fredag 29 april 2011

"Fy fan för att vara ung kvinna -drivas in i en osäkerhet... "

Det finns en kategori människor som bombarderas med kommersiella budskap och peppras med kvasivetenskapligt nonsens nästan dygnet runt: när de slår upp en tidning, sätter på radion, knäpper på tv:n, åker tunnelbana eller bara tar en promenad på stan: ”Kvinnor 15–34”.

Så kallas konsumentgruppen som ger marknadsförarna styve. könsneutrala begreppet ”60+” är värdelöst. För gamlingar – som rimligen har råd att köpa vissa saker – betalas ingenting, åtminstone inte i tv.


Reklamen målinriktas på dem som förmodas vara mest lättpåverkade, som anses ha lätt att byta konsumtionsmönster och som så tidigt som möjligt ska präglas att handla vissa sorters hårtvättmedel i vissa sorters livsmedelshallar. ”Kvinnor 15–34”. Metoden förfinas med så kallad värderingssegmentering, där budskapen skiljs ut för att passa olika grupper av befolkningen: kollektivister som gillar bryggkaffe, trygghet, husvagn och Bingolotto, högavlönade individualister som sitter på Stureplan och drömmer om klockor och karriär, knegare som snusar, kör motorcykel och läser Expressen, eller teaterintresserade lärare som dricker rödtjut och ser på Kobra.

Fy fan för att vara ung kvinna i dag! De jagas likt villebråd framför en drevkedja för att drivas in i en osäkerhet som påverkar deras enklaste vardag och innersta värderingar.

Om inte medierna är med och förstärker bantningshysterin, krämfixeringen, klädraseriet och de underliga skönhetsidealen får de inga annonsörer. Där har ni förklaringen till att kvinnor ser i stort sett likadana ut på tidningsomslag och i underhållningsprogram.

Nej, jag är inte emot reklam. Tvärtom. Den betalar min lön. Men då och då borde vi ägna en tanke åt ”Kvinnor 15–34”, som inte bara går ut på att utnyttja dem.

Papperstidningarna rasar i upplaga. Tv-kanalerna får svårare och svårare att nå unga kvinnor. Nätet och andra plattformar tar över, med fördelen av ökad variation, interaktivitet och faktisk möjlighet för ”Kvinnor 15–34” att höja sin egen röst, låt vara att de största bloggarna bitvis är lika enkelriktade som den sämsta reklamen.

Det är dags för marknadsförarna att slå in på nya, smartare vägar. För sin egen överlevnads skull bör de hitta sätt att jobba med unga kvinnor, i stället för mot dem. Det händer mycket nu, och det går fort.

För en tid sedan frågade jag en toppdirektör i branschen vad han tror finns kvar av det traditionella tv-mediet om fem år.

Svaret kom tvärsäkert: ”20 procent.”


Robert Aschberg


onsdag 27 april 2011

"Och så mycket var den vänskapen värd... "

Jag må ha många bekanta, men mina riktigt nära vänner kan jag räkna på ena handen. Det är några få som jag ställer upp för i vått och torrt, och som jag vet skulle göra detsamma för mig.

Och det är sällan, men det händer också att jag träffar nya personer som jag fattar plötsligt tycke för och som jag då (en aningen naivt kan tyckas) mer än gärna bjuder upp och in.

Killar har jag sällan gråtit över, men däremot förlusten av bättre bekanta - där bilden av framtida vänner, långsamt krackelerat för att sedan raseras helt...

Trots att min pappa, som f.ö mer eller mindre, myntade uttrycket "Ensam är stark" - gång på gång, sagt åt mig att inte lita på folk förrän dom bevisat motsatsen och uppmanat mig att sluta vara förlåtande, så har jag alltid gjort precis tvärtom.

I alla fall, tills nu.


20/4 - 2011

Efter att ha spenderat första halvan av påskledigheten, ensam i mitt hem - var suget efter att få komma ut, träffa folk och dricka lite vin, tämligen stort. Jag ringde därför runt lite och kom överens om att möta upp E, en bättre bekant och hennes vän på en bar i stan, några timmar senare.

Glad i hågen slängde jag i mig lite middag och tog sedan tunnelbanan in till stan. Vi anlände ungefär samtidigt och ett kramkalas senare, började jag se mig om efter sittplatser.

Kände plötsligt en hand på axeln, vände mig om och stod öga mot öga med E.

"Almis, vi tänkte gå till Utecompagniet istället. Kommer du?"

Förvånat såg jag på henne

"Jaha, men vi kom ju precis hit, vi kan väl ta en drink i alla fall?"

"Jag och C har redan druckit massa vin hemma hos mig!"

"Men det är redan fullt på Utecompagniet, vi kommer varken kunna prata med varandra, eller sitta ner... "

Vi kom överens om att stanna kvar och tjattra lite under en snabb drink. Jag gick iväg för att beställa och när jag kom tillbaka såg jag att dom rest sig upp och otåligt stod och väntade.

"Vi har ångrat oss, vi går nu istället. Du kan väl ta drinken där istället?"

Jag höll fram min nyss inköpta drink och isbitarna klirrade i glaset.

"Jag kan ju inte ta med mig drinken dit heller..."

I samma stund kom några bekanta fram och hälsade och minuterna senare vinkade jag av tjejerna som bestämt sig för att gå i förväg medan jag stannade och avslutade den, nyss påbörjade drinken, i mitt nyfunna sällskap.

I samma stund som jag svalde det sista ur glaset, ursäktade jag mig från bordet, plockade upp telefonen och ringde E. Hon svarade redan på andra signalen.

"Hej, hur är det? Har ni kul på Ute?"

"Ja, men det var så mycket folk så vi gick till Rose istället"

"Eh, va? Varför har du inte ringt och sagt det då?

"Men vi kom ju precis hit, skynda dig!"

Jag gick tillbaka till bordet, tackade för sällskapet och krånglade på mig kappan. Satte sedan, en aningens irriterad, iväg mot Rose som låg några kvarter längre ner på gatan.

Efter att ha tagit mig igenom kön, och betalat inträde, fick jag syn på dom. Längst ner i hörnet, ensamma och med påtagligt uttråkade miner. Jag kryssade mig igenom folkmassan och fram till tjejerna.

"Värst vad ni ser sura ut, har ni inte kul?"

Dom såg på varandra, samtidigt som en lätt överförfriskad tjej skrattande dansade förbi. E pekade och himlade med ögonen:

"Seriöst, det är fan bara massa töntar här! Vad är hennes problem liksom... "

Stämningen var allt annat än positiv och det behövdes ett bättre krafttag för att vända skeppet.

"Men hörni, kom igen! Det blir ju vad man gör det till... "

Jag lyckades få dom med mig ut på dansgolvet för att hälsa på en ny bekant och dennes vänner. Deras intresset svalnade dock fortare än kvickt, men något som däremot fick det att vattnas i munnen var glasen med gratischampagne som tornade upp sig på disken.

Nu var det min tur att himla med ögonen.

"Tjejer, det där är till för dom som varit här och ätit middag. Vi går och beställer egen dricka på andra sidan istället!"

"Nej, varför då? Vi står bra här... "

Jag gick ensam iväg och kom tillbaka ett par minuter senare. Tjejerna, som nu såg om möjligt ännu surare ut, stod med varsitt glas kranvatten i händerna.

E drack girigt några klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset och började klä på sig sin skinnjacka. C följde hennes exempel.

"Kom vi drar tillbaka till Utecompagniet!"

"E, är du seriös? Först så drar ni hit mig, jag betalar tvåhundra kronor i inträde och nu, efter bara ett par minuter så vill ni gå?!"

E:s blick hårdnade, hon såg först på C sedan på mig.

"Alma, lägg av. Du har inte alls betalat inträde..."

"Ursäkta?"

"Ljug inte, jag vet att du inte behövt betala inträde!"

"Varför skulle jag hitta på något sådant? Jag hade mycket hellre sluppit betala, men nu blev det inte så... "

E, satte ena handen i sidan och sträckte uppmanade fram den andra.

"Får jag se på kvittot då?"

Med en djup suck förklarade jag sedan att jag inte tagit något kvitto, men att hon kunde gå fram och fråga tjejen i kassan, då vi stått och pratat några minuter innan jag gick in på klubben.

E knyckte på nacken, såg på mig med en blick jag aldrig tidigare sett och log elakt.

"Gumman, det är inte mitt fel att du är så dum och betalar inträde... "

Jag stirrade förfärat på henne och försökte ta in det hon just sagt. Ville förstå hur jag kunnat missbedöma en människa så grovt. Någonting slog slint i huvudet.

"Vad håller du på med? Hur fan kan du bete dig såhär? Vi kan inte vara vänner längre, det förstår du väl själv?! Jag trodde verkligen att du var annorlunda, men du är precis som alla andra, om inte värre... "

Jag vände på klacken, stegade ursinnigt därifrån och låste in mig på toaletten. Minuten senare fick jag ett SMS om hur omoget det var att springa iväg och att jag var skyldig henne en förklaring.

Jag ringde upp numret, för någonstans kände jag ju att hon hade rätt... Det hade varit omoget att springa iväg, och även om jag inte trodde att vi skulle kunna lösa något så var det klart bättre om vi sågs och pratade.

"Hej! Vart är du?"

"Jag är på toaletten... "

"Alma, du får fan komma ut och förklara dig!"

"Jag vet, ska vi ses utanför om en minut?"

Det var tyst i luren ett par sekunder, sedan hördes skrik och skratt i bakgrunden.

"Nej, alltså vi har gått till Bistro Jarl, du får komma hit!"

Och så mycket var den vänskapen värd.



måndag 25 april 2011

"Han gav mig en misstänksam blick, for sedan upp från golvet och sekunden senare var han borta..."

Efter ett par dagars påskledighet med bästa vännen ute i skärgården är jag nu tillbaka. Förvisso solbränd, men långt ifrån utvilad. Jag gjorde ett ödesdigert misstag och började leka med grannsonen, en blond Emil i Lönneberga-kopia på sju år.

Under påskafton, efter timmar av badminton och studsmatta lyckades jag tillslut - trött och hungrig, smita iväg för att äta lite lunch. Pe som legat i solen och läst, såg medlidsamt på mig.

"Jag sa ju till dig att inte prata med ungen. Nu blir du aldrig av med honom... "

Med en djup suck, begravde jag huvudet i händerna. Bilden av mig själv, liggandes i en solstol med en bok och ofantliga mängder påskgodis, raserades helt.

Jag kände en liten hand på min axel och ryggade tillbaka som vid ett slag.
Emil-kopian var tillbaka.

"Är du klar snart eller? Du och jag ska hoppa studsmatta!"

Han drog i min tröjärm, grinade stort och visade upp en näst intill obefintlig tandrad.

"Kom då!"

"Nej, jag måste äta mat, annars orkar jag inte hoppa... Har du ätit?"

"Jaaa! Pannkaka, men det var länge sedan, kom nuuu!"

"Nej, jag är inte färdig. Du får lägga dig ner och smälta maten, annars får du ont i magen"

"Hur länge ska jag ligga ner då?"

"Räkna långsamt till tusen"

"Jag kan inte räkna till tusen... "

"Då får du räkna till hundra tio gånger istället"

Han lade sig ner intill bordsbenen, knep ihop ögonen och började räkna. Pe, som såg min upprörda min, försökte kväva ett skratt. Jag petade irriterat på Emil-kopian.

"Nej, nej nej! Du gör helt fel, dessutom räknar du alldeles för snabbt"

"Hur ska jag göra då?"

"Börja med att gå hem till dig, lägg dig i sängen och sedan räknar du såhär, ettusenett... ettusentvååååå, ända tills du kommer till ettusenetthundra, då börjar du om. När du har gjort det tio gånger så kan du komma tillbaka, okej?"

Emil-kopian, som fortfarande låg kvar på golvet, kliade sig i det blonda håret och såg förvirrat på mig.

"Men... "

"Inga men, skynda dig hem istället! Låt inte magen vänta!!"

Han gav mig en misstänksam blick, for sedan upp från golvet och sekunden senare var han borta. Jag, som knappt vågade tro mina ögon, gav ifrån mig ett litet skratt och lutade mig nöjd tillbaka i stolen, i samma stund reste sig Pe upp.

"Men hallå, vart ska du nu då?"

Han tog sig för magen, flinade åt mig och sade sedan:

"Jag måste gå och lägga mig, du vet... smälta maten"

Sedan satt jag likt en piga, ensam kvar med disken, muttrandes för mig själv.

"Förgrymmade ungar!!"



onsdag 20 april 2011

"Av den, en gång så ledsna lilla tjejen, syntes inte ett spår... "

Man vet att det är vår när gator och torg plötsligt översvämmas av majblomsförsäljande ungar.

Efter en ansträngande dag, satt jag på en parkbänk och pustade ut i solen. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till en liten tjej som gick omkring ensam på torget.

Hon såg så ledsen ut att det högg till i hjärtat på mig.

När hon, efter ett par minuter fick syn på mig, log jag och vinkade henne till mig.

"Hej!"
"Hej, vill du köpa majblomma?"
"Det är såklart att jag ska köpa en..."
"En vadå?"
"Öh, blomma? Eller, vad kan man välja mellan?

Av den, en gång så ledsna lilla tjejen, syntes inte ett spår. Uttråkad, lade hon det rosa tuggummit tillrätta i munnen, gav ifrån sig en djup suck och sade sedan:

"Blomma kostar tio, dekal tjugo, kransen får du för trettio och pin-nålen kostar femtio kronor..."

"Ah, okej. Men då tar jag en blomma för tio kronor, tack!"

Jag räckte henne en guldpeng och fick en blomma. Hon såg ner på myntet och innan hon återgick till att ströva omkring ensam på torget och se ledsen ut, fick hon ur sig ett:

"Shit, vad snål du är!"



tisdag 19 april 2011

"Väl inne igen, lade hon sig tillrätta i soffan, såg på mig och gav ifrån sig en högljudd fjärt... "

Fördelarna med att ha en liten hund är många. Dom luktar inte illa, dom får plats i sängen och under vinterhalvåret räcker det med att gå fram och tillbaka till brevlådan, sedan vill dom in och värma sig igen.

Nackdelarna är få, men visst finns dom.

Imorse var jag uppe tidigt. Jag hoppade i löpardressen, snörade på mig gympadojorna, kopplade hunden och minuten senare var vi ute i vårsolen.

Vi värmde upp genom att gå i rask takt, Dolce höll farten och stannade inte en enda gång för att kissa eller lukta på blommorna. Jag såg mig stolt omkring, ville ropa:

"Titta! Titta på min hund, vad duktig hon är!"

Några hundra meter senare, började vi springa. Dolce gjorde sitt bästa, men halkade efter, svansen slokade som en rutten tulpan. Jag drog i kopplet.

"Kom igen nu! Det här är bra för dig... Du har ju legat i soffan nästan hela vintern!"

Hennes tunga hängde ut som en stor röd sula, avståndet mellan oss ökade hela tiden. Jag insåg att situationen var ohållbar.

"Okej Dolce, nu gör vi såhär... Du får lukta på trädet här och sedan springer vi lite, sedan får du lukta på ett nytt träd. Är det bra, blir du glad då?

Med nosen i marken och svansen viftandes fram och tillbaka, stod vi sedan vid trädet, hon luktade ivrigt på en tom plastpåse. Jag joggade på stället och försökte hålla igång flåset.

Efter ett par minuter bestämde jag mig för att det var dags att springa vidare varpå jag otåligt började att dra i kopplet.

"Kom igen, nu kör vi! Först till nästa träd vinner!!"

Svansen åkte i backen och jag fick formligen släpa fram henne i kopplet. Kunde inte låta bli att förundras över hennes urusla kondition.

Efter ytterligare två träd-stopp, satte hon sig på rumpan och vägrade att flytta på sig. Jag bönade och bad, ingenting hjälpte.

"Men snälla, du kan väl iallafall försöka? Det är inte långt kvar nu... "

Kände irritationen växa.

"Men vad vill du då? Vill du att jag ska bära dig eller?!"

Med en belåten hund på axeln, sprang jag sedan sista biten hem. Väl inne igen, lade hon sig tillrätta i soffan, såg på mig och gav ifrån sig en högljudd fjärt.

Skrattet bubblade i magen och jag kunde inte låta bli att pussa på hennes lilla huvud.

"I love you too, always and forever"



måndag 18 april 2011

"Åhhh nedrans flaska! Jag tänker inte panta dig om det är vad du tror..."

Trots en veckas påsklov och strålande sol var humöret i botten när jag i eftermiddags åkte hem från stan. Vetskapen om att jag dessutom inte hade något somhelst att klaga på, gjorde det hela än värre.

Jag drack irriterat några klunkar vatten och stoppade ner flaskan i väskan, gick sedan igenom spärrarna och ner till perrongen. Väl på tåget upptäckte jag att locket på flaskan saknades och att innehållet i väskan nu simmade runt i en halv liter Ramlösa Vattenmelon.

Arg som ett bi, fattade jag tag om den droppande väskan med tummen och pekfingret, skällde sedan ut den efter noter.

"Åhh, vad arg jag blir! Eller... det var jag ju redan innan! Nu är jag ännu argare, dumma väska!"

En tant på sätet snett mittemot tittade nyfiket på mig, öppnade sedan munnen och sade:

"Skyll inte på väskan... Det är ju flaskan som har läckt, eller hur?"

Jag blev så paff att jag helt glömde av mig. När jag sedan insåg hur rätt hon hade, ställde jag ifrån mig väskan och grep istället tag i den tomma flaskan

"Åhhh nedrans flaska! Jag tänker inte panta dig om det är vad du tror..."



Och så - börjar en ny vecka med MonkeyL.
XO

onsdag 13 april 2011

"Det är så enkelt att jag är rädd för att jag ska börja krångla till det och göra det svårt... "

Jag vet få personer som har så roligt åt/med sig själva, som jag har. Därför är det (för mig) heller inget märkvärdigt när jag väljer att spendera onsdagskvällen med att läsa igenom gamla texter och dessutom skrattar så att tårarna sprutar. Det är en ego-boost utan dess like.

"Tack MonkeyL för dina upplyftande texter!"
"Vad kul att du gillar dom, kära Alma... "

Helt plötsligt gör det inte så mycket att kommentarerna på själva bloggsidan, lyser med sin frånvaro. Jag påminns om varför jag gör det här. Varför jag sitter och trilskas med ord och formuleringar, dag efter dag.

Jag gör det för att jag gillar det och för att jag mår bra av det. Det är så enkelt.

Det är så enkelt att jag är rädd för att jag ska börja krångla till det och göra det svårt.

Jag är rädd för att jag ska glömma bort varför jag gör det, och då står det ändå att läsa, precis här ovanför.

MonkeyL. och Lilla jag - frågan är vem som tar hand om vem, egentligen.

Luv



Favorit i repris
2010 11 09

Det råder snökaos här i huvudstaden.
Det är mörkt, kallt och, ursäkta svordomen, helt enkelt för djävligt.

I och med det otrevliga vädret så blev jag strandsatt hos en av mina bästa vänner som bor inne i stan. Vi hade en konversation om huruvida jag, på måndag, ska framföra en av mina två monologer på skånska eller inte. Jag känner att jag liksom kan leva ut känslan på ett mer trovärdigt sätt om jag tillsätter en dialekt, än om jag pratar dryg stockholmska.

"Guuuh va jaug öunskarrr att jiag vouree smauul" klingar, i mina öron bättre än "Guuud vad jag önskar att jag vore smaaal." (Öppningsfrasen i monolog II.)

Vi överlade lite och kom fram till att, om det nu överhuvudtaget skulle pratas skånska så skulle det vara 110% vattentätt, inget halvdant skorrande. Och det var nog bäst att jag satte igång och övade med en gång. I och med detta så kom jag på den geniala idén att beställa taxi hem, på dialekt. Sagt och gjort.

"Taxi 020 Oskar..."

"Jiia, heii, jiag skåulee vija hau en taxi till våulcanousgiatan fyrrrrraah"

"Alltså menar du Vulcanusgatan här iii staaan?" Svarade Oscar på ovanligt ren stockholmska.

"Jiia, det göuur jiag" skränade jag fram

"Mm, då är det en hel del väntetider, uppåt en 20 minuter"

"Tjöuguooo minouutöeer säiger diu, jiaa va skaou man göraouu"

Jag som tyckte jag skötte samtalet riktigt bra, kastade en blick mot soffan och såg min bästa vän sitta med ansiktet gömt i händerna. Oskar fortsatte, ovetandes om detta, i luren

"Var ska du åka?

"Öhm, jiaug skaoou till äppelviken i brouumma"

"Ursäkta, sa du Bromma Flygplats?"

Någonting inom mig brast, jag såg hela situationen framför mig, som en snabbspolande, gurglande film. Jag började skratta helt hysteriskt till stackars Oskars stora förvirring.

"Ouursäktaouu" fick jag fram mellan skrattsalvorna. Oskar gjorde ju faktiskt sitt bästa för att kunna genomföra min beställning.

"Okej, du ska alltså inte till Flygplatsen, jag förstår. Men då kommer det en bil till Vulcanusgatan så fort som möjligt. Jag ger chauffören det här numret, hejråå"

"Tack så måuycket föur hjiälpen!"

Kliiick***

Nu skulle man kunna tänka att historien slutade här. För en vanlig, lite lagom knäpp människa, hade historien också gjort det. Men nu är det alltså mig vi pratar om. Folk som känner mig undrar alltid över hur allting tycks drabba mig, och bara mig. Jag har ingen aning, men det vore kul att ha någon som dokumenterade det hela. Det är delvis, mest, därför jag driver Monkeylover4ever. Jag vill kunna sitta på ålderns höst, i min gungstol och välkomna döden hysteriskt skrattande åt gamla minnen. Typ.

Historien fortsätter

Efter att jag delgett för min bästa kompis om stackars Oskar, som ju faktiskt, tycktes vilja skicka den galna skåningen till flygplatsen och vidare hem till skåneland, låg vi i en hög på golvet och skrattade så vi grät.

Mitt i flabbandet ringde min kära mor på telefonen. Hon var i stan med bilen och undrade om jag ville ha skjuts hem. Jag svarade att det ville jag hemskt gärna. Jag skulle bara ringa och avbeställa en taxi. Vi kom överens om att hon skulle ringa när hon var utanför.

Jag tittade upp på min bästa vän, som nu kravlat sig upp från golvet och lagt sig tillrätta i soffan

"Du, jag måste avbeställa bilen. Vad är oddsen att han svarar?"

Väldigt låga trodde min bästa vän och jag, mitt dumma nöt, uteslöt, i och med det, helt chansen att Oskar skulle svara.

"Taxi 020"

"Heiij! Jag heter Alma och beställde en taxi till Vulcanusgatan för ett par minuter sedan. Jag skulle behöva avbeställa den..."

"Öh, ja... ." Det var tyst ett par sekunder, sedan fortsatte rösten på andra sidan tråden.

"Det är alltså Oskar du pratar med. Ja, alltså, jag pratade dig. Jag menar, det var jag som tog emot din beställning så att säga."

Shit... Jag hade precis försökt avbeställa taxin på klockren stockholmska.
V A R F Ö R hade jag gjort det? Typiskt.

Tankarna rusade i huvudet. Skulle jag kanske byta till skånska helt plötsligt och låtsas som inget alls, eller helt sonika bryta ihop och berätta om min sjuka idé, och hur jag utnyttjat honom när jag övade dialekt? Jag visste varken ut eller in och Oskar ropade i luren.

"Jiiia, öhumn, eh jag menar,.. alltså jag vill bara avbeställa taxin." Det sista lät mer som en vädjan.

"Jaha" svarade Oskar och lät något besviken.

"Så den är avbokad nu? "

"Mmm... "

"OK, hejrå"

"Hejråå"

"Bokhyllan bakom scenens högra kant föll i golvet med ett brak. Jag skrek till och hoppade snabbt åt sidan... "

Efter att ha hållit på med Teaterteknik i sju veckor, var det så slutligen dags för klassens första uppspel. Bara dagarna innan, hade vi blivit indelade i smågrupper och tilldelats diverse scener från Anton Tjechovs pjäs "Morbror Vanja".

Lärare P.O kunde inte understryka nog, vikten av att inte(!) vara för förberedd.

Jag och Carro skulle gestalta upprorisk tonårsdotter samt lyckosökande svärmor. Då tisdagens repetitioner varit fullständigt kaotiska och dagen slutat med två stycken SMS i stil med förlåt-för-att-jag-var-en-sådan-bitch, möttes vi igen på onsdagseftermiddagen.

Jag gav henne hastigt en kram och log lite förläget, hon plirade tillbaka med sina stora blå ögon och som igenom ett trollslag, var allting bra igen.

Med förnyade krafter satte vi igång att jobba. Det var enorm skillnad mot dagen innan. Lusten växte ikapp med självförtroendet och efter genrepet var lyckan total.

Vi firade med kaffe och russin och ute vid skolans scen började publiken anlända.

I sista minuten kom jag på att jag hade glömt rekvisita kvar inne i klassrummet, smidig som en panter lyckades jag ta mig runt scenen, utan att varken synas eller höras.

Jag ryckte upp dörren till salen, rotade runt i väskan och fick fram det jag kommit för att hämta. Sprang sedan tillbaka och först när jag närmade mig scenen, saktade jag ner farten.

Nu gällde det att vara smidig...

Det var nedsläck och nästintill omöjligt att urskilja föremål och hinder. Någon utifrån kom åt scendraperiet och jag hann se att all publik nu hade anlänt.

Jag hörde P.O bakom scenen

"Nu är det dags, är alla här? Vart är Alma?"

Tyst svor jag för mig själv, där jag stod, ensam i mörkret. Bestämde mig sedan, hastigt och lustigt, för att chansa och ta ett jättekliv i samma riktning som rösten hördes från.

Det skulle jag inte ha gjort.

Bokhyllan bakom scenens högra kant föll i golvet med ett brak. Jag skrek till och hoppade åt sidan och då det var mörkt och jag inte såg något, for jag rakt in i stenväggen.

Smärtan ilade genom kroppen.

Jag bet mig hårt i kinderna och tog mig för huvudet. Jag formligen kravlade fram sista biten, borstade av dammet från klänningen och när jag så äntligen fick syn på mina klasskamrater, slog jag ut med armarna och avfyrade av ett stort, tappert leende

"Så... Nu är alla här!"



måndag 11 april 2011

Varje dag dör 5 000 barn av förorenat vatten - Men om 12 sekunder tänker du nog på annat

Den 8 april inleddes för fjärde året i rad UNICEFs kampanj För varenda unge. Vi vill visa att det går att göra världen mer rättvis och barnvänlig - om vi alla hjälps åt. Över hela landet syns vi tillsammans med våra kampanjpartners i butik, TV, tidningar och radio. Kampanjens mål är att värva fler Världsföräldrar och den avslutas 1 maj i TV4 med direktsända Humorgalan För varenda unge.

Vårt uppdrag: Att hjälpa alla barn över hela världen

För varenda unge är det övergripande temat i all kommunikation under kampanjen vilket enkelt sammanfattar UNICEFs uppdrag: Att hjälpa alla barn över hela världen (inte bara några få utvalda) - oavsett nationalitet, religion eller landets politiska ledning.

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på. Eller tittar bort. UNICEF kämpar för all dessa barn och för att deras rättigheter ska tillgodoses. Som världens ledande barnrättsorganisation, på plats i över 150 länder, ser vi vad som behöver göras och har styrkan att göra något. I regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar gör vi allt vi kan för att alla barn ska få näring, sjukvård, utbildning, skydd mot våld och övergrepp och rent vatten.

Varje dag dör 5 000 barn av förorenat vatten - Men om 12 sekunder tänker du nog på annat

Vi tror att alla vill vara med och hjälpa utsatta barn. Men vi vet hur lätt det kommer något emellan. Man börjar tänka på annat och så glöms det bort.

Så ta vara på det här tillfället. Bli Världsförälder hos UNICEF idag och var med och kämpa för varenda unge. Det kostar bara en hundralapp i månaden Bli Världsförälder på unicef.se.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Evigt Tacksam

// MonkeyL. - för UNICEF
12-04-11

FÖR VARENDA UNGE

Jag blängde på honom, krökte sedan ryggen och skrynklade ihop ansiktet i en plågad grimas. "Jag ser visst sjuk ut!"

Efter att ha gått omkring med ständig värk i magen i snart två veckor, kunde jag inte längre blunda för problemet. Ynklig och vek tog jag farväl av klassen, skänkte bort min orörda kaffe till Lollo och satte av till City Akuten.

Jag hann knappt gå mer än ett par meter, då jag plötsligt fick syn på Martin som gled runt i sin monsterbil. Jag rusade fram och ryckte i dörren, utan att tänka mig för hoppade jag sedan in i bilen.

"Åh, Martin! Jag är jättesjuk, vart är du påväg någonstans?"

En något överrumplad Martin, berättade att han var påväg ner i parkeringshuset och att han skulle på ett lunchmöte på ett kontor bredvid Pub-huset, klockan elva.

"Men då har du ju typ en halvtimme att slå ihjäl nu?"

"Eh, ja... Jag gillar att vara ute i god tid"

"Men vet du vad Martin! Du kan få följa med mig till sjukhuset, som moraliskt stöd. Åh snälla, söta det kan du väl göra?"

Efter att jag berättat om min stackars mage och vi parkerat nere i garaget, klängde jag mig fast på hans arm och tillsammans satte vi av mot City Akuten.

"Åh, det är så synd om mig! Tycker du inte att jag ser jättesjuk ut?"

"Eh, nej... Du ser ut som vanligt"

Jag blängde på honom, krökte sedan ryggen och skrynklade ihop ansiktet i en plågad grimas.

"Jag ser visst sjuk ut!"

Väl inne på mottagningen, var det fullt med människor. Jag tog en nummerlapp och sjönk sedan ner i en rullstol som stod längst med väggen. Gav ifrån mig en välbehövlig suck och sade sedan:

"Fy farao, vad dom här rullmackapärerna är sköna! Om det inte var för att jag hade så ont i magen, skulle jag somna på en sekund!"

Martin, som pratade i mobilen, viftade avfärdande med handen åt mitt håll. Jag brydde mig inte om honom, utan satte istället, med ett förtjust litet skratt, igång med att börja undersöka hjulen. Försiktigt åkte jag fram och tillbaka.

"Hahahahaaaa Martin, Martin, titta på mig! Jag är handikappad!"

En sköterska som gick förbi kvävde ett fniss och Martin kunde inte låta bli att dra på smilbanden.

Tillslut var det min tur att gå fram och anmäla mig i receptionen. Jag tog ett jätteskutt ur rullstolen, sträckte sedan över nummerlappen och redogjorde för min miserabla situation.

Damen bakom glaset, berättade att jag skulle vidare till ett annat väntrum och sedan få träffa kirurgen.

"Kirurgen?!"

"Ja, men oroa dig inte. Vi gör inga vidare större utredningar här på City Akuten... Betalar du kontant eller med kort? "

Jag plockade ihop mina pinaler och förberedde mig för att gå till väntrum nummer två. Martin, som avslutat sitt telefonsamtal, knackade mig på ryggen.

"Alma, jag måste kila nu. Lycka till och glöm inte den här!"

Han sträckte fram en plastmugg med mitt personnummer på

"Du ska visst kissa i den"



torsdag 7 april 2011

"Just som jag skulle slå bort det med foten, tappade jag balansen och föll handlöst i golvet. Somliga straffar Gud på en gång..."

Då jag inte bara är en extremt dålig förlorare, utan också väldigt envis, fann jag mig själv imorse, återigen på Tennisstadion med Olle, fast besluten att ta revansch.

Det gick sådär, inte bra alls.

Trots min enastående insats, där jag kastade mig efter varje liten boll, smashade och droppade så fort jag fick chansen - lyckades jag inte ro hem spelet.

Olle tackade för god match, jag tog hans hand och tryckte den så hårt jag någonsin kunde (ovanligt sansat och lugnt, för att vara jag... .)

Svetten rann och vattnet i flaskan var för länge sedan slut, det skulle bli gudomligt skönt med en sval och lång dusch.

Inne i omklädningsrummet kastade jag kläderna, tog handduk och necessär och traskade in i duschdjungeln. Vattnet var svalt mot kroppen, kanske till och med lite för svalt?

Jag vred på termostaten, vattnet blev om möjligt ännu kallare, jag tjöt som en stucken gris och skruvade desperat åt andra hållet, fortfarande lika kallt.

Med schampo i håret och tvål på kroppen, sprang jag huttrandes till duschen mittemot, samma sak där. Varmvattnet var lika borta som min längtan efter det.

Jag prövade samtliga duschbås, vid det sextonde och sista, slängde jag arg duschmunstycket på golvet, blängde på det och skrek:

"Där kan du ligga, ditt cepeeeee!!"

Just som jag skulle slå bort det med foten, tappade jag balansen och föll handlöst i golvet. Somliga straffar Gud på en gång.

"Aooouuuuuuuuuiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!"

Dörren flög upp och en äldre kvinna stack in huvudet. När hon fick syn på mig, fortfarande liggandes utslagen på golvet, drog hon häftigt efter andan och utbrast förfärat:

"Men herregud! Vad är det egentligen som händer härinne!?"

Jämrandes tog jag mig upp, ryckte åt mig handduken och sade ynkligt:

"Jo, alltså jag skulle sparka på duschmunstycket och då halkade jag... "

Tio minuter senare, nedkyld och med blött hår, mötte jag Olle vid entrén. Av hans blålila läppar och bistra uppsyn att döma, förstod jag att han också hamnat i bråk med duscharna.

Han pekade på en lapp som satt uppsatt på den stora glasdörren:

"OBS!! Torsdag 7/4 mellan kl 10.00 - 16.00 stänger vi av varmvattnet, pga reparationsarbete.

Vänliga Hälsningar
Tennisstadion"



tisdag 5 april 2011

Samtidigt som två av mina vänner drabbas av cancer, klagar den tredje över att hon inte har några snygga kläder

En väldigt klok lärare sade en gång:

"Det enda vi vet med säkerhet är att vi skall dö, och att vi innan dess kommer ställas inför ett oräkneligt antal val - allt annat är ovisst"

Och livet är konstigt, oförutsägbart. Samtidigt som två av mina vänner drabbas av cancer, klagar den tredje över att hon inte har några snygga kläder och ytterligare en vän gråter floder över en finne som slagit ut lagom till kvällens dejt.

Samtidigt som P lämnar Radiumhemmet efter ytterligare en cellgiftbehandling, kämpar N förtvivlat med finnen och täckstiftet, H är på NK, provar jeans och skriker åt expediten.

Jag ser inget fel med något av det, vi gör alla så gott vi kan. Så länge det finns hopp, finns det liv. Så länge det finns hopp...

En vän till familjen drabbades för drygt ett år sedan av nervsjukdomen ALS, nybliven mamma, mitt i livet.

Jag berättade det för cancersjuka A och plötsligt sade han sig känna tacksamhet, för mot hans sjukdom finns det botemedel och han har goda chanser att bli helt återställd.

Mot ALS finns det ingen medicin, det går inte att göra något alls.

Jag som varken har cancer, ALS eller någon annan sjukdom, jag som är helt frisk finner inga ord för det jag känner.

Jag har familj och vänner som jag älskar och som älskar mig, och än hänger hälsan med. Det är väl ändå allt som betyder något?

Ingenting är längre självklart...

Förutom att vi alla skall dö, och innan dess ställas inför ett oräkneligt antal val - allt annat är ovisst.

Maria%20Eggers:%20%22Man%20f%C3%A5r%20enorm%20d%C3%B6ds%C3%A5ngest%22

Olle försökte kasta av mig, men jag klamrade mig fast och vägrade lossa greppet. "Vad fan Alma, släpp! Lägg av, övningen är slut!"

Tillbaka i klassrummet för några timmars skådespelarteknik med P.O.

För tillfället jobbar vi mycket med preparation, vilja och aktivitet.

Dvs vi bygger upp en känsla och en vilja kring en situation och tillsammans med en vald aktivitet (tex att limma ihop en sönderslagen porslintallrik) jobbar vi sedan med en klasskamrat som fungerar både som iakttagare och kommentator.

Kommentatorns uppgift är, förutom att just kommentera, att provocera och få fram en reaktion från motspelaren.

Idag var det min tur att agera kommentator åt Olle. Vår situation förvandlades till en syskonrelation och han aktiverade sig med ett pussel medans jag som bestämt att han "tagit något som var mitt" irriterad satt bredvid honom på golvet och pockade på hans uppmärksamhet.

Hans blonda hår hängde ner framför ögonen och han vände och vred på pusselbitarna, gav ifrån sig en liten suck. Jag lutade mig fram och andades kaffeandedräkt i ansiktet på honom.

"Vad gör du?"
"Vad jag gör?"

"Pussel..."
"Pussel?"
"Mm, pussel..."

"Varför då?"
"Varför?"

"Ja, varför varför varför?"
"... därför"

"Jaha, vad fult det blir, du kan ju inte!"

När jag inte fick något svar, slog jag irriterat ut med handen, pusslet som han suttit och kämpat med senaste minuterna gick sönder och bitarna for åt alla håll. Sekunden senare hade jag honom över mig, han drog mig i håret samtidigt som han skrek att jag var helt dum i huvudet och att jag skulle låta honom vara.

Jag lyckades ta mig upp på fötter, fick tag i en pusselbit och sprang tjutandes runt, runt i rummet med Olle hack i häl.

Han fick fatt på min hand och försökte bända upp den. Argt måttade jag ett slag mot hans nedre regioner, missade.

"Alma, ge mig den! Den är min!!"
"Nää, den är min!"
"Min!"
"Min!"
"Min, sa jag!"

"Fuck you Olle! Såhär går det när man är så dum att man vinner över mig i badminton..."

"Det är inte mitt fel att du är en sådan kass spelare!"

Han körde in naglarna i handen som kramade pusselbiten, jag tjöt av smärta, slängde biten i golvet och sprang tvärs över rummet. Olle, plockade försiktigt upp den och höll den framför sig. Ansiktet sprack upp i ett jättegrin.

Samtidigt tog jag sats från andra sidan rummet, sprang som en antilop och i samma stund som jag landade över honom bröt P.O övningen.

"Hörni, bryt! Bryt sade jag!!"

Olle försökte kasta av mig, men jag klamrade mig fast och vägrade lossa greppet.

"Alma, vad fan, släpp! Lägg av, övningen är slut!"

"Aldrig i livet! Du sade att jag var KASS på att spela badminton!!"



måndag 4 april 2011

Labanteknik (efter Rudolf Laban) är en dansteori som går ut på att man springer omkring med ett lakan på huvudet och skriker "Buuuu..."

Efter att ha spenderat förmiddagen på Aliasteatern lyssnande på ett mycket intressant föredrag om NLP - Neurolingvistisk Programmering slängde Maria och jag i oss lite indisk mat innan vi knallade tillbaka till skolan för några timmar Laban -teknik med Åke.

Labanteknik (efter Rudolf Laban) är en dansteori som går ut på att man springer omkring med ett lakan på huvudet och skriker "Buuuu"

- , om det ändå vore så roligt...

Jag har egentligen inget att säga om Labantekniken, mer än att det finns många saker jag hellre skulle lägga min tid på, än att springa omkring i en sal och låtsas att just en specifik kroppsdel styr/leder mig.

Hursomhelst, idag skulle avancera! Vi gick ihop två och två - uppgiften var att helt enkelt att synkronisera med varandras ledande kroppsdelar, för att på så sätt bli ett med varandra.

Jag lade min ena hand ovanpå Sofias högra axel (våra extremt ledande kroppsdelar) och med en djup suck lät jag den följa efter när hennes axel störtade i golvet, bara för att lika snabbt åka upp igen och sedan snedda över salen.

Lite försiktigt och i smyg, iakttog jag samtidigt mina klasskamrater. Dom var så seriösa, gick in hundratio procent för uppgiften.

Med stenansikten och kroppar som var under någon sorts imaginär förtrollning, gick dom förbi med den ena ledande kroppsdelen, efter den andra.

En fot, ett fingrer, en armbåge, en rumpa...

Helt plötsligt var det som att jag fick nog. Dumma tråkövning! Dumma Labanteknik!! Med min ledande hand fortfarande vilande på Sofias axel, började jag snurra oss.

Runt, runt gick det och ju yrare vi blev desto mer exalterad blev jag. Omgivningen blev suddigare och suddigare och vi sprang fortare och fortare, runt, runt i ring.

Jag, som plötsligt hade riktigt roligt, tjöt högt av förtjusning där jag halkade runt i bara strumplästen. Sofia skrek att hon mådde illa och bad mig sluta.

"Snälla sluta Alma, sluuuuuuuta!!"

"Hahahaha!! Nej, nej Sofia, det är inte jag, det är Laban-handen! Den har fått eget liiiiiiv!"



fredag 1 april 2011



Önskar alla läsare en trevlig helg, ses igen på måndag!

Luv
MonkeyL.