måndag 25 oktober 2010


Nu tänkte jag lite snabbt berätta om min helg för dom som är intresserade, eller bara råkar ha tråkigt på jobbet.

Fredag 22/10

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde på dagen, så det var förmodligen inget viktigt. På kvällen lagade jag mat åt mina flatmates, alla utom anorektikern som jag erbjöd lite uppskuren gurka och vatten. Hon tackade artigt men bestämt nej och försvann upp på sitt rum med en riskaka och kaffe. Jag samlade resten av "familjen" till bordet och slevade upp maten på deras tallrikar, klautch klautch lät det. Tysken satt nervöst och gnagde på en bit bröd och italienarna tittade oroligt på varandra. "

"Here you go! I made it myself, it's very good... "

Nu är det ju såhär, som jag ser det, att mat ska ändå blandas i magen och det var faktiskt ganska mörkt i köket.

Jag tycker inte att man ska bedöma maten efter hur den ser ut på tallriken. Det viktiga är väl att den smakar bra... .

... men sen kan man inte ha tur alla gånger man lagar mat heller, smaken är ju som baken. Det hade ju varit trist ifall alla tyckte likadant. Med andra ord så hade det ju nästan varit illa om alla gillat min mat, då hade dom bara varit totalt viljelösa och mähä-iga.
Och sånt gillar varken Lilla jag eller Alter ego.

Vi hade det väldigt trevligt, trots meningsskiljaktigheter om maten, och bestämde oss därför för att gå ut en liten sväng. Tysken, som hade en superviktig fotbollsmatch tidigt dagen efter, gjorde klart för oss att han måste vara hemma och i säng senast klockan två, annars skulle det bli aja baja, isch not good eller vad man säger.

Strax innan fem på morgonen stupade jag i säng med ett leende på läpparna.
Aja baja isch not good.

Lördag 23/10

Jag sov ut, gick och köpte lunch, och pratade sedan med mamma och finaste på Skype, bestämde mig för att åka hem och det kändes helt rätt. Tog en extra lång dusch för att fira mitt beslut och dansade lite till "American Boy" medans jag blåste mitt hår torrt. Jag är faktiskt ganska bra på att dansa. Sorry to say, men det är nog det ni inte ser som gör mig till den jag är... .


Jag hade bestämt mig för att stanna inne och ta det lugnt på lördagskvällen och trodde mina flate-mates var inne på samma spår. Det var dom inte.

Påväg ner till köket för att hitta något att äta sprang jag in i allas vår, anorektiska frisör. Hon såg ut som en liten flicka i sina rosa mjukiskläder, fast håret var toppstylat och hon hade doppat ansiktet djuuuupt i spackelburken. Ena lösögonfransen satt lite snett och hon tittade på mig med pupiller stora som tefat.**

"Darling, you wanna come in to my room and meet my friends?"

Jag svarade att jag skulle äta lite men lovade att titta in sedan. Hon försvann in på toaletten och låste dörren. Efter att jag ätit en smörgås och lite yoghurt bestämde jag mig för att gå och hälsa på hennes vänner. Jag var nyfiken på vilken typ av människor hon umgicks med, jag hade dock inte räknat med att få se det jag såg... .

I hennes rum, nedanför sängen, på heltäcknings-mattan, satt tre identiska tjejer uppradade likt dockor. Förutom att dom var anorektiska vrak, så var dom sminkade upp till tänderna, hade lockat hår och pupiller i samma gigantiska storlek som min frisörs. Dom var uppenbart påverkade av något, och att det inte var de tomma flaskor med Diet Coke som låg slängda i hörnet kan jag sätta en guldpeng på.

"Hi guys! You having a good time?" Dockorna stirrade på mig med tomma blickar. Det gick någon sekund sedan sprack dom, alla tre, upp i breda leenden och nickade så att lockarna hoppade upp och ner. En hade helt missfärgade tänder, en annan tycktes ha ätit läppstiftet och den tredje hade metallbana som pryddes med diverse matrester. Jag ville därifrån så fort som möjligt. Efter att ha försökt hålla en trög konversation flytande så tackade jag för mig, skyllde på att jag var trött efter fredagskvällen och bara skulle sova.

"But it's only saturday once a week!!" Skrek den anorektiska frisören efter mig. "... och du har bara ett liv. Ett liv som du just nu håller på att kasta bort till droger och svält" tänkte jag och stängde dörren till mitt rum.

Jag är så glad över att vara frisk och sund, att ha energin att göra vad jag vill, och det med ett leende på läpparna. Men varje gång jag ser någon som misshandlar sig själv så blir jag påmind om mitt egna förflutna. Då känner jag mig skyldig att göra en insats. Men hur hjälper man någon som inte vill kännas vid sitt problem?

**Det hade kommit fram ett och annat under fredagskvällen, bland annat om vår frisörs, inte så kontrollerade, förhållande till kokain. Jag som starkt tar avstånd från allt vad droger heter, hade då valt att inte kommentera det, men när jag såg henne där i trappan på lördagskvällen så kändes det som att jag ville säga något. Jag tycker att det är sorgligt med människor som tar droger, oavsett anledning. Kan man inte hantera sig själv eller uppskatta sin omvärld utan substanser så tycker jag att man ska se över sitt liv, och det illa kvickt.

Söndag 24/10
Var ute på promenad, pratade några timmar på Skype och satt sedan och gjorde spellistor på min iPod. Musik och kärlek, då mår jag sådär lite extra bra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar