fredag 22 oktober 2010

"Here she is, I found here in the saloon with the COOKIES!"

Hej mina fina läsare!
Ledsen att jag inte hann med ett andra inlägg igår. Jag kom hem sent och var så fruktansvärt trött att jag mer eller mindre stupade i säng. Jag tänkte nu berätta lite kort om min skräckupplevelse med "Lester Den Store" på The Dorchester Hotel och därmed varna alla som planerar att sitta modell i deras lilla lilla salong.


Jag mötte upp min flat-mate, den anorektiska frisörskan i hotellets storslagna entré. Och vi tog sällskap i hissen. När vi kom ner till spa-avdelningen togs vi om hand av en liten liten receptionist i svart dräkt och en stram knut på huvudet. Vi lotsades förbi små små glasburar där det satt små små människor med små små flaskor i form av nagellack, ansiktscremer och hudsalvor. De små små människor satt tålmodigt och applicerade dessa små små flaskor på sina stora stora kunder till tonerna av "Let Me Entertain You" med Robbie Williams.

Vi kom fram till en en dörr som ledde till en annan dörr som ledde till ytterligare en dörr. Observera att alla dessa dörrar var inom en sträcka på två meter. Sedan var vi framme i den absolut minsta lilla hårsalong jag någonsin sett. Jag blev först avklädd och sedan påklädd ett stort, prassligt lilafärgat tält med påsydda armar. Jag såg inte klok ut.

Förutom Lilla jag och Alter ego så var där bara en annan kund. (Och jag var ju inte ens kund på riktigt.) Den riktiga frisörskan och min fina, om än underviktiga rumskamrat kallpratade lite och hon informerades om att när en viss "Lester Den Store" kom ner till salongen, ja då var det allvar och hör sen! Han kallades "Lester Den Store" efter att ha varit anställd av Queen Elisabeth en gång i tiden.

Jag fick mitt hår tvättat och min hårbotten masserad. Tillbaka framför spegeln igen satte hon igång med sitt blow-dry-job, som jag visste skulle ta evigheter. Dum som jag var hade jag inte ätit någon lunch, så när en liten liten människa kom in och frågade om det önskades något, sken jag upp som en sol! (Jag hade nämligen beskådat den mest fantastiska kak-buffen ute i den lilla lilla salongen).

"We have coffe, sparkling water, and of course diet coke"

Jag beställde in en sparkling water, och tänkte att han säkert skulle komma igen, och fråga om det önskades något att äta till vattnet. Fel fel fel

Jag bevittnade honom gå fram till den "riktiga kunden", en medelålders lady, lite lätt överviktig och fråga precis det han frågat mig. Men istället för att erbjuda coffe, sparklingwater and of course diet coke så hänvisade han till deras breda kaksortiment ute i salongen. WTF?

Minuterna senare kom han in med Macarons i regnbågens alla färger och en espresso i den minsta kopp jag någonsin sett. Min anorektiska frisör sneglade äcklat på hur den "riktiga kunden" snabbt tryckte i sig två gula gudomligheter. Och jag, som riktigt kände hur det vattnades i munnen hade svårt att slita blicken från kakorna.

Smuttandes på mitt vatten och med en trängtande blick på den riktiga kundens kakor, slets och revs det med borsten i mitt hår. Eftersom ingen visste när Lester Den Store skulle kliva in på salongen så var det bråda tider för min stackars frisör.

Jag passade på att smita medan vi väntade på att det moln av spray som avlagts i mitt hår skulle fixera sig. Helt styrd av primitiva drifter sprang jag - i mitt enorma, prasslande lila tält, fram i korridorerna, genom alla dörrar, små små rum och små små människor. Först när jag kom fram till den lilla lilla salongen och såg kakorna på det enorma fatet i silver, andades jag ut. Som i slow-motion sträckte jag mig fram för att ta en kaka, plötsligt kände jag en hand på min axel. "Darling are you lost? The Model right??" Jag vände mig om och stod öga mot öga med tjejen från receptionen. Utan att vänta på svar tog hon ett stadigt tag om min arm.

För mitt inre såg jag hur jag, fortfarande iförd mitt enorma lila tält, vred mig loss från hennes klo-liknande grepp, kastade mig bakåt och rev ner ställningen som alla kakor stod på. Jag såg framför mig hur jag skulle ligga där i ett hav av kakor, stoppa in den ena efter den andra i munnen medans min anorektiska frisör förtvivlad låg och grät i ett hörn, av ångest och ilska.

Jag kunde inte låta bli att skratta till. Receptionistens som tycktes vara van vid sinnessjuka modeller tog ett fastare tag i min arm och lotsade mig ut genom den tomma salongen, genom alla dörrar och korridorer och tillbaka till min frisör som otåligt stod och väntade.

"Here she is, I found here in the saloon with the COOKIES!"


Sedan viskade hon något i örat på min frisör, i spegeln såg jag hur hon spärrade upp ögonen. När vi var ensamma igen så berättade hon att receptionisten informerat om att Lester Den Store var på ingång så nu fick jag minsann skärpa mig. Hon drog fram en kam och ur kammen sköt hon fram en sylvass liten pinne som hon började peta med på mina nu, hollywood-glammiga lockar. Plötsligt slogs dörren upp och en äldre herre uppenbarade sig i dörrkarmen.

Hans skor var silverfärgade och spetsiga som den mest nyvässade läppennan, hans jeans var så trasiga att dom bestod av mer hål än tyg. En ebenholtsvart skjorta fick möta en silverkors i halsen och ovanpå det, en plommonlila väst i mocca. Hans hår var gult som en ökenråttas urin och ögonen som små knappnålar mitt i fejan. Han tycktes vara den mest fantastiska människan min frisör någonsin beskådat. Efter vad som tycktes vara en evighet började han gå mot oss.

"Darliiing this i s a r t !
I totally love it! She is adorable!! You made a such a good choice of a model! Oh just l o o k at that hair! "

Lester började rycka i mina lockar, som för att se att det faktiskt satt fast. Han tog ingen somhelst notis om mitt minspel, som tydligt visade att jag inte tyckte att det var jättetrevligt att bli så omild omhuldad.

"You know I used to work with the queen... ."

De imponerande suckarna ekade i salongen, trånande blickar på Lester i varenda spegel. "So therefore, forget about her youth, forget about that stunning face... ." Han satte handen framför mitt ansikte som för att dölja det. "I want something old, big hair, like... queen-like! Honestly darling, I used to work with her you know... ."


Följande nittio minuterna satt jag fast i tortyrstolen medan mitt hår tuperades, sprayades och det stacks nål efter nål i det. Jag blundade och såg mitt liv passera i revy. Till slut hörde jag Lesters ekande steg, kände hans kalla händer som vårdslöst skakade hela mitt huvud för att se om frisyren "tålde turbulens" och hörde sedan hur han beordrade min frisör att komma in på hans skrubb, läs rum, tio minuter senare för en fortsatt intervju.

Sekunden senare stod jag ensam i den pampiga entrén till det fem-stjärniga hotellet med ett enormt hår, ett sådant hår som bara anstår en drottning. Jag gav portiern ett tappert leende, klev ut på trappan och drog ett djupt välbehövligt andetag. Det var mörkt när jag kom hem, jag orkade inte ens tända lampan utan kraschade ner i mina kräksfärgade-säkerhetsnålslakan och somnade med håret som huvudkudde.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar