Allt jag skulle göra var att fråga farbrorn om vägen till Tesco, det slutade med att vi spatserade runt på gatorna i ett soligt London och pratade om livet. Eller rättare sagt, han berättade om sitt minst sagt händelserika liv medans min haka bara blev längre och längre.
Han berättade om sin kärlek till djur, om den gången han åkt till Afrika på semester och blivit kvar i sju år. Han berättade om hur han kom att lära känna dokumentärfilmaren Alastair Fothergill (som bla gjort Planet:Earth, en dokumentär man inte kan annat än älska) under en safari, och om sin paniska rädsla för ormar. Han berättade om hur han varit på plats när Första Kongokriget bröt ut -96 och om allt han tvingades uppleva där. Om sorgen över att ha tappat kontakten med sin enda dotter, som är i min ålder, och om hans passion till teater och balett. Han berättade om så många händelser, händelser som tyvärr skulle ta - tid jag inte har, att återberätta, men som fick mig att helt förundras och förtrollas över hans totala enkelhet och ointresse för det materiella.
Jag tappade räkningen över alla som kom fram och hälsade på honom. När jag påpekade det lite försiktigt, så sa han: I don't really know many people Alma, but people seems to like to like to know me.
Även om denna härliga "free-spirit" som han så gärna kallade sig, var bra på att prata, så var han också intresserad av att få veta om mitt liv. Ni som känner mig, vet att jag inte är den som är tyst. Jag berättade om ditten och datten, om mitt liv i Sverige, mina planer här i London, och om lättnaden över att ha hittat ett så bra och centralt boende. (För ja, det var ett himla slit att hitta boende). Han tog in allt jag sa, och han tycktes verkligen lyssna. Han tyckte dock att jag betalde skamligt mycket för det rum jag nu hyr och lovade att höra efter med en nära vän, som tydligen äger de flesta fastigheter här i South Kensington, om det fanns något för Lilla jag och Alter ego.
Innan vi skiljdes åt kramade jag om honom och sa "Oh God! Im so glad to have met you" varpå han svarade, "You know Alma, you are the only one who actually call me by my right name". Jag skrattade till och vände blicken upp i skyn, när jag såg ner igen så var han borta.
Jag slutar aldrig förundras över allt extra som livet har att erbjuda. Man måste bara öppna ögonen, sitt sinne och välkomna det med öppna armar. Idag har jag verkligen varit extremt närvarande och tillfreds med tillvaron. ... Och just när jag inte trodde att det kunde bli bättre, så knackade den anorektiska frisörskan, (ni vet hon som bara äter vindruvor och glass) på min dörr och frågande om jag kunde tänka mig att agera hårmodell på eftermiddagen imorgon. Hon hade tydligen någon viktig kund som hon skulle visa sin förmåga och talang för. Även om hon väger 15 kilo för lite för att det ska vara snyggt, så har hon ett gudomligt hår. Så det är klart att jag tackade ja.
Det enda jag saknar här, och just nu, är någon att krama om. Att pussas på skype funkar ju, men värmen från en överhettad dator är inte densamma som från en fantastiskt fin människa som jag vet finns hemma i Sverige i detta nu.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar