Surt slog jag racket i nätet och blängde anklagande på honom "Du sa ju att du inte kunde spela!?"

Efter en tung förlust mot Draken igårkväll var jag först påväg att tacka nej när en klasskamrat frågade om vi kunde hyra badmintonbana och spela morgonen därpå. Först när han berättade att han inte spelat på över tio år ändrade jag mig.

Jag var inte ute efter ett jämlikt spel, jag ville bara vinna.

Imorse checkade jag in på Tennisstadion och då jag illa kvickt förträngt gårdagens förlust samt tagit ut dagens seger i förskott, var jag på extremt bra humör.

Jag skyndade mig att byta om, när jag kom ner till banan stod Olle startklar och redo. Han värmde upp genom att böja och vrida på armar och ben. Han såg precis ut som en sprattelgubbe.

Efter att ha plockat fram två rackets och visat bollen för Olle "Okej Olle, såhär ser en boll ut..." - gick jag över till andra sidan nät och slog iväg en snäll boll, i en snäll riktning. Han svarade med att droppa bollen, precis över nät så att jag missade den.

Jag skrattade lite och klämde fram ett ansträngt "Nybörjartur!"

Problemet var att nybörjarturen vägrade ge med sig. Han plockade den ena bollen efter den andra och jag blev mer och mer förtvivlad. Efter att ha smashat en boll hårt i bröstet på mig kunde jag inte längre kontrollera mig själv.

Surt slog jag racket i nätet och blängde anklagande på honom

"Du sa ju att du inte kunde spela!?"

"Nej, jag sa att jag inte spelat badminton på länge, racketsporter har jag utövat hela livet. Tävlat lite och så..."

"Vadå tävlat lite och så?! Du, det här var inte roligt. Det här var inte roligt alls... ."

En halvtimme senare, stod jag svettig och andfådd mittemot Olle som överlägset plockat hem två set i rad och därmed vunnit matchen. Han sträckte fram handen och tackade för en god match, motvilligt och med näsan i vädret, fattade jag den.

"Vadå god? Jag ska säga dig att jag tycker det var en förfärligt elak match och jag tänker inte spela igen om du tror det!"

"Men Alma, du tar det väl inte personligt?"

"Nej, tänk för att jag inte gör det. Men du vet väl vad man säger... Tur i spel betyder otur i kärlek, HAHAHA, stackars dig, HAHAHAHA!"

I piruetter snurrade jag mig sedan ut från banan och lämnade en gapande Olle bakom mig.

Kanske ger jag ett väldigt manligt intryck för läraren hade av någon oförklarlig anledning satt mig att sjunga grimasch-sången med killarna i klassen

Visst är väl musiklärare och sångpedagoger ett släkte för sig?

Efter att ha stött på ett otal sådana i mitt hittills inte alltför långa liv, törs jag ändå påstå att de flesta är skrämmande lika varandra. Dom ser så fromma och snälla ut, men på insidan kokar det av gegga och bitterhet.

Varje sångpass värmer vi upp, sjunger skalor och prille-pralle-prolliga ramsor. Och varje gång är det samma sak, någon elev är lite för ivrig och sjunger med - istället för att beundra fröken som först visar för att vi sedan skall härma.

"Nej nej nej, nu kollar ni på mig! Jag sjunger först ni får sjunga sedan, okej??"

Hon sätter sig ner vid pianot och tar ton, den rosa lilla frökentungan sticker fram mellan tänderna.

"Nanananaah-nannnanaaah-nananananaaaaaauuu-neneneh-neneneh-neneneneneeeeeeh (upp i falsett) mimimimi-mimimi-mimimimimiiiiiiiih"

Igår, efter att ha varit borta lektionspasset veckan innan, hade jag missat att vi skulle redovisa sångstycken inför klassen. Tjejerna hade fått "Dansa Samba med mig" och killarna "Grimasch om morgonen" båda av Cornelis Vreeswijk.

Kanske ger jag ett väldigt manligt intryck för läraren hade av någon oförklarlig anledning satt mig att sjunga grimasch-sången med killarna i klassen.

Jag ögnade snabbt igenom notpappret och insåg att jag skulle få problem. Kände att jag ville göra kaos med läraren men valde istället att klistra på ett leende och räcka upp handen.

"Ursäkta, är det möjligt att gå ner ett steg? Du vet att min röst fixar inte det tonläget..."

"Nej, det kan jag verkligen inte göra, det blir jättekonstigt för resten av killarna"

Jag såg tjurigt ner i golvet och det kändes som att all världens orättvisor plötsligt fallit över mig.

Minuterna senare stod vi män uppradade bredvid varandra, jag hade hamnat längst bort från pianot och skulle således sjunga sist.

Felfritt tog dom andra sig igenom sina verser, plötsligt var det min tur. Tre saker skiljer mig från idolaspiranter som sågas av juryn.

1. Jag fick inte välja låt själv
2. Jag vill inte bli nya Agnes/Darin
3. Jag är inte tondöv, och hörde därför själv exakt hur förskräckligt illa det lät.

Ju mer fel jag hamnade, ju falskare jag sjöng, desto argare blev jag och desto mer tog jag i. Klasskamraterna grimascherade illa och tog sig för pannan.

Fröken hade desto roligare och visade det genom att plinga ännu snabbare på pianot och blottade tänderna i ett skadeglatt grin.

Det fiiiinns ett särskilt slags ädelt viiiin, som man bör njuta försiktiiigt - För om man dricker det utan saaaans, förlorar desiiin forna glans, och man får kvar en tom flaskaaaa och bittra tårar och askaa...

Strax innan lektionens slut berömde hon klassen, tänk vilka tonsäkra ettor hon haft turen att möta!

Hon vände sig om, lade huvudet på sned och log mot mig

"Alma, du var faktiskt också bra. Jag menar, man måste våga hamna på botten för att sedan kunna ta sig upp..."

Luv

MonkeyL.

"Han höll den envist kvar, som för att liksom spä på mitt dåliga samvete och få mig att sticka ner handen i det kladdiga hålet och gräva runt..."

Måndagar har i urminnes tider - eller iallafall sedan jag började på C.F för tre månader sedan, betytt sushi från lunchstället mittemot.

Idag bröt jag trenden för en bättre kycklingsallad, det enda jag saknade var en gaffel, lyckligtvis stod det att hämta i elevernas egna lilla kök - sagt och gjort. Jag åt ute i matsalen med dom andra i klassen och min sallad tog slut ungefär samtidigt som det var dags för nästa lektion.

Medans klasskamraterna sprang före in i salen tog jag den, då tomma salladsförpackningen, gick raskt fram och tryckte ner den i den mindre fräscha papperskorgen vid toaletten.

Försent och som i slow-motion såg jag den lånade gaffeln följa med ner i det svarta och kladdiga gapet. Jag såg mig snabbt omkring för att försäkra mig om att ingen sett olyckan.

En långhårig kille som satt vid ett bord några meter ifrån mötte min blick. Han höll den envist kvar, som för att liksom spä på mitt dåliga samvete och få mig att sticka ner handen i det kladdiga hålet och gräva runt efter gaffeln.

