var det bestämt att jag skulle spela "Überytliga- Eva- som- halkar- på- ett- bananskal". Inte lika smickrande.

Inspelningen skulle ske redan veckan därpå så det där med att jag skulle resa bort var bara att glömma.

Hejdå Göteborg... Hejhej Überytliga Eva!

Jag läste manuset under helgen och idag, tisdag, kallades jag in. Vi var fem personer med mig inräknad. Eller mig och mig... "Talangen" - så kallas skådespelare man inte kommer ihåg namnet på.

"Första scenen, kan Talangen ta plats på bänken!" "Börja skala bananen!" "Ät bananen!"

"Sluta ät på bananen..." Jag upprepar, kan Talangen vara snäll och genast sluta äta på bananen!!"

Med munnen full av gul gegga lade jag motvilligt ifrån mig vad som var kvar av frukten. En tjej i teamet kom fram, skakade på huvudet och sa sedan

"Du kommer få fler bananer så det är nog bra om du inte äter dig mätt på den första"

En liten röst i mitt huvud dök upp "Bananas Are For Monkeys..."

Ny banan, återigen på den kalla bänken

"Skala bananen! Ät! Sluta äta på bananen! Ät igen, långsammare! Rikta bananen lite mer åt vänster. Alltså din höger... Vänster, vänster sa jag! Braaaaaaa...."

Regissören kollade igenom materialet och det gick ett par minuter

"Vad faaan! Diana, ge Talangen mer bananer, vi måste ta om det här, det blev helt fel med skärpan..."

Många tagningar senare var dags för lunch. Med magen fylld av bananer vaggade jag efter teamet som gned sina knorrande magar och uttryckte sin längtan efter varm restaurangmat

"Åh, så gott det ska bli med mat, jag håller på att hungra ihjäl!"

"Ja, vad ska vi äta för något, själv är jag sugen på sushi... Men vi kanske ska låta Talangen bestämma?"

"Talangen, vad vill du ha att äta?"

"Ehmn, alltså jag är inte så hungr..."

"Bra, då blir det sushi idag. Vi åker nu, skynda er att packa ihop! Diana, glöm inte bananskalen!!"



måndag 17 januari 2011

Taxitanic

Hej kära läsare!
Som ni säkert lagt märke till vi det här laget så tar jag ledig under helgerna för att ladda batterierna och hinna med fler eskapader som ni sedan får läsa om. Denna helg har inte varit något undantag, tvärtom. Jag går rakt på sak, pang på rödbetan. Allt är precis som vanligt.

Yours Truly

MonkeyL.

Efter att ha firat en väns födelsedag med pompa och ståt på Kungsholmen i lördags, så var det plötsligt dags för oss gäster att forslas vidare ut i festnatten. Ingen av oss var dock förberedd på den kyla som väntade i samma stund som vi klev utanför dörren.

Vi kippade häftigt efter andan, gjorde åkerbrasor och höll om varandra i tappra försök att hålla värmen medans vi väntade på att bli tagna därifrån, räddade.

Anna kom fram och med en olycklig min viskade hon "Alma, det finns bara två taxibilar, det kommer inte räcka till oss alla". Hennes underläpp darrade, och hon kramade stupröret på fasaden i ett försök att hålla balansen.

Jag såg mig omkring och började räkna antalet gäster. Insåg, ungefär samtidigt, som alla andra att hon hade rätt. Det utbröt panik när samtliga förtvivlat försökte ta sig fram till dom varma bilarna som stod på andra sidan vägen.

Isflaken låg som stora sjok och runt dem kratrar fyllda med grått vatten. Jag kände hur ena skon läckte in och gnydde tyst för mig själv. Plötsligt ett fast grepp om min underarm, en mörk röst precis intill örat "Vi tar den första bilen, det finns en plats till dig också"

Jag slet mig loss och mötte argt mannens blick "Är du inte klok, alla mina vänner finns ju kvar här!"

Han släppte taget och fnyste innan han vände ryggen åt mig och hoppade in i taxin som åkte iväg med en rivstart. Ett dussintal av gästerna stod kvar i iskylan, läpparna var blåare än någonsin och bilen som fanns kvar hade plats för fyra passagerare, varken mer eller mindre.

Mitt i kaoset fick jag syn på honom. Födelsedagsbarnet, värden. Han hade ställt sig innanför glasporten och med en uppgiven min betraktade han oss.

Han försökte inte ens att få plats i den enda bil som nu fanns kvar. Kanske tyckte han att det hela varit hans ansvar, för i samma stund som han insett att det inte fanns bilar till alla hade han bestämd sig för att bli kvar med dom som inte skulle komma med.

Jag började att gå mot honom men i samma ögonblick som han fick syn på mig, började han hysteriskt att vifta med händerna där bakom glasdörren. Han pekade på bilen, sedan på mig och sedan tillbaka på bilen igen. Artikulerade åt mig att "GÅ - NU"

Kort därefter drog jag ett djupt andetag och vände mig ut mot bilen igen. Samtidigt som jag hastigt och lustigt försökte ta mig över den glashala vägen tjöt jag som en stucken gris

"Kvinnor och barn först! Kvinnor och barn först!"

En av dom kvarvarande gästerna, en man i mörklå kappa lade en blytung hand på mitt huvud i ett försök att ta sig förbi. Jag hörde honom prata med sig själv. "Det finns inget som heter andra och tredje plats, jag måste hinna, vinna..."

Med ett vrål drog jag mig upp och förbi, kastade mig sedan in i bilen där Anna redan satt och hejade med utsträckta armar. Efter att jag motat bort mannen med mina klackar drog jag hastigt igen bildörren och med näsan mot glasrutan lämnade vi sedan det sjunkande skeppet bakom oss, tyst nynnandes på Celine Dions "My Heart Will Go On".



torsdag 13 januari 2011

Toppen med fredag & Stupid autocorrect, v.2









"Det är inget skämt, det är ingen lögn - inte ens en vit sådan. Det är räddande synonymer"

Jag vet inte vad som har hänt, men det enda jag äter numera är Gulasch-soppa. Och det är inte vilken somhelst. Nej för det är nämligen Felix burksoppa!

Jag har dock svårt att smälta det faktum att under alla dessa år som jag har ätit mat, så har den stått på konservhyllan i min lokala mataffär och jag har inte så mycket som ägnat den en blick.

Tidigare trodde jag att man bara kunde äta Gulaschsoppa i samband med en skidresa, så det blev väl ungefär en vecka var tredje år, men då var det heller inget jag sörjde.

Nu är det plötsligt som att min magsäck blivit varse alla tusen liter soppa den missat genom åren och därför försöker ta igen det genom att äta det både till lunch och middag, alla dagar i veckan.

Mamma går omkring och är extremt olycklig över detta.

"Snälla unge, du kan väl ta en fiskpinne iallafall?"
"Neeej jag vill inte har jag sagt!"
"Ingen fiskpinne inget kinderägg"
"Alltså mamma, jag går inte på det där längre..."

Eftersom jag vet att hon bara är orolig för att hon bryr sig om mig, så ska jag tillägna dagens inlägg med att hitta nya namn åt Gulaschsoppan. Jag menar, på så sätt så kommer hon ju tro att min kost är varierad.

Och är det något min mamma försökte banka i oss barn, så var det vikten av varierad mat.

Det är inget skämt, det är ingen lögn, inte ens en vit sådan. Det är räddande synonymer.

Dags fööÖÖööör (Fanfar) ...

Monkelover4evers egna synonymsymfoni!!

Ord: Gulaschsoppa

I förslagslådan

Potatis, kött och hejdundran massa sås

Köttgryta à la fattig österrikare

Galoscher med Créme fraiche och bröd

Den djupa tallriksmodellen

Aschley Guls köttragu


tisdag 11 januari 2011

"Det bvar det bvääärsta jag sett! En bvattenflaska säger hon! Bvattenflaska mig hit och bvattenflaska mig dig, det bvar fräckt alltså"

Så kom den dagen när det var dags att kliva på yogatrenden. Några år försent naturligtvis, men vid hyfsat gott mod. På plats, efter att jag klivit in i det stora rummet och känt den enorma persikofärgad mattan prassla under mina fötter, vankade jag fram och tillbaka för att hitta den plats där jag skulle synas så lite som möjligt.

Fastnade för ett hörn längst bort i salen, satte mig ner och drack några giriga klunkar från vattenflaskan.

En efter en kom dom sedan in i salen, veteranerna. Med sina långa, smala gummikroppar i trikåer liknade dom mer Avatars än människor. Rummet fylldes snart och den enda som fortfarande inte kommit var han. Yoga-gurun.

Jag tittade oroligt på klockan, drack ännu mer vatten från flaskan. Såg hur Avatarerna mjukade upp sina handleder och sträckte på långa halsar. Ville inte vara sämre jag, så började hastigt och lustigt stretcha som likt efter ett maratonlopp.

Avataren bredvid, en tjej med stort rött hår och vita kläder, sneglade på mig med höjda ögonbryn.

Plötsligt klev Han som alla väntat på in i salen. The Guru was in dah house! Han var liten och solbränd, ett stort yvigt hår prydde hjässan och på kroppen bar han gula, löst sittande sidenkläder. Han liknade någon sorts exotisk blomma.

Han gick upp på tronen som bestod av ett flertal persiska mattor lagda ovanpå varandra och Avatarerna jublade och slog nästan knut på sig själva i ren upphetsning.

Med slutna ögon stod vi sedan upp med handflatorna mot varandra. Gurun började prata om någon pärla, eller om det kanske var punkt, som satt mellan "bröstena" och efter en lång ordharang i stil med "AuhmmmHataMataChakraSatraaHummmm" brakade helvetet lös...

Efter tio minuter kände jag svettdropparna falla från min panna. Det kändes som att jag höll på att dra av mina leder och en huvudvärk utan dess like hade oförklarligt smugit sig på. Den rödhåriga Avataren bredvid tittade på mig och väste "Huvudvärk?" Jag nickade ynkligt varpå hon svarade "Du ska andas tvärtom..." och sedan återgick till sin Rata-Mata-nånting-ställning som att inget hänt.

Jag försökte verkligen att "andas tvärtom" men det hela blev mer som en flämtning. Började istället att tugga luften och liksom svälja den. Det resulterade i att en smärtsam hickattack bröt ut. Jag förstod inte vad som hände, hade djävulen flugit i mig?

Den kommande havtimmen försökte jag att vrida kroppen och efterlikna dom andra samtidigt som varje liten hick fick mig att falla ihop och börja om på nytt. Svor tyst för mig själv.

Då plötsligt, som en skänk från ovan, var det dags att stå på huvudet. Jag såg min chans, fyllde munnen med vatten från flaskan och ställde mig med huvudet i golvet och fötterna i luften. I ögonvrån såg jag något gult komma mot mig. En exotisk blomma.

Gurun vinkade ner mig, jag försökte hastigt och lustigt att svälja vattnet och ställde mig sedan upp. Han såg arg ut, han tjöt och pekade på min vattenflaska

"Bvad är det hääääääär?"

"Ehmn, en vattenflaska..."

"Bvatten, bvatten bvadå?!

Med en äcklad min tog han upp flaskan med sin juvelprydda lilla hand.

"Det bvar det bvääärsta jag sett! En bvattenflaska säger hon! Bvattenflaska mig hit och bvattenflaska mig dig, det bvar fräckt alltså"

Han sprang tjutandes runt runt och ut från rummet, det vita håret stod som en sky kring huvudet. Jag förstod att jag aldrig skulle få se min vattenflaska igen.

Hörde en röst och vände mig om. Det var den rödhåriga Avataren. Hon stod med huvudet i golvet och benen i luften var vridna åt olika håll.

"Alltså guuuud att du lyckades smuggla in en vattenflaska! Det har inte hänt på säkert tio år... Hur lyckades du egentligen?"

Hon såg på mig med någon sorts nyfunnen respekt

"Ähh, man har väl varit med förut. Du vet jag tycker om att leva lite On-The-Edge så att säga..."

Hon upprepade långsamt det jag sagt innan hon slöt ögonen och började snarka, fortfarande med benen i luften

"Oooon-Thee-Eeeedgeee"


"Och på golvet nedanför satt våran lillebror som en mänsklig slutstation och väntade på tomma plastburkar."

I julas kom min syster hem med Kinderägg i handväskan. I en förpackning ryms det tre kinderägg, dvs två till henne själv och ett till mig och så har det alltid varit.

Anledningen till att jag överhuvudtaget slutade äta Kinderägg för en herrans massa år sedan, var för att leksakerna inne i chokladen bokstavligen höll på att ta över mitt liv.

Jag blev helt besatt av tanken på att ha en hel familj i samma serie. Först var det Familjen Groda, sedan Pingvinerna, sist och absolut svårast att få tag på var Dinosaurierna, där speciellt en figur fanns i överflöd.

Varje gång jag fick ytterligare en dinosaurie på skateboard slet jag mitt hår i förtvivlan och kastade den lilla orangebruna burken i golvet med ett vrål.

Min lillebror kröp i vanlig ordning försiktigt fram och norpade åt sig den tomma burken. Bomber gjorda på bakpulver och vatten var väldigt populära på den tiden.

Hursomhelst som ni hör, så gick allt över styr. Mamma vägrade köpa fler Kinderägg och varje lördag när jag fick min veckopeng följde min storasyster med mig till den lilla kiosken för att kontrollera mina inköp.

I flera månader sörjde jag chokladäggen, varje lördag satt jag och tuggade i mig hundratals gula och rosa krokodiltårar. Där och då lärde jag mig att världen var en ohyggligt ond och orättvis plats.

Men tiden läker alla sår, så även mitt. Samma dag som jag fick min första tamagotchi "Tammy" glömde jag allt som hade med dinosaurier och chokladägg att göra.

För där fanns någon ny, som både ville ha och behövde min uppmärksamhet.

När Tammy dog byttes hon mot en jätteliten pojkvän och när även han försvann, dränk i acne, så var det en glänsande röd mopeds tur att få min kärlek.

Som sagt, livet går vidare.

Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att min syster skulle komma hemsläpandes på nya chokladägg tio år senare. Men det var precis vad som hände.

Ett litet brunt ägg och alla minnen kom tillbaka.

Som så många gånger tidigare satte hon sig vid köksbordet, skalade snabbt av pappret på två ägg och slukade chokladen i ett nafs.

Jag satt, min vana trogen, på stolen mittemot och väntade otåligt på att hon skulle slänga till mig leksakerna. Och på golvet nedanför satt, i sin tur, vår lillebror som en mänsklig slutstation och väntade på tomma plastburkar.

På tre ägg fick jag två figurer av samma sort och en ny. Familjen man ska samla på heter "Kinder Nature".

Nu, lite drygt två veckor efter det inträffade har jag utökat den med Elefanten x 2, Sköldpaddan x 2, Igelkotten samt Giraffen.

På lördag ska jag springa ner till kiosken och köpa nya ägg, har jag tur så får jag Fladdermusen eller Ballongfisken.

Mamma vankar omkring och är mer bekymrad än någonsin tidigare. Jag gör allt jag kan för att lugna henne

"Sluta nu Mamma, jag är myndig och har massvis med egna pengar. Jag förstår ärligt talat inte varför du är så orolig"


söndag 9 januari 2011

Stockholmstango

För första gången sedan starten av ML så tvekar jag över att publicera en text. Jag vet inte varför, men min magkänsla säger att det finns risk för feltolkning å det grövsta.

Jag vill därför, innan ni läser texten klargöra att jag på inget sätt tycker mig vara förmer och veta bättre än någon annan. Alla har vi olika intressen, och alla är vi i olika faser av livet.

Yours Truly

MonkeyL.

***

Det var det där med bröstvårtan, jag fick inte någon ro efter det inlägget. Kände att jag ville ta reda på hur män faktiskt ställer sig till påståendet om att dem, på fritiden skulle sitta och diskutera kvinnors privata områden med varandra.

Jag tog därför upp frågan med tre bekanta som jag känt under flera års tid. Förvånade tittade dem på mig, försökte först att skämta bort frågan. Först efter att jag förklarat att det inte handlade om att döma någon eller att det skulle förändra vår relation till varandra valde dem att öppna upp

Det var som att lösa upp en propp, plötsligt forsade orden fram.

Det var som att dem alla tyckte att det var skönt att få prata av sig och för en gångs skull slippa den råa jargongen i deras killgäng.

Jag fick mer än svar på min fråga, efter att vi sagt adjö och önskat trevlig helg satt jag kvar med mitt halvtomma vinglas och försökte sortera all den information som senaste timmarna strömmat in genom mina öron.


Man 25

"Vi är seriösa killar som har bra jobb och sköter det. Men när vi inte jobbar så finns det i regel tre saker vi pratar om. Vem som knullat vem, tjejernas kroppar och rekommendationer om vem man ska sätta på”

”En sladderfitta kan vi prata om hur länge somhelst”

”Det är svårt i den här stan, mer än varannan tjej man ser kan man ju tänka sig att ligga med”

Man 31

"Alltså, man säger saker som tjejen vill höra för att hon inte ska bli arg eller sur. Men det är ju inte så att man brukar menar det"

”Ärligt talat, är jag kåt så går jag hem med vadsomhelst, men det är klart att det ger bättre status bland grabbarna om jag pinnar en 8:a istället för en 3:a”

”Killar behöver jakten för att få ro i kroppen”

Man 26

"Jag kan känna att jag växt ifrån det där helt och hållet. Jag har nästan tappat intresset för tjejer, det tar för mycket energi. Å andra sidan så har jag inte hittat något substitut för det. Hittills har tjejer varit min enda riktiga hobby"

”Dem flesta vet inget bättre och vägrar att växa upp”


... till slut bestämde jag mig iallafall för att gå ut på krogen och försöka se saker från ett mer manligt perspektiv.

En natt på Stureplan var allt jag behövde för att, på ett absurt och högst ofrivilligt sätt, nästan förstå varför männen väljer att agera som dom gör.

Jag borde kanske känna att jag sviker mina systrar, men så länge dem väljer att springa runt halvnakna på krogen och vägrar att betala både inträde och sina egna drinkar är det omöjligt att ta dem i försvar.

Det är klart att jag önskar att det var annorlunda. Att klimatet i Stockholms innerstad blev vänligare och mindre könsfixerat. Samtidigt känner jag att det inte finns någon anledning att lägga energi på att försöka förändra den grund vars många fötter står på.

Vi får helt enkelt fortsätta att ta ansvar för våra egna liv och handlingar.

It Takes Two To Tango




fredag 7 januari 2011

Vila i frid farfar

Jag var någonstans i femårsåldern när jag spelade Per Oscarssons barnbarn i kriminalserien "Anmäld Försvunnen". Jag kommer ihåg att jag sprang fram och tillbaka på en polisstation och skrek "Farfar, Farfar" för att slutligen kasta mig i hans öppna famn. Sedan var scenen slut.

Jag som aldrig hunnit träffa min riktiga farfar innan han lämnade det jordiska, blev jätteglad över att helt plötsligt fått en ny, lite yngre gubbe att dra i skägget.

Julafton -95 Karl Bertil Jonssons Jul hade precis slutat och då Tomten var försenad satt vi barn snällt kvar och tittade på rutan. Då plötsligt såg jag honom, min farfar. Hans mun var format som ett o. "Kan du vissla Johanna".

Jag sprang fram och kramade teven. "Åh, farfar" sade jag och var sådär lycklig som bara ett barn kan vara på julafton.

Och när han sedan visslade den där melodin så stod jag med armen om teven och skrek

"Kan du vissla Johanna, ja visst kan jag det!!"

Då plötsligt upptogs hela rutan av en blond liten unge med jättestora öron.

"Farfar kan du lära mig att vissla?"

Jag förstod ingenting, varför sa han så till min farfar? Mamma förklarade att det inte var pojkens "riktiga farfar". Resten av filmen satt jag och skrattade åt den dumma ungen som trodde att min farfar var hans farfar. Skanderades från soffan

"Lurad! Lurad! Lurad!"

Mamma som blev så nervös att hon satte knäcken i halsen, fingrade nervöst på fjärrkontrollen.

Vår -07 Jag hade inte sett honom på tolv år då jag plötsligt fick syn på honom, sittandes på en bänk i väntan på tunnelbanan. Han såg väldigt gammal och skröplig ut, precis som en farfar ska göra.

Jag blev jättenervös, vände mig snabbt om, rättade till kläderna och började pilla med håret. Ville göra ett hejdundran bra intryck.

Som i slow-motion såg jag dörrarna till tunnelbanan gå igen, och någonstans därinne satt han. Jag sprang förtvivlat efter tåget, hann nudda det med ena fingertoppen innan det försvann in i tunneln. Tyst viskade jag

"Hejdå Farfar. Don't You Let Anyone Fool You..."

MonkeyL.


torsdag 6 januari 2011

"...försökte hitta något somhelst änglalikt men allt som gick att se var jätteputande läppar och längtan efter att synas. Se på mig! Mig, mig!"

Det kan vara bra att komma ut och se sig lite omkring. Även om det så bara handlar om ett hundratal meter, så är det nya vidgade vyer till trots.

Istället för att som alltid, gå till stamhaket, gick vi igårkväll för att se "Stjärnskottet" DJ Adrian Lux uppträda på gamla Blue Moonbar, centralt och fiffigt beläget på Kungsgatan.

Det var fullt med små små tjejer som sprang runt i små små grupper och tycktes tävla om vilka som hade mest smink och minst kläder kvällen till ära.

Min annars så höga tävlingsinstinkt vägrade infinna sig. Istället knäppte jag koftan hela vägen upp i halsen och beställde in en ramlösa, som för att liksom föregå med gott exempel.

Från huvudbaren gick vi vidare en trappa upp där vakten, som var en gammal vän-till-en-vän släppte in oss till ett rödmålat och betydligt mindre rum. Tjejerna därinne var om möjligt ännu mer sminkade och visade ännu mer tonårshull.

Jag smuttade på vattnet och tog in den nya miljön. Stämningen var hetsig, direkt ovänligt. Småtjejerna vickade på tomma vinglas och kramade sina gigantiska jackor. Såg med tunga ögonlock på några killar med spritflaskor kring ett bord.

För det tycktes nämligen vara så att den som hade störst fuskpäls också hade störst chans att komma in i rummet. Ju större fuskpäls, desto bättre.

Och alla ville ju vara i det lilla röda rummet. För det var nämligen en så kallad VIP. Endast till för Very Important People, alltså människor som är lite viktigare än alla andra. Typ.

På väggen bakom baren satt fem uppförstorade foton på tjejer i 25-årsåldern (!) Dom log mot kameran och försökte se sexiga ut.

Jag fick förklarat för mig att det är klubbens så kallade "Änglar". Jag tittade på fotona igen, försökte hitta något somhelst änglalikt men allt som gick att se var jätteputande läppar och längtan efter att synas. Se på mig! Mig, mig!

Black Eyed Peas sommarhit "I gotta feeling" började spela. Någon har tagit sig friheten och skrivit en ny text. Musiken var öronbedövande hög, dånade

"Jag har en känsla, att ikväll kommer alla få ligga, ja ikväll kommer alla få ligga..."

Började småskratta när hörde texten, vart får dom allt ifrån? Såg mig omkring och möttes av två blonderade tjejer med brunpudrade sten-ansikten. Den ena försökte fästa blicken någonstans i mitten på sin egna näsa, och den andra var fullt upptagen att flörta med en äldre man

"Ja, ikväll kommer alla få ligga..."

Ingen varken dansade eller såg glad ut. Jag kom att tänka på en tävling från när jag var yngre. Arga leken hette den, och gick helt enkelt ut på att man skulle se så (ursäkta) jävla sur ut som möjligt.

När arga leken pågick som bäst kom en nyblonderad Graaf-Syster inspringande med pojkvännen tätt i häl. Dom poserade snabbt framför kameran och när bilderna var tagna rusade dom ut igen.

Min blick gick från fotografen, till bilderna på väggen bakom disken, slutligen landade den på den blonda tjejen som nu stod och hånglade med den äldre mannen. Det tomma vinglaset var utbytt mot en drink.

För allt handlar om att synas. Och sköter man inte sitt jobb, ja, då riskerar man att bli bortglömd helt.

Jag förstår Syster Graafs rädsla. Det är väl allas mardröm, att vakna upp en morgon och vara helt bortglömd. Familj och vänner, egna barnen, tänk om dom helt plötsligt inte skulle veta vem hon var?

Och vad beträffar det unga "stjärnskottet" som började spela strax efter klockan 02.00 så liknade han mest en liten pojke med hybris där han stod och spelade gamla låtar och viftade med armarna likt en väderkvarn.

Se på mig! Mig, mig!

tisdag 4 januari 2011

"Vad ska vi göra med resten av bröstet om det bara är vårtan som räknas?"

Strax innan jul var jag på en födelsedagsmiddag hos en gammal vän. Det var en såndär typisk tjej-tjej tillställning där all mat satt på små tandpetare, och kakbordet dignade under sin egen tyngd. Självklart fanns där också litervis med vin och jordgubbsdrinkar att svälja ner tandpetare och bakelser med.

Efter att ha deltagit i matorgien, där jag mer eller mindre fått idissla den sista tandpetaren, låg vi utspridda på stolar, soffor och höll oss för magen.

Jag måste ha tuppat av för helt plötsligt, utan att jag kan dra mig till minnes om hur, så pågick en livlig diskussion om bröstvårtor.

Eller rättare sagt, om det faktum att killar bedömer bröst efter vårtorna(?)

Jag som ställde mig frågande till detta, svalde en sur uppstötning och kastade mig in i diskussionen, för som sagt, ingen rök utan eld. Och om det nu brann någonstans så var jag mer än villig att leka brandsläckare.

"Men det ÄR så, killar som pratar bröst, pratar bröstvårtor"

"Dom bedömer storlek, färg... själva bröstet är egentligen helt oviktigt"

Jag slängde in ett "Hur vet ni att det är så? Det låter ju helt..."

"... RIMLIGT JA, allt handlar om vårtan, bröstvårtan. Det är så det är och det är inget att göra åt!"

Och så fortsatte tjattret i en evighetslång åtta, precis när jag trodde att vi skulle byta ämne, kanske hitta på en tävling, var det någon som skrek

"Vad ska vi göra med resten av bröstet om det bara är vårtan som räknas?"

Bröstvårta, vårtgård, vårtor, vårtor på tår, vårtor på gamla gubbnäsor, vårtor, bröst, tårvårtor...

Det snurrade i huvudet och jag började må illa. Lite på grund av all mat, men kanske mest över det nu hårt belastade och överkonsumerade ordet, bröstvårta.

Det smakar helt enkelt inte bra i munnen.

Jag både hoppas och tror att ni i läsande stund, tänker på samma sak som jag

Dags fööÖÖööör (Fanfar) ...

Monkelover4evers egna synonymsymfoni!!

Ord: Bröstvårta/vårtgård

I förslagslådan

  • Rosenknopp
  • Klämknapp
  • Ventil (medicinskt, sterilt tilltalsnamn)
  • Patt-Nav
  • Bröstplugg
  • Framtidsmjölk

Exempel

Hos läkaren

"Jag hörde att du läcker ur ena ventilen, använder du verkligen pumpen varje dag?"

Med killen

"Älskling dina patt-nav är ju helt underbart gudomliga!"

Slutligen

Till tjejerna

Jag tycker att vi ska sluta bry oss om vad andra tycker, tänker och vara stolta över våra rosenknoppar!



Yours Truly
MonkeyL.

"Precis som folk skaffar bebisar och hundar, skaffade sig min lillebror en flickvän"

Idag ska jag äntligen få spendera lite tid med min lillebror. Han har varit borta senaste två åren så det känns extra roligt att det är vi två som kliver ut på badmintonbanan idag.

Gamla radarparet. En gång i tiden regerade vi, var högst upp i klubben. Vi var dom fruktade "Syskonen"

När jag skriver att han har varit borta så menar jag inte att han börjat plugga i Lund, eller rest runt i Asien som så många i hans ålder gör. Nej, det som hände var att han fick en flickvän.

Eller fick och fick, det var inte direkt så att hon damp ner i brevlådan med stämplar och klistermärken i pannan. Att han skaffade sig en flickvän är nog mer korrekt. Precis som folk skaffar bebisar och hundar, skaffade sig min lillebror en flickvän.

Och herregud så mycket tid han har lagt ner på henne. Hon ska äta, sova och lekas med. Varje dag.

"Åh, nej var det fel guldhalsband. Du ville ha det med en pärla och inte tre? Då byter jag det för jag älskar dig min gulligulliflickvän"

"Älskling! Vill du ha godis eller chips ikväll? Jag vill nog också ha fruktsallad när jag tänker efter..."

"Vill du absolut ha Belgisk-Belgisk Choklad? Då tar jag första bästa Ryan Air och åker dit och köper det till dig, för du, du är den bästa tjejen i hela världen"

Någonstans bland de rosa molnen, en avundsjuk och bortglömd storasyster. Surt sittandes på ett svart åskmoln ser jag på när min älskade lillebror försvinner in i bland allt rosa, kletigt och sockersött som kallas kärlek. Och om kvällarna, ensam på mitt rum hör jag dom på andra sidan väggen.

Jag kan inte förstå att han hellre spelar Singstar med henne än med mig!

En gång smusslade jag med mig spelet till min dåvarande pojkvän, jag tänkte att nu skulle vi minsann också sjunga duetter. Jag skrev en lapp och lade på min lillebrors skrivbord.

"Spelar Singstar med min pojkvän, han gillar att sjunga duetter LOL"

Såg framför mig hur dom skulle komma in på rummet och drabbas av panik när dom insåg att jag tagit spelet med mig. Dom skulle sitta där på varsin stol och inte ha någonting att göra på hela kvällen. Och då kanske att min lillebror skulle ägna mig en liten, pytteliten tanke.

När jag kom hem dagen efter så rusade jag uppför trappan och fram till hans rum. Knackade som en galning. Inget svar. Öppnade försiktigt dörren och kikade in. Lappen låg orörd kvar på skrivbordet. Jag rev den ursinnigt i småbitar och smällde sedan igen dörren.

"Mamma" skrek jag. "Mamma, vart är dom?"

Hon kikade upp över boken hon så fridfullt satt och läste. "Men lilla vän vad du ser arg ut? Dom var ju hos henne igårkväll. Nu är dom visst och spelar badminton... ."

"Badminton? Kan hon spela badminton? Har hon liksom tävlat, eller spelat i klubb, eller ja, nått sånt?

(Extremt djup mamma-suck)

"Alma, jag vet inte. Men det är väl roligt att dom gör lite andra saker än att bara sitta framför datorn och sjunga?"

Jag fnös och vände på klacken. Packade mina saker. Innan jag lämnade huset gick jag tillbaka in på hans rum och skrev en ny lapp

"Spöade pojkvännen i Badminton, nu spelar vi Singstar. LOL"



måndag 3 januari 2011

"Nu slutar du! Det är ju äckligt! Hitta någon av din egen art, är du desperat eller vad är det frågan om? Lämna mig ifred innan jag kastrerar dig!"

Hej Fina läsare!

Visst känns det fräscht med ett nytt år. 2011 är ännu så oskuldsfullt, och rent. Fritt från synd och skam. Den egentligen enda påminnelsen från ett mer befläckat 2010 var inte huvudvärken på lördagsmorgonen, utan en väska. Min väska.

En bit av nyår 2010/2011

Trots att klockan bara var strax efter arton på kvällen så var det redan fullt hus(?) i lägenheten. Folk minglade glatt omkring med partyhattar och välkomstdrinkar. Mitt i allt en hund!

Som den sanna djurälskare jag är kastade jag mig över min nyfunna kompis och glömde både tid och rum. "Åhhh, vad heter han? Sa du Casper? Vilket fint namn!" "Åhh så söt du är Casper, åh så söt!" "Sitt! Duktiiig hund, kan du rulla runt... "

Anna uppenbarade sig i hallen, gav hunden en trött blick, viftade med handen och sade "Alma vi sitter därinne, bara så att du vet" innan hon försvann tillbaka in till dom andra. Ett par minuter senare sa jag motvilligt hejdå till hunden och gick för att leta reda på mina vänner.

Timmarna bara rann iväg. Plötsligt hade vi hunnit trycka i oss både förrätt och varmrätt. Lätt dåsig satt jag och lyssnade till min bordsherre. Försökte och se intresserad ut, men vad sa han egentligen? Allt jag kunde tänka på var kaffe och återigen kaffe. Tittade mig med abstinensstinna ögon omkring. Min blick fastnade på hunden. Den låg på golvet och såg sådär måttligt road ut.

Jag ropade på den och tjejerna som satt vid mitt bord tjöt förtjust till när han, med viftande svans satte kurs mot oss. Han lade sitt mjuka huvud i mitt knä, jag log och kliade honom bakom örat. Kände mig lite mallig över att hunden valt att komma till just mig och ingen annan. Tjejen som satt närmast utbrast "Han gillar verkligen dig!"

Jag, som började tycka att hunden nu blivit lite väl ivrig där den stod och försökte hoppa upp på min arm, tittade upp och log lite besvärat mot tjejen innan min blick åter gick tillbaka till hunden.

Det såg ut som... som...

Sent om sider insåg jag att hunden försökte para sig med mig underarm, panikartat började jag att knuffa bort honom innan någon skulle se vad som försiggick. Hunden fortsatte flämtandes sitt juckade i luften.

Samma tjej igen, pekandes "Haha, titta på hunden!! Han dansar!!"

Jag skrattade nervöst "hihihääåå" ville inget hellre än att den skulle lämna mig ifred. Ursäktade, och reste mig ur stolen. Med snabba steg satte jag kurs mot badrummet, hunden tätt i häl. Jag satte mig ner på huk och hytte med pekfingret, väste

"Nu slutar du! Det är ju äckligt! Hitta någon av din egen art, är du desperat eller vad är det frågan om? Lämna mig ifred innan jag kastrerar dig!"

Väl inne i badrummet satte jag mig ovanpå toalettlocket och pustade ut.

Gjorde en tyst överenskommelse med Gud. Om han bara såg till att hunden höll sig borta så lovade jag att visa mer intresse för min bordsgranne, som vid det här laget både sluddrade och upprepade sig, allt om vartannat.

Lät ytterligare någon minut passera innan jag reste mig upp från toalettlocket, tryckte ner spolknappen, och lät vattnet från kranen strila högljutt ett par sekunder. Sedan öppnade jag dörren och synen jag möttes av fick mig att vilja skrika högt.

Mitt på golvet, helt totalt försvarslös stod mig älskade handväska, och över den stod en guldfärgad best och tokjuckade.