"Bokhyllan bakom scenens högra kant föll i golvet med ett brak. Jag skrek till och hoppade snabbt åt sidan... "

Efter att ha hållit på med Teaterteknik i sju veckor, var det så slutligen dags för klassens första uppspel. Bara dagarna innan, hade vi blivit indelade i smågrupper och tilldelats diverse scener från Anton Tjechovs pjäs "Morbror Vanja".

Lärare P.O kunde inte understryka nog, vikten av att inte(!) vara för förberedd.

Jag och Carro skulle gestalta upprorisk tonårsdotter samt lyckosökande svärmor. Då tisdagens repetitioner varit fullständigt kaotiska och dagen slutat med två stycken SMS i stil med förlåt-för-att-jag-var-en-sådan-bitch, möttes vi igen på onsdagseftermiddagen.

Jag gav henne hastigt en kram och log lite förläget, hon plirade tillbaka med sina stora blå ögon och som igenom ett trollslag, var allting bra igen.

Med förnyade krafter satte vi igång att jobba. Det var enorm skillnad mot dagen innan. Lusten växte ikapp med självförtroendet och efter genrepet var lyckan total.

Vi firade med kaffe och russin och ute vid skolans scen började publiken anlända.

I sista minuten kom jag på att jag hade glömt rekvisita kvar inne i klassrummet, smidig som en panter lyckades jag ta mig runt scenen, utan att varken synas eller höras.

Jag ryckte upp dörren till salen, rotade runt i väskan och fick fram det jag kommit för att hämta. Sprang sedan tillbaka och först när jag närmade mig scenen, saktade jag ner farten.

Nu gällde det att vara smidig...

Det var nedsläck och nästintill omöjligt att urskilja föremål och hinder. Någon utifrån kom åt scendraperiet och jag hann se att all publik nu hade anlänt.

Jag hörde P.O bakom scenen

"Nu är det dags, är alla här? Vart är Alma?"

Tyst svor jag för mig själv, där jag stod, ensam i mörkret. Bestämde mig sedan, hastigt och lustigt, för att chansa och ta ett jättekliv i samma riktning som rösten hördes från.

Det skulle jag inte ha gjort.

Bokhyllan bakom scenens högra kant föll i golvet med ett brak. Jag skrek till och hoppade åt sidan och då det var mörkt och jag inte såg något, for jag rakt in i stenväggen.

Smärtan ilade genom kroppen.

Jag bet mig hårt i kinderna och tog mig för huvudet. Jag formligen kravlade fram sista biten, borstade av dammet från klänningen och när jag så äntligen fick syn på mina klasskamrater, slog jag ut med armarna och avfyrade av ett stort, tappert leende

"Så... Nu är alla här!"