Det tänkte jag inte göra! Jag slog ihop händerna och brände av något som skulle föreställa ett leende samtidigt som jag lite nervöst frustade fram

"Eh... hehe.... Du, öh... såg du att jag precis tappade en av skolans gafflar i papperskorgen!?"

Killen höjde på sitt ena ögonbryn och såg förvånad ut.

"Nej?"

"Nej? Jamen vad bra då, för ehmn... det gjorde jag inte heller, hejråååå!"

"Du, det är en himlans tur för dig att jag är så generös och bjuder på mig själv..."

Så kom då äntligen helgen, efter att ha spenderat förmiddagen nere i tunnelbanan med det underjordiska folket var längtan efter vår och solljus mig övermäktig.

Jag sprang fram till dom nybyggda spärrarna och precis när jag trodde mig vara igenom och ute smällde dörrarna igen, med väska och arm fast på andra sidan.

"Aoouuuuuuuuuuuuuuuuuiiiiiii!!!"

Jag ylade likt en varg som hamnat med svansen i kläm, ordningsvakterna rusade fram för att få loss mig. Nyfikna resenärer stannade upp, någon skakade på huvudet och skrattade.

Sekunden senare stod jag och blängde på tre storvuxna och uppenbart nervösa ordningsvakter, samtidigt som jag demonstrativt blåste på armen som hamnat i kläm.

"Gick det bra?"

"Nej, tänk för att det inte gjorde det!"

I ögonvrån såg jag hur den ena vakten på ett alltför uppenbart sätt försökte kväva sitt skratt, jag snurrade runt och satte pekfingret i bröstet på honom.

"Du, det är en himlans tur för dig att jag är så generös och bjuder på mig själv..."

Jag tog på mig solglasögonen, satte näsan i vädret samtidigt som jag slängde och dängde fram och tillbaka med den skadade armen.

"Adjökens på er!"

Trevlig helg!

Yours Truly MonkeyL.

"Magen är slut som artist"

Sedan jag skaffade TV4 Anytime är inget sig likt.

Det hela började med att jag upptäckte att jag, tack vare betaltjänsten, kunde se ett avsnitt av Solsidan i förväg, innan alla andra.

Och som jag njöt av att sitta med vänner och över ett glas vin, spåna om vad som skulle hända i kommande avsnitt.

"Den här veckan tror jag att Fredrik får en knäpp och lämnar Mickan, köper ett dödsbo och fixar håret. Förresten, vore det inte helt awesome om Henrik Lundqvist gästspelade i serien? "

"Fredrik skulle aldrig lämna Mickan, varför tror du att han skulle göra det?!"

"Äh, jag känner det på mig bara, magkänsla du vet"

"Men vadå Henrik Lundqvist? Jag trodde han pluggade till läkare??"

"Nej, du tänker på Jesper Salén... "

Klockan 20.30 varje söndagskväll trillade det ena SMS:et efter det andra in.

Helt sjukt att du hade så rätt, du borde bli spåtant

Din skulle kunna tjäna pengar på din magkänsla, hur kunde du känna på dig att Henrik Lundqvist skulle vara med??

Men så kom plötsligt den dagen då säsong 2 var över och så även mitt liv som wannabie-sierska. Igårkväll fick jag SMS av en orolig vän, vars katt(?)sprungit bort.

"Hej gumman! Louis kom aldrig hem igår, är rädd att han blivit överkörd. Kan du se/känna efter i magen om han mår bra och lever? Pusspuss"

"Hej! Jag tror inte att du behöver vara orolig, han sitter säkert i något träd och skalar kottar. Jag ska be en bön för honom, något mer kan jag tyvärr inte göra. Magen är inte vad den en gång varit :( PoK"

Magen är slut som artist.

"S tjöt av smärta samtidigt som hon förmodligen gav sitt livs bästa massage någonsin"

Varje onsdag börjar vi skoldagen med att gå ihop två och två för att sedan ge varandra 15 minuters välbehövlig massage. Speciellt eftertraktade är dom med starka nypor.

Ingen vill hamna med någon som på ett liksom, försiktigt och omtänksamt sätt känner sig fram till knutor och spänningar.

Den finns en tjej som alla slåss om. Den f.d massage-terapeuten Sandra Strid. Varje onsdag är det samma sak, panik i korridoren och folk som skriker hennes namn

"Sandraaaaaa, Sandraaaa, vart är du?!"

"Pax för Sandra, ett- två- tre!!"

Efter flera veckor var det så tillslut dags för mig att ta hem kampen och massage-terapueten. Jag stod och lurade vid entrén och när hon satte foten innanför dörren hoppade jag fram.

"Åh Sandra, äntligen mötas vi två, som jag har väntat!!"

Jag kunde inte tolka blicken jag fick, först när hon höll upp händerna, som bestod mer av plåster än hud, förstod jag att något var uppåt väggarna fel.

"Men vad ska det här föreställa, det är ju plåster överallt!? Vad har du gjort?!"

"Jag ramlade utanför porten, jag har typ ingen känsel kvar i händerna, nyporna är inte vad dom en gång varit... "

Jag slog bedrövat händerna för ansiktet och beklagade mig

"Åh S, hur kunde du vara så oförsiktig. Just den här dagen, kunde du inte tänkt lite på mig också!?"

Vi beslöt oss för att göra ett försök och under dom följande tio minuterna låg jag på mattan och skrek att hon skulle trycka hårdare.

S tjöt av smärta samtidigt som hon förmodligen gav sitt livs bästa massage någonsin

Efteråt satte Sandra sig vid väggen och blåste försiktigt på sina plåster-händer. Jag drack några klunkar vatten, lade sedan en tröstande arm kring henne och började sjunga

"You're simply the beeeest, better than all the reeeest, better than anyoneeeeee, anyone I've ever met..."

Favorit-i-repris

24/10 - 2010

Hej mina fina läsare!

Ledsen att jag inte hann med ett andra inlägg igår. Jag kom hem sent och var så fruktansvärt trött att jag mer eller mindre stupade i säng. Jag tänkte nu berätta lite kort om min skräckupplevelse med "Lester Den Store" på The Dorchester Hotel och därmed varna alla som planerar att sitta modell i deras lilla lilla salong.

Jag mötte upp min flat-mate, den anorektiska frisörskan i hotellets storslagna entré. Och vi tog sällskap i hissen. När vi kom ner till spa-avdelningen togs vi om hand av en liten liten receptionist i svart dräkt och en stram knut på huvudet. Vi lotsades förbi små små glasburar där det satt små små människor med små små flaskor i form av nagellack, ansiktscremer och hudsalvor. De små små människor satt tålmodigt och applicerade dessa små små flaskor på sina stora stora kunder till tonerna av "Let Me Entertain You" med Robbie Williams.

Vi kom fram till en en dörr som ledde till en annan dörr som ledde till ytterligare en dörr. Observera att alla dessa dörrar var inom en sträcka på två meter. Sedan var vi framme i den absolut minsta lilla hårsalong jag någonsin sett. Jag blev först avklädd och sedan påklädd ett stort, prassligt lilafärgat tält med påsydda armar. Jag såg inte klok ut.

