Det gick sådär, inte bra alls.
Trots min enastående insats, där jag kastade mig efter varje liten boll, smashade och droppade så fort jag fick chansen - lyckades jag inte ro hem spelet.
Olle tackade för god match, jag tog hans hand och tryckte den så hårt jag någonsin kunde (ovanligt sansat och lugnt, för att vara jag... .)
Svetten rann och vattnet i flaskan var för länge sedan slut, det skulle bli gudomligt skönt med en sval och lång dusch.
Inne i omklädningsrummet kastade jag kläderna, tog handduk och necessär och traskade in i duschdjungeln. Vattnet var svalt mot kroppen, kanske till och med lite för svalt?
Jag vred på termostaten, vattnet blev om möjligt ännu kallare, jag tjöt som en stucken gris och skruvade desperat åt andra hållet, fortfarande lika kallt.
Med schampo i håret och tvål på kroppen, sprang jag huttrandes till duschen mittemot, samma sak där. Varmvattnet var lika borta som min längtan efter det.
Jag prövade samtliga duschbås, vid det sextonde och sista, slängde jag arg duschmunstycket på golvet, blängde på det och skrek:
"Där kan du ligga, ditt cepeeeee!!"
Just som jag skulle slå bort det med foten, tappade jag balansen och föll handlöst i golvet. Somliga straffar Gud på en gång.
"Aooouuuuuuuuuiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!"
Dörren flög upp och en äldre kvinna stack in huvudet. När hon fick syn på mig, fortfarande liggandes utslagen på golvet, drog hon häftigt efter andan och utbrast förfärat:
"Men herregud! Vad är det egentligen som händer härinne!?"
Jämrandes tog jag mig upp, ryckte åt mig handduken och sade ynkligt:
"Jo, alltså jag skulle sparka på duschmunstycket och då halkade jag... "
Tio minuter senare, nedkyld och med blött hår, mötte jag Olle vid entrén. Av hans blålila läppar och bistra uppsyn att döma, förstod jag att han också hamnat i bråk med duscharna.
Han pekade på en lapp som satt uppsatt på den stora glasdörren:
"OBS!! Torsdag 7/4 mellan kl 10.00 - 16.00 stänger vi av varmvattnet, pga reparationsarbete.
Vänliga Hälsningar
Tennisstadion"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar