"Om jag fäller upp paraplyet nu, då slutar det ju med att både vi och paraplyet blir blöta. Tycker du inte att det är höjden av onödighet?"

Molnen på himlen drog ihop sig, blev till en enda stor och mörk massa. I samma stund som vi klev av tunnelbanan föll dom första regndropparna.

"Men jippie, vilket bra väder!"

G såg bistert upp bland molnen och drog jackan tätare kring kroppen. Jag kramade väskan i handen samtidigt som jag ivrigt nickade för att visa att jag höll med.

Några minuter passerade under tystnad och vi ökade på stegen allteftersom regnet tilltog. G fortsatte:

"Jag avskyr verkligen att bli blöt... "

Då plötsligt stannade jag upp, tog fram paraplyet som legat i väskan och räckte det till honom. G som inte verkade tro sina ögon, stirrade på det.

"Har du... Har du haft det här i väskan hela tiden?!"

"Jag har alltid ett paraply i väskan. Eller... alltid och alltid var väl att överdriva. Men säg nio av tio gånger, eller sex av sju om man tänker dagar i veckan. Jag tycker... "

"Men varför... "

"Ja, alltså jag vill helst inte att paraplyet ska bli blött"

"Men vad fan Alma! Då blir ju vi blöta istället?!"

"G, lyssna på mig. Om jag fäller upp paraplyet nu, då slutar det ju med att både vi och paraplyet blir blöta. Tycker du inte att det är höjden av onödighet?"

Han började pilla på paraplyet samtidigt som han skakade på huvudet.

"Alltså du är ju inte riktigt klok... "

Förolämpad sträckte jag mig fram, tog paraplyet ur hans hand och lade med en bestämd min, tillbaka det i väskan. Ruskade på mig så att vattendropparna yrde, satte näsan i vädret och sade sedan:

"Min mamma säger faktiskt att jag är unik, precis som alla andra!"