Förutom Lilla jag och Alter ego så var där bara en annan kund. (Och jag var ju inte ens kund på riktigt.) Den riktiga frisörskan och min fina, om än underviktiga rumskamrat kallpratade lite och hon informerades om att när en viss "Lester Den Store" kom ner till salongen, ja då var det allvar och hör sen! Han kallades "Lester Den Store" efter att ha varit anställd av Queen Elisabeth en gång i tiden.

Jag fick mitt hår tvättat och min hårbotten masserad. Tillbaka framför spegeln igen satte hon igång med sitt blow-dry-job, som jag visste skulle ta evigheter. Dum som jag var hade jag inte ätit någon lunch, så när en liten liten människa kom in och frågade om det önskades något, sken jag upp som en sol! (Jag hade nämligen beskådat den mest fantastiska kak-buffen ute i den lilla lilla salongen).

"We have coffe, sparkling water, and of course diet coke"

Jag beställde in en sparkling water, och tänkte att han säkert skulle komma igen, och fråga om det önskades något att äta till vattnet. Fel fel fel

Jag bevittnade honom gå fram till den "riktiga kunden", en medelålders lady, lite lätt överviktig och fråga precis det han frågat mig. Men istället för att erbjuda coffe, sparklingwater and of course diet coke så hänvisade han till deras breda kaksortiment ute i salongen. WTF?

Minuterna senare kom han in med Macarons i regnbågens alla färger och en espresso i den minsta kopp jag någonsin sett. Min anorektiska frisör sneglade äcklat på hur den "riktiga kunden" snabbt tryckte i sig två gula gudomligheter. Och jag, som riktigt kände hur det vattnades i munnen hade svårt att slita blicken från kakorna.

Smuttandes på mitt vatten och med en trängtande blick på den riktiga kundens kakor, slets och revs det med borsten i mitt hår. Eftersom ingen visste när Lester Den Store skulle kliva in på salongen så var det bråda tider för min stackars frisör.

Jag passade på att smita medan vi väntade på att det moln av spray som avlagts i mitt hår skulle fixera sig. Helt styrd av primitiva drifter sprang jag - i mitt enorma, prasslande lila tält, fram i korridorerna, genom alla dörrar, små små rum och små små människor. Först när jag kom fram till den lilla lilla salongen och såg kakorna på det enorma fatet i silver, andades jag ut. Som i slow-motion sträckte jag mig fram för att ta en kaka, plötsligt kände jag en hand på min axel. "Darling are you lost? The Model right??" Jag vände mig om och stod öga mot öga med tjejen från receptionen. Utan att vänta på svar tog hon ett stadigt tag om min arm.

För mitt inre såg jag hur jag, fortfarande iförd mitt enorma lila tält, vred mig loss från hennes klo-liknande grepp, kastade mig bakåt och rev ner ställningen som alla kakor stod på. Jag såg framför mig hur jag skulle ligga där i ett hav av kakor, stoppa in den ena efter den andra i munnen medans min anorektiska frisör förtvivlad låg och grät i ett hörn, av ångest och ilska.

Jag kunde inte låta bli att skratta till. Receptionistens som tycktes vara van vid sinnessjuka modeller tog ett fastare tag i min arm och lotsade mig ut genom den tomma salongen, genom alla dörrar och korridorer och tillbaka till min frisör som otåligt stod och väntade.

"Here she is, I found here in the saloon with the COOKIES!"

Sedan viskade hon något i örat på min frisör, i spegeln såg jag hur hon spärrade upp ögonen. När vi var ensamma igen så berättade hon att receptionisten informerat om att Lester Den Store var på ingång så nu fick jag minsann skärpa mig. Hon drog fram en kam och ur kammen sköt hon fram en sylvass liten pinne som hon började peta med på mina nu, hollywood-glammiga lockar. Plötsligt slogs dörren upp och en äldre herre uppenbarade sig i dörrkarmen.

Hans skor var silverfärgade och spetsiga som den mest nyvässade läppennan, hans jeans var så trasiga att dom bestod av mer hål än tyg. En ebenholtsvart skjorta fick möta en silverkors i halsen och ovanpå det, en plommonlila väst i mocca. Hans hår var gult som en ökenråttas urin och ögonen som små knappnålar mitt i fejan. Han tycktes vara den mest fantastiska människan min frisör någonsin beskådat. Efter vad som tycktes vara en evighet började han gå mot oss.

"Darliiing this i s a r t !

I totally love it! She is adorable!! You made a such a good choice of a model! Oh just l o o k at that hair! "

Lester började rycka i mina lockar, som för att se att det faktiskt satt fast. Han tog ingen somhelst notis om mitt minspel, som tydligt visade att jag inte tyckte att det var jättetrevligt att bli så omild omhuldad.

"You know I used to work with the queen... ."

De imponerande suckarna ekade i salongen, trånande blickar på Lester i varenda spegel. "So therefore, forget about her youth, forget about that stunning face... ." Han satte handen framför mitt ansikte som för att dölja det. "I want something old, big hair, like... queen-like! Honestly darling, I used to work with her you know... ."

Följande nittio minuterna satt jag fast i tortyrstolen medan mitt hår tuperades, sprayades och det stacks nål efter nål i det. Jag blundade och såg mitt liv passera i revy. Till slut hörde jag Lesters ekande steg, kände hans kalla händer som vårdslöst skakade hela mitt huvud för att se om frisyren "tålde turbulens" och hörde sedan hur han beordrade min frisör att komma in på hans skrubb, läs rum, tio minuter senare för en fortsatt intervju.

Sekunden senare stod jag ensam i den pampiga entrén till det fem-stjärniga hotellet med ett enormt hår, ett sådant hår som bara anstår en drottning. Jag gav portiern ett tappert leende, klev ut på trappan och drog ett djupt välbehövligt andetag. Det var mörkt när jag kom hem, jag orkade inte ens tända lampan utan kraschade ner i mina kräksfärgade-säkerhetsnålslakan och somnade med håret som huvudkudde.

"Förstår ni inte att era egoistiska handlingar förstör för de som kommit hit och försöker ta sig in och fram i samhället på ett ärligt sätt?"

Vad är det med människor som inte kan låta andras saker vara ifred?

Det är inte första gången jag blir bestulen, och om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, förmodligen inte den sista heller.

Varje gång blir jag lika förbannad, känner mig överkörd, kränkt och trampad på. Vill slå en bok om etik och moral i huvudet på förövaren och bara tjuta rakt ut

"Det här är min plånbok, min min min!"

Jag har mina aningar om hur det gick till, när och var det skedde. Men eftersom jag inte vet något med säkerhet är det inget jag vill skriva om, mer än att det skedde när jag var ute med goda vänner i lördags.

För bara några veckor sedan hamnade en kollega bredvid ett gäng killar på tunnelbanan. De satt helt öppet och pratade om vilka köpcentrum/affärer det var lättast att snatta i utan att bli påkommen. De planerade inköp(?) skrattade och hade trevligt.

