"28,5 kilos... This means I will charge you for 14 extra kilo. Because we don't do half-kilos."

Hej Stockholm!

Solen skiner, vad annars.

Jag hade en tuff resa igår, i ärlighetens namn så trodde jag aldrig att den här stunden skulle komma. Ögonblicket när jag skulle få återberätta resan för er och samtidigt bearbeta minnet av det fruktansvärda mötet med incheckningsbitchen.

Looks like this... .

Strax efter klockan fyra så hjälpte Tysken och Italienare 2 mig att få ner de två enorma resväskorna nedför den branta trappa som ledde till lägenheten. Jag tackade för hjälpen, och lovade att visa Stockholm för dem någon gång i framtiden... . Utanför huset vinkade jag in en bil och taxichauffören, en pytteliten marockan, steg ut. Med viss möda fick han in mina väskor. "Det här går ju som smort" tänkte jag och kände att det kanske inte skulle bli så jobbigt med bagaget i alla fall. Sedan följde en av de mest märkliga konversationer. Marockanen var väldigt pratglad, och han mer skrek än höll en normal samtalston, dessutom bröt han kraftigt. Jag skrek tillbaka så gott jag kunde för att liksom hålla igång konversationen.

"So do you like cars???"

"Yääääääs!!"

"Oh you love them! This one is like your own child, I see!"

"Nooåå! I have a daughter!! She is a doctouur!"

Det var tyst ett par sekunder.

"... So you like the ambulances, I see!"

"Noo, noo! I.... She drives a Punto, a Fiat you know!!??? Im sure you know Fiat Punto??!!"

"Eh, yes! It is a red one, is it not?

Han höll nästan på att krocka in i bilen framför oss.

Jag var generös när jag tippade. Jag kände lite dåligt samvete efter att ha drivit med honom. Han bugade och bockade, önskade mig lycka till och vips så var han borta.

Ensam med två enorma väskor stod jag på perrongen. Det visade sig att mitt s.k "flyt" nu tagit slut. Det var människor överallt, likt myror i en myrstack. Jag tog en väska i den högra handen och en i den vänstra och började bana väg framåt. Efter vad som tycktes vara en evighet så satt jag tillslut på Gatwick Express som skulle ta mig ut till flygplatsen. En dryg halvtimme senare, när jag skymtade incheckningsdisken, tänkte jag att, nu - äntligen så var det värsta över.

Jag gick fram till en ung tjej som såg trevlig ut. En syster, en jämlike. Hon förstår säkert det här med att ha lite övervikt i bagaget tänkte jag.

"You have on bag right?"

"No, actually, I have payed for one extra, it is this one here... ." Jag pekade och log mot henne. Tittade hon inte lite bitchigt på mig? Hela mitt inre varningssystem började blinka rött. Men det var försent. Jag ställde upp väskan på bandet och försökte hålla upp ena hjulet i smyg, för att liksom dra av lite vikt. Det funkade inte.

"25 kilo, that is 5 kilo too much."

"Oh, uhm OK... ."Jag såg på henne med min mest olyckliga min. "But since I payed for 40 kilos, is it possible for you to weigh the other one? Maybe it's not 20 kilos... . And if so, maybe... ."

Hon log elakt och sa åt mig att ställa upp den andra väskan på bandet.

"28,5 kilos... This means I will charge you for 14 extra kilo. Because we don't do half-kilos." Det sista sa hon extra långsamt och med eftertryck. Kön bakom mig hade nu blivit oroväckande lång. Jag kände svetten bryta ut i nacken. "So how much will it be then?"

Skadeglatt tog hon fram sin miniräknare. It's 7 euro per kilo, so it will be... 98 euro! You pay by card?

Trött, svettig och allmänt risig tog jag mig igenom säkerhetskontrollerna. Allt jag ville var att bara få sitta ner, ifred. Jag gick in på handikapptoaletten och skvätte vatten i ansiktet. Det var inte alls såhär jag tänkt mig att min återresa skulle bli, inte alls.

Planet var försenat. När vi äntligen fick gå ombord så hamnade jag mellan två äldre, storvuxna damer. Det luktade svett, men jag kunde inte avgöra om det var jag själv som utsöndrade odören eller om det var damerna bredvid mig. Säkert var det en blandning.

Jag tog på mig min mössa, och drog ner den över ansiktet.

Måtte jag har fattat rätt beslut!

I samma ögonblick som vi landade fick jag två meddelanden. Ett från Finaste, och ett från mamma. Hon berättade att hon trotsat halkan och åkt ut till Arlanda för att hjälpa mig med bagaget. Min mamma är den mest fantastiska människa jag känner, och Finaste är finast. När jag satt i bilen påväg från Arlanda kände jag ett litet pirr i magen. I'm back.