"Jag behöver ett par jeans och lite schyssta underkläder bara..."

"Aa, jag tänkte fixa någon snygg tröja. Vi går till det vanliga stället, vakterna där vågar ändå aldrig göra något, hahaha"

Hon var helt förstörd när hon berättade det för mig några timmar senare. Arg och besviken på sig själv för att hon inte vågat ingripa.

"Alma, du vet att jag inte är rasist, men det är ju nästan alltid..."

Strax innan jag fick detta berättat för mig så hade min syster blivit av med sin nya telefon. Det torde ha varit helt omöjligt att fatta misstankar mot någon om det inte varit för att förövarna råkat komma åt en knapp och ringt upp min mammas telefonsvarare.

Hon, som då inte kände till att min systers blivit bestulen på sin telefon, fick panik då hon lyssnade av svararen och hörde ett flertal manliga röster upprört stå och skrika till varandra på ett främmande språk.

Morgonen därpå satt min syster med en rynka mellan ögonbrynen och smuttade olyckligt på sitt kaffe.

"Mamma du vet att jag inte är rasist, men det är samma sak varje gång jag eller någon vän blir rånad"

För de som känner sig kränkta, felbehandlade och utanför samhället, det måste ju ändå finnas andra vägar att gå, än den som jag och mina vänner ser er välja?

Förstår ni inte att era egoistiska handlingar förstör för de som kommit hit och försöker ta sig in och fram i samhället på ett ärligt sätt?

Jag känner och har arbetat med många s k nysvenskar och som är bland de mest underbara människor jag träffat, så mycket kärlek och så mycket humor.

Tyvärr så märker jag att människorna i min omgivning, och tyvärr även jag själv, blivit alltmer försiktiga och helst undviker platser, restauranger och nattklubbar där vi vet att folk med invandrarbakgrund går. Något som gör mig än mer förbannad.

För plötsligt så känns "point-systemet" där nattklubbsansvariga pekar in vilka gäster som är välkomna, och som jag tidigare funnit avskyvärt, som en sorts trygghet.

Och när någon fäller en rasistisk kommentar är jag inte längre den som far upp som ett kanonskott och argumenterar emot.

Jag orkar helt enkelt inte, för jag blir så djävla besviken varje gång jag, mina vänner eller någon annan blir bestulna eller hotade av några som i regel är s k nysvenskar.

Sedan är det såklart inte bara folk med invandrarbakgrund som stjäl, men när de/ni gör det så syns det så mycket mer och de fördomsfulla får vatten på sin kvarn.

Jag är inte rasist men vart tog all moral och etik vägen?

Trevlig helg

MonkeyL.

"Någon som var desto flitigare och slet ut ett par tangentbord i jakten på dom rätta formuleringarna var Mårten Andersson"

Av personliga skäl hade jag tyvärr ingen möjlighet att sitta ner vid datorn och skriva rapport igårkväll.

Någon som var desto flitigare och slet ut ett par tangentbord i jakten på dom rätta formuleringarna var Mårten Andersson.

Jag tycker resultatet blev strålande (ett ord man kanske inte ska använda alltför flitigt i dagens japankatastrof, men ni förstår vad jag menar...)

Luv

//MonkeyL.

LÅT INTE STUREPLANSGRUPPEN BLI MCDONALDS.

Mårten AnderssonPublicerat: 16 mars, 2011 - 11:48

Det här inlägget kommer eventuellt innebära att jag blir portad från 85% av Stockholms nattklubbar för det är nämligen ungefär så stor del av Stockholms nattklubbar som drivs av en ägare just nu - Stureplansgruppen. Nu är inte det här en attack mot just Stureplansgruppen utan snarare ett försök till diskussion kring varför vi hamnat i den situation där vi befinner oss just nu i krog-Stockholm.

Stureplansgruppen äger och driver idag Sturecompagniet, Hells Kitchen, Ambassadeur, Spy Bar, White Room, Magenta, Laroy, Le Bon Palais och säkert några till som jag har glömt. Om man ser till Stockholms utbud av nattklubbar - alltså klubbar som har öppet till 03 eller längre - så inser man snabbt att det innebär att ungefär 85% av huvudstadens nattklubbar kontrolleras av en enda ägare.

Det finns i stort sett inga alternativ kvar längre då mer eller mindre allt har köpts upp av Stureplansgruppen. Vart man än går är det ett ställe som drivs av dem. Det är ju såklart imponerande av Vimal Kovac som stryr skutan för Stureplansgruppen. Han har sett en massa tillfällen och greppat dem, som en sann entreprenör ska göra. Så ingen skugga ska falla över just honom eller hans företag men man behöver inte vara jättesmart för att räkna ut att om en och samma ägare har i stort sett helt egen kontroll över en marknad så blir det inte bara ett monopol som pressar upp priserna till sjuka nivåer, det kommer också påverka hur marknaden (nattklubben) utformas.

Inredning, musik, klientel, personal, ja allt kommer att tas fram utifrån en enda ägares önskemål och när den ägaren alltså har kontroll över ca 85% av en stads krogutbud; är något jävligt skevt. Nyligen nåddes jag av nyheten att Stureplansgruppen planerar att köpa en av de tre (?) sista krogar i Stockholm som har öppet till längre än 02 - Berns – och jag kände att jag var tvungen att reagera. Och reagera ordentligt. Trots närheten till just Stureplan så har Berns varit som en frizon för oliktänkande. Det har nästan känts som att Berzeli Park legat där med sina stora träd för att liksom skydda Berns från kommersialismen.

Igen, det här är inget personligt mot just Stureplansgruppen. Jag har som många andra också haft kul på V, Spy Bar och flera av deras andra klubbar. Mitt resonemang handlar snarare om det här:

Ska ett enda företag verkligen tillåtas att kontrollera en hel stads nattliv?! Det kallas ju monopol i alla andra branscher. Har inte kommunen ett ansvar här? Och var är alla andra entreprenörer I Stockholm?

Att jag reagerar så starkt på just ryktet kring köpet av Berns är just för att Berns alltid stått för något alternativt till alla de andra klubbarna runt Stureplan. De har alltid vågat gå sin egen väg. Det började säkert långt före att jag började gå ut men jag minns de fem åren som de levande legenderna Pontus & Patrik styrde Berns. Berns dödade allt motstånd och det coola var att de gjorde det utan att vara kommersiella. En klubb som inte var exakt som alla andra. Sedan Pontus & Patrik började göra annat så har Berns gått upp och ner i popularitet men den alternativa andan har alltid funnits där. Grymma IngMari Pagenkemper som kom från lika grymma Lydmar (nedlagt och omgjort till mer lukrativa och tysta hyresgästen Vattenfall) har bokat ofantligt många fantastiska DJ:s och artister de senast åren till Berns men nu säger alltså rykten att det är över.

Berns lär nu gå samma öde till mötes som flera andra legendariska Stockholms-krogar. Nämligen ett ställe som stuckit ut från mängden som nu kommer att pulveriseras för mer kommersiella och likriktade val då den ensamma ägaren får ännu större kontroll. Jag kan ha fel. Men jag tvivlar.

Kritiken är alltså inte egentligen mot hungriga Stureplansgruppen - även om jag tycker att de är väldigt lata just på grund av att konkurrensen är obefintlig - utan mot 1) ägare som inte bryr sig ett skit om kulturarv och mångfald. Ägare som bara vill tjäna pengar på snabbast möjliga sätt och 2) den enorma lathet och passivitet som verkar ha lamslagit alla andra entreprenörer och eldsjälar I Stockholms nattliv.

Var är alla nya entreprenörer?

I somras i Göteborg visade Joseph Shirazi (Peacock) med flera att man med ett helt eget tänk inte bara kunde öppna ett ställe som Port du Soleil. Det gick till och med att tömma hela avenyn, Båstad och Visby. ALLA pratade om Port du Soleil förra sommaren och kommer göra det igen den här sommaren. Port du Soleil är det ultimata beviset på att det går att skapa en nattklubb som andas lekfullhet, galenhet och oiktänkande, att det finns utrymme för en nattklubb som är skiljer sig från mängden och är så mycket giftigare och roligare än klubbar som inte anstränger sig mer än att spela David Guetta.

Port du Soleil, Göteborg.

När följer Stockholm efter? När ger någon Stureplansgruppen den konkurrens de behöver och förmodligen I slutändan skulle uppskatta? Konkurrens skapar ju oliktänkande och krav på ständig förnyelse för att kunna vara konkurrenskraftig. Stockholm går rakt motsatt väg just nu.

Frågar ni mig så har Stockholm inte en enda riktigt bra nattklubb om man jämför med andra huvudstäder i Europa. Madrid, Berlin, Amsterdam, London, Köpenhamn...ja ni fattar. Berns är i sina bästa stunder bra men långt ifrån så grymt som t ex Port du Soleil I Göteborg men det spelar ingen roll. Om Stureplansgruppen tillåts att köpa ytterligare en nattklubb och just “den sista utposten” Berns så blir det I mitt tycke dödsstöten för Stockholms nattliv.

Då kommer ALLT. LÅTA. LIKA.

Jag är medveten om att jag kanske vid 36 års ålder inte längre tillhör huvudmålgruppen för Stockholms nattklubbar och att jag mycket väl kan ha tappat kollen och blivit en av de där sura, bittra gubbarna man själv störde sig på när man var yngre men det känns verkligen som om att det var så extremt mycket bättre förr. Det var en tid när inte alla klubbar låg runt en och samma plats, en tid då Stockholms nattliv var pulserade, levande och i ständig förändring. Det fanns extremt mycket olika ställen som drevs av massa olika personer som var och en hade helt olika inställning till hur just de ville att en grym nattklubb skulle se ut. Det var som en pulserande gryta någonstans i gränslandet mellan ljuva sommarkvällar med fransk techno på Djurgården till obskyra lack och läderklubbar i en källare vid Centralen. Nu är det mer hits for kids.

Massiv respekt ni som kämpat och kämpar för ett Stockholm med ett mer varierat nöjesutbud: Claes Bodén, Fredrik Heinig, Mad Mats, Pontus & Patrik, Jean Skarstedt, Åsa & Eva, Bomben XL, Group Locomotives, Sauhrab, Carl M Sundevall, Micke Elmenbeck, La vida Lo Cash, Salvan, Balthazar Silveira, David Amberton och alla andra eldsjälar jag glömt.

Mårten

"Han satt på sin tron av persiska mattor, hans mörka ögon som små, små springor..."

Tillbaka i yogastudion.

Guruns tempelriddare var alla samlade för att dela med sig av veckans goda gärningar och böja sina gummikroppar ihop. Längst bort i rummet, bakom en pelare gömde jag mig för skenet från gloriorna.

I vanlig ordning började passet med förhör av den stående läxan: Att tänka, iaktta sig själv och göra saker för andra.

Och som vanligt hade riddarna gjort den ena mer heroiska insatsen än den andra. Just som jag satt där och precis som förra veckan försökte komma på något fint jag gjort för min omgivning blixtrade det till i huvudet på mig.

Varför skulle jag sitta där och söka bekräftelse? Få bevisat för mig att jag var en fin människa? Räckte det inte med att dom som vet/tycker det, redan gjorde det?

"Nå, Alma! Bvad har du gjort för andra den här bveckan?"

"Vet du vad... Jag kan ärligt säga att jag tycker mig ha gjort många bra saker för min omgivning, men jag kanske inte känner för att sitta och redovisa dom här och just nu..."

Det gick som ett sus genom salen, tempelriddarnas glorior förvandlades till pilbågar och jag kunde känna hur dom riktades emot mig.

Ett nervöst litet skratt slapp ur mig (hihähähihhio)och jag insåg att det kanske inte varit ett vidare smart drag att börja käfta upp mig mot Gurun.

Han satt på sin tron av persiska mattor, hans mörka ögon som små, små springor

"Bvaaad sääääger du?! Alma, jag bvill inte bveta bvad du tycker, jag bvill bveta bvad du gjort, allt annat är bara snack-goja!"

Jag kände att jag var tvungen att försöka styra upp situationen och redogjorde för en incident i helgen.

"Jag gav en man femtio kronor så att han skulle kunna ta sig hem, han hade inga pengar till tågbiljetten... "(Om jag ändå hade stannat där) "Grejen var att det knappast kan räknas som en god gärning eftersom jag några minuter tidigare fått ett paket cigaretter gratis(!) i en kiosk, för att paketet var knöligt och ändå inte gått att sälja..."

Riddarna närmast mig, spärrade förfärat upp ögonen och såg på varandra när dom hörde om cigaretterna. Jag gav ifrån mig en ljudlig suck och fortsatte sedan.

"Ja ja ja... Jag röker ibland på helgerna när jag går ut, jag visste inte att det var dödsstraff på det?! Hursomhelst så såg jag det som en självklarhet att låta den goda gärning jag tilldelats av kioskmannen, gå vidare. Men som ni nu vet, så var det tyvärr inte jag som började utan... ."

"Gott folk, titta på den här tjejen! Det är precis det här det handlar om, att på ett omedvetet plan uppmärksamma en god handling och låta den gå bvidare!"

Det kändes som att luften gått ur mig, tacksamt slöt jag ögonen och Gurun gick vidare till killen bredvid

"Jonas, hur gåååår det egentligen med bvitterheten??"

"Bakom er har träd-barnet nu vuxit upp till ett stort träd fullt med ciderflaskor som ni ivrigt börjar plocka..."

Häromdagen fick jag, per telefon förfrågan om att provfilma för en reklamfilm. Då den varken ska spelas in eller visas i Sverige tänkte jag att det knappast kunde göra någon skada. Och även om det inte skulle gå vägen så skulle jag förbli en erfarenhet rikare. Sagt och gjort.

På fredagseftermiddagen stormade jag in på agenturens kontor, beläget centralt i stan. Jag fick sätta mig i en soffa i receptionen och i väntan på att det skulle bli min tur fick jag fylla i lite papper och sedan gå in i ett litet rum för att byta om.

I samma stund som jag fick syn på den minimala klänningen började jag tveka. Det knackade på dörren och en röst undrade om jag inte skulle ta och komma ut snart. Med en suck drog jag på mig fodralet, rafsade sedan ihop mina kläder och tryckte ner dom i väskan, öppnade dörren och gick ut.

Jag leddes vidare till ett annat rum, det var tomt sånär som på en svart stol. Jag drog lite i klänningstyget i ett försök till att göra den längre, hann sedan knappt slå mig ner på stolen förrän det var dags att hoppa upp och hälsa på kameramannen som precis klivit in genom dörren.

Han synade mig från topp till tå, nickade med en gillande min och sträckte sedan fram handen och presenterade sig.

"Jag tycker det är lika bra att vi kör igång på direkten, du fick manuset på mailen va?"

"Manuset?"

"Amen, shit asså, då glömde nog Jenny att skicka det till dig. Du förstår, vi har så jävla mycket att göra på dagarna"

"Eh, okej... "

"Vet du vad, jag berättar för dig vad du ska göra. Det är inga svåra saker, det viktigaste är att du är jävligt snygg och har bra utstrålning, fattar du? Okej då kör vi!"

"Tänk dig att stolen är ett skumbad, du sitter och dinglar med benen över kanten och leker lite med skummet, det ska liksom vara gulligt men ändå sexigt... Sedan ska du med hjälp av händerna vattna ett litet frö som ligger i en kruka nedanför badkaret. Kan du föreställa dig det, ser du fröet??"

"Aaa, jag tror det..."

"Bra, efter att du gjort det, vill jag att du ska sätta dig ordentligt på stolen och liksom göra dig i ordning inför kvällens stora fest. Du ska sminka dig och spruta parfym först på dig själv och sedan på fröet, som nu vuxit upp till ett litet, litet träd-barn..."

"Träd-barn?"

"Aaa, jag sa ju det... Efter att du sprayat på TRÄD-BARNET så går du upp och börjar prova olika klänningar, här kommer vi typ bara att filma dina ben, så du kan behålla klänningen på idag. Efter att du bestämt dig för den klänningen du nu har på dig, så är det direkt tillbaka till stolen och då är det FET fest! Du har jätteroligt fast på ett divigt sätt, alltså för du är liksom festens drottning. Alla killar vill ha dig och alla tjejer vill vara dig, fattar du, fattar du!?"

"Mmm..."

"Sedan kommer en mystiskt tjej plötsligt in i rummet och du blir först arg för att hon stjäl ditt rampljus, men sedan blir du plötsligt jätte-attraherad av henne och höjer ditt glas till en skål och då... då kommer hon fram och lägger en enorm rubin i glaset och ni är liksom bara ascoola tillsammans och bakom er har träd-barnet nu vuxit upp till ett stort träd fullt med ciderflaskor som ni ivrigt börjar plocka och... ja, det är allt. Jag sa ju att det var enkelt, fan bruden, nu kör vi!!"

Efter att jag bett en stilla bön (må provfilmningen aldrig någonsin läcka ut till allmänheten) satte jag sedan igång att bada så att skummet yrde.

"Min syster såg gärna att hon blev kallad för just Prinsessan, det finaste jag visste var att bli kallad för Klätterapan, eller kort och gott Apan"

När jag var liten spenderades många av sommarlovets veckor på gården i Sörmland. Jag och Lillebror sprang omkring, lekte indianer, klättrade i träd och byggde kojor medan Storasyster iförd sin gigantiska prinsesskrona av plast, satt i en solstol och ritade det ena slottet efter det andra.

Min syster såg gärna att hon blev kallad för just Prinsessan, det finaste jag visste var att bli kallad för Klätterapan, eller kort och gott Apan.

Varje år innan vi återvände till stan satte mamma oss barn - Prinsessan, Apan och Lillebror i bilen och styrde kosan mot Eskilstuna Zoo.

För mig var det årets absoluta höjdpunkt.

Och som alltid när vi kom dit, sattes jag av vid aporna. Det enda som skiljde oss åt var en smal damm och ett räcke av trä. Jag kunde sitta där i timmar och njuta av vetskapen om att dom var där och jag också.

Mamma försökte dra mig därifrån "Alma, vill du inte följa med och titta på dom vita tigrarna?"

"Näääeee, jag sitter hellre häär och tittar på aporna..."

Så blev det och så är det.

En gång varje sommar står jag att finna hos aporna på Eskilstuna Zoo och det är fortfarande årets höjdpunkt.

Precis som att många barn i världen far illa, så gör även apor det. Regnskogar skövlas i ett rasande tempo och hetsjakten på små bebisapor ökar hela tiden. Konsekvenserna är förödande.

Det kan tyckas hopplöst, men det finns faktiskt hjälp att ge utan att vara på plats i dom utsatta områdena. Jag har varit orangutang-fadder sedan länge och tack vare årliga rapporter, vet jag att dom 100 kronor jag skänker varje månad, gör nytta.

Hjälp mig att rädda våra underbara älskade apor, bli fadder du också!

(OBS: Vill förvarna känsliga läsare för den sista videon i detta inlägg)

Yours Truly

MonkeyL.

Hjälp oss!

http://www.wwf.se/insamlingsportal/show.php?id=1243792

"Ansiktsfärgen gick från Stockholmsvitt till Faluröd och jag drog ner mössan över ansiktet medans den ena klasskamraten efter den andra exploderade.."

Ni som läser den här bloggen, undrar kanske då och då vart jag får allting ifrån? Hur man kan vara så okontrollerad och osmidig?

Jag har inget vettigt svar på den frågan, men jag har kommit fram till att även om jag må ha en permanent grodfarm boendes i munnen, så har jag ändå så mycket hjärta och så mycket kärlek i mig att grodorna förblir helt ofarliga, oftast.

Idag trodde jag nästan att dom skulle stanna inne. Inte förrän sista minuterna med klassen klantade jag till det och grodan, som i det här fallet råkade vara en gigantisk padda flög ut ur munnen som ett kanonskott.

Läraren - en vänlig men bestämd man i sina bästa år, stod och kastade två mindre jongleringsbollar med högra handen medan han väntade på att vi elever skulle lugna oss och komma iordning i klassrummet.

Det bör tilläggas att min relation till läraren inte är kompis-tjenis-aktig utan mer åt elev-respekterar-lärare-väldigt-mycket hållet.

På så sätt blir det kanske enklare att också förstå min avgrundsdjupa ångest, efter det att jag fått syn på jongleringsbollarna och i alldeles för hög volym utbrustit

"Men guuuuuuud vilka söta små bollar du har!!!"

Läraren tappade inte bara hakan, utan även det han hade för händer och jag hörde Lollos röst tätt intill örat

"Men shiit, jag kan inte fatta att du sa det där!"

Ansiktsfärgen gick från Stockholmsvitt till Faluröd och jag drog ner mössan över ansiktet medans den ena klasskamraten efter den andra exploderade i skrattsalvor.

Men ärligt talat, med så mycket kärlek och så många grodor är det ju egentligen inte konstigt att det blir lite tokigt ibland?

"360 grader! Dotter lilla, du måste lära dig att se dig för, veta vad dina sprättiga armar och ben håller på med..."

Stod framför spegeln med handduken runt kroppen, lät den falla och inspekterade den mjölkvita hyn, hur fasiken hade det här gått till?

Svaret på mina problem stod dock att finna i en annons i DN. Solarium, att jag inte tänkt på det tidigare? Bort med mjölkhyn in med chokladdryck à la Pucko.

Sagt och gjort.

Nere på solariet, torkade jag av skivan, inte en utan tre gånger. Sedan lade jag mig försiktigt ovanpå och drog ner locket. Åh så härligt brunt det skulle bli!

Efter ett par minuter ökade jag på fläktfunktionen, en mindre orkan bildades och skyddsglasögonen for iväg åt olika håll.

Typiskt!

Jag slog upp locket med en smäll, foten kom åt pallen nedanför solariebädden, som åkte i backen och när jag sedan böjde mig ner för att plocka upp ena skyddet slog jag huvudet i papperskorgen, pang!

Gned hjässan och någonstans därinne hörde jag pappas mässande röst.

"360 grader! Hur många gånger ska jag behöva säga det?? Dotter lilla, du måste lära dig att se dig för, veta vad dina sprättiga armar och ben håller på med!"

Lade mig återigen tillrätta, slickade och tryckte sedan fast ögonskydden, sådärja! Vred upp volymen på iPoden och sjöng med så det stod härliga till.

"Åhh, kom igen leeeenaaa, vad skulle vi annars göraaaaahhhhh!

Jazzhuset eee fullt av trix å coca cola chiks ååå kicks, han har skrivit det å det, å hon är där från sex till sex, la la la, hmm, yäh yäh yäh...

Kom igeeeeeen, kom igeeeeeen Lenaaaaaauuuuuuu!"

Plötsligt släcktes solariet ner, tiden var slut. Och jag hade inte ens hunnit börja fantisera om sol och vita stränder.

Jag klädde raskt på mig mysdressen och torkade av solariet efter mig. Vred om låset och öppnade dörren. Utanför stod en vältränad grekisk gud och väntade på sin tur.

Han såg på mig med stora gröna ögon, öppnade munnen och tänderna var helt perfekta, som stora sockerbitar

"Jaha, så du gillar Håkan Hellström, du?"

Det är som att någon fäst strålkastare ovanpå hans fötter och skrivit med spritpenna i pannan på honom "Evigt ung och jäkligt cool"

Det här med yogan har verkligen tagit mig med storm. Jag känner hur kroppen sakta men säkert blir starkare, smidigare och musklerna växer sådär snyggt på längden.

Även huvudet får sig en omställare under andning och meditation, något jag verkligen får jobba med. Jag kan inte bara stänga av alla tankar, ju mer jag försöker desto mer tankar (hinder) dyker upp.

Medans dom andra sitter, ligger och står på huvudet och meditationen tycks ha fört dom till en annan planet, ligger jag kvar på mattan som en heffaklump, sniffar mig i armhålan och tänker på blommor.

Yogagurun...

Han är så vis och förståndig. Trots att han är över sjuttio år så formligen lyser det om honom. Det är som att någon fäst strålkastare ovanpå hans fötter och skrivit med spritpenna i pannan på honom "Evigt ung och jäkligt cool".

Hans elever är allt från skådespelarpar till bankdirektörer, alla med samma mål. Att göra världen till en bättre och finare plats. Dom är hans tempelriddare.

Passen börjar alltid med att han frågar hur det gått med den stående läxan - att tänka, iaktta sig själv och göra saker för andra.

"Martin, hur har det gått med ilska, bitterhet och glädje?"

Martin svarade något i stil med att han "förutom tagit väl hand om familj och vänner, även passat på att finna ett botemedel för HIV när han lagade mat åt hemlösa i början på förra veckan"

Sådär fortsatte det sedan, den ena tempelriddaren efter det andra redogjorde dom mest otroliga insatser.

Jag kände hur jag liksom krympte, pulsen gick upp och jag var bara tvungen att komma på något bra att säga. Men vad hade jag egentligen gjort för andra under veckan som gått?

"Alma! Hur har det gått för dig?"

I samma ögonblick som jag öppnade munnen visste jag att det skulle gå åt skogen. Jag riktigt kände hur grodan hoppade omkring därinne och tryckte mot tänderna.

"Jag bjöd en kille på en drink i helgen..."

Neeeeeeeeej! Vad som helst hade varit bättre än det jag just sagt. Det skulle bli en rejäl utskällning av spegeln när jag kom hem.

I ett försök att rädda mig själv öppnade jag munnen på nytt, det kunde ju knappast bli mycket värre?

Jodå, det kunde det.

"Ehmn, alltså jag menar, jag bjöd en kille på en drink, utan att förvänta mig något tillbaka..."

Någon kvävde ett skratt, men dom flesta av tempelriddarna skrynklade ihop pannan och såg ömkande på mig.

Jag kände hur skriket låg och stockade sig i halsen Jag är visst en bra människa, jag gör massa saker för andra, åh om ni bara visste!! Men jag sa, ingenting.

Efter passet började jag att gå mot utgången. Huvudet var sänkt, som på en skamsen hund. Jag var en hund, bara svansen saknades.

Då plötsligt kände jag en hand på axeln, vände mig om och stod öga mot öga med yogagurun.

Han såg på mig bakom sina guldkantade glasögon och under en bråkdels sekund fick jag för mig att han log.

"Bvet du bvad Alma? Du jobbade på bra idag..."

Jag är kanske ingen Tempelriddare än, men en vacker dag...

Och hade jag haft en svans, så kan jag lova att den viftat upp, ner och åt alla håll, när jag gick därifrån.

"Är det den där apan nu igen? Varför gör du det där, du får ju inte ens betalt!?"

Min Monkey har förvandlats, från att vara en oskyldig och rolig sidosyssla till en kraftutsugande bebis som i takt med att sidovisningarna ökat, börjat kräva allt större utrymme, engagemang och tid.

Missförstå mig rätt. Jag älskar mitt barn och har inga somhelst planer på att ge upp honom, det är bara det att ibland känns det som att jag tappat bort mig själv, att jag försöker för mycket.

Jag inbillar(?) mig att det återspeglas i texterna och blir då fly förbannad.

Sitter frustrerad vid köksbordet, håret i en knut på huvudet och sugröret hängandes ur mungipan.

"Jävla apjävelfanskap! Du ska inte få någon mat idag..."

Hunden har för länge sedan smugit ut och den enda som vågar sig ner i köket är en hungrig pappa. Han gör sig en smörgås, tar en stor tugga och med brödsmulorna flygandes ur munnen hör jag honom säga

"Är det den där apan nu igen? Varför gör du det där, du får ju inte ens betalt!?"

"Men pappa... Man tar ju inte betalt för kärlek fattar du väl!"

Toppen med fredag & Sär Skrivning v.9

"En av Snor-klonerna fick syn på mig, grinade med ett tandlöst leende och sekunden senare blev det mörkt i lokalen"

Veckorna rusar fram, det är obeskrivligt skönt att ha lämnat februari månad och vänt blad i kalendern.

Tre timmars depression och röken från ett ständigt bolmande på cigaretter fick avsluta onsdagskvällen. Jag pratar givetvis om Lars Noréns nya pjäs Stillheten som just nu spelas på Stadsteatern.

När jag uppträdde på Big Ben för ett par veckor sedan berättade jag, något upprört om fenomenet med Snortanten.

"Den där tanten som alltid hamnar på raden bakom mig och oavsett vart/vilken föreställning jag än går på så kan man ge sig sjutton på att hon finns där.

Med vitt krulligt hår, en liten kofta och näsan full av snor sitter hon sedan och fin-snyter sig. För hon vill ju inte höras, inte störa"

Resultatet blir förstås den motsatta och det var just det som jag beklagade mig över på min Stand Up, samtidigt som jag uppenbarligen väckte Guds vrede.

För nu ska ni få höra...

Vi kom i god tid till föreställningen och efter att ha hittat våra platser, satte jag mig ner och smuttade på kaffet jag lyckats smuggla med in under jackan.

Som vanligt innan ridån går upp, var det ett ofattbart kackel på publiken. Just som jag satt och tittade på besökarnas olika frisyrer i raden framför, knackade mamma mig på axeln.

"Det var det sjukaste... Alma, du måste se det här, vänd dig om!"

Jag vred på huvudet och sekunden senare tappade jag hakan. Bakom mig satt inte bara en, utan sex-sju Snortanter uppradade bredvid varandra.

Med sina vita krulliga hårtestar och urblekta koftor var dom helt identiska. Jag spärrade upp ögonen och kände pulsen öka.

En av Snor-klonerna fick syn på mig, grinade med ett tandlöst leende och sekunden senare blev det mörkt i lokalen.

"Mamma, jag är rädd!"

Det första fin-snytandet kom bara några minuter in i pjäsen. Kort därpå stämde två, tre andra i sällskapet in.

Förutom allt snor som spilldes, smackades det på halstabletter och ojades över det ena och det andra hela pjäsen igenom.

"Usch, titta Maj Britt! Nu röker dom på scenen igen"

"Hon går runt utan skor, vad konstigt!"

"Men oj, kära nån vad smal han är!"

När föreställningen så äntligen var slut kastade jag mig upp från sätet, det enda jag ville vara att komma ut och ifrån snor-klonerna, andas frisk luft.

Vi möttes igen i trappan påväg ut från scenen...

I samma ögonblick som jag kände en av Snor-klonernas käpp ovanpå min fot, började jag tjuta som aldrig förr.

"Oh God, why are you doing this to me!?"

"Han är beviset på att allt är möjligt"

Är det inte något alldeles speciellt med svenska låttexter? Dom träffar så mycket mer intensivt och kraftfullt än engelska kärleksballader eller überamerikanska rap-låtar som handlar om pengar och sex.

Än starkare blir det om artisten ifråga sjunger sisådär halvdåligt helhjärtat, med hela själen.

För mig finns det bara en Hellström, och det är Håkan. Som jag har skrattar och gråtit med hans texter. Jäklar i mig, vilken konstnär!

Han är beviset på att allt är möjligt.

Kunde inte, inte, låta bli att lägga ett pussel av dom ord och meningar som träffat mig som allra mest, och efter hundratals spelningar i mp3n, fortfarande gör

Luv

MonkeyL.

Min kära enda vän, du kanske tycker jag verkat borta i tankar det kanske stämmer. Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen och jag tror vi måste starta om på nytt

Jag har lurat mig själv, för många gånger nu. Det är samma spel det är samma stad. Det är nya ansikten men samma hat.

Och alla bara pratar "är det sant" och "jag har hört om dig"

Jag kommer aldrig tillbaka hit igen.

Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna, och det känns som jag har gett allt jag kan ge ändå har jag inte hittat vad jag letat efter.

Jag var bara inte gjord för dessa dar och dessa dar är inte gjorda för mig

***

Jag sitter ensam i parken jag gjorde alltid det bästa för den jag älskade. Det har blivit svårt att älska när all kärlek lett till besvikelse.

Jag tänker aldrig på det, bara ikväll. Jag tänker aldrig på dig, bara ikväll.

Jag såg nog själva ägget och tänkte jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa här.

Du kommer fortsätta, det finns inte mycket mer att säga nu

Kör mig vart du vill, för jag ramlar aldrig hit igen. Nu ser jag, nej, vi var luft.

Luft och inget mera

***

Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen, där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen.

Stan är dubbelt så stor nu men lika ihålig.

Blitt sparkad runt några gånger som en del måste bli för att fatta vad som betyder nåt och vem som går att lita på

Så många vänner jag känt, ingen som jag riktigt behövde, nej. Johnny jag gillar dig, du har ett svart moln över dig

Jag har aldrig varit normal

Dom kommer kliva på mig, dom kommer kliva på mig igen. Dom kommer kliva på dig, dom kommer kliva på dig igen.

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Kom igeeen…

Kom igeeen...

Vi måste börja leva.

"Mamma har slutat bråka om ensidig kost (Gulaschsoppan) istället handlar det om att diska sugrören så att hon slipper köpa nya varje vecka"

Tillsammans med att Gå på toaletten, ligger Laga mat på den absoluta bottenplaceringen om vad jag tycker om att göra.

Jag har egentligen inga problem med att äta maten, nej, det är bara den där tillagningsfasen jag inte riktigt greppar.

På kvällarna sitter jag och tittar på "Sveriges Mästerkock" samtidigt som jag äter mikrat pulvermos och majs.

Trycker upp moset mot gommen så att jag slipper tugga, smackar ett par gånger och sväljer sedan ner med mjölk som jag dricker med sugrör. Undslipper mig en bekväm liten suck.

Ni förstår, jag är inne i en period av mitt liv då allt jag stoppar i munnen - som har någon form av tuggmotstånd, först måste passera köksmixern.

Jag har förvandlats till en förvuxen bebis. Jag gör puré av allt.

Mamma har slutat bråka om ensidig kost (Gulaschsoppan) istället handlar det om att diska sugrören så att hon slipper köpa nya varje vecka.

"Men snälla Alma, jag gör inget annat än att köpa sugrör nuförtiden. Kan du inte skölja av och använda dom i alla fall två gånger innan du slänger dom?"

"Men ååååh! Mamma, det är liksom engångssugrör, smaken fastnar i plasten!"

"Men du som tuggar tuggummi hela dagarna... Jag förstår inte, varför kan du inte längre tugga maten!?"

Spärrar upp ögonen och bryter moroten, jag håller i handen, på mitten. Slänger ursinnigt ner den i mixen och vrider på maxläget.

Försöker överrösta dånet och tjuter som en galning

"Morötter och tuggummi är ju inte samma sak, fattar du väl!"