Jag blängde på honom, krökte sedan ryggen och skrynklade ihop ansiktet i en plågad grimas. "Jag ser visst sjuk ut!"

Efter att ha gått omkring med ständig värk i magen i snart två veckor, kunde jag inte längre blunda för problemet. Ynklig och vek tog jag farväl av klassen, skänkte bort min orörda kaffe till Lollo och satte av till City Akuten.

Jag hann knappt gå mer än ett par meter, då jag plötsligt fick syn på Martin som gled runt i sin monsterbil. Jag rusade fram och ryckte i dörren, utan att tänka mig för hoppade jag sedan in i bilen.

"Åh, Martin! Jag är jättesjuk, vart är du påväg någonstans?"

En något överrumplad Martin, berättade att han var påväg ner i parkeringshuset och att han skulle på ett lunchmöte på ett kontor bredvid Pub-huset, klockan elva.

"Men då har du ju typ en halvtimme att slå ihjäl nu?"

"Eh, ja... Jag gillar att vara ute i god tid"

"Men vet du vad Martin! Du kan få följa med mig till sjukhuset, som moraliskt stöd. Åh snälla, söta det kan du väl göra?"

Efter att jag berättat om min stackars mage och vi parkerat nere i garaget, klängde jag mig fast på hans arm och tillsammans satte vi av mot City Akuten.

"Åh, det är så synd om mig! Tycker du inte att jag ser jättesjuk ut?"

"Eh, nej... Du ser ut som vanligt"

Jag blängde på honom, krökte sedan ryggen och skrynklade ihop ansiktet i en plågad grimas.

"Jag ser visst sjuk ut!"

Väl inne på mottagningen, var det fullt med människor. Jag tog en nummerlapp och sjönk sedan ner i en rullstol som stod längst med väggen. Gav ifrån mig en välbehövlig suck och sade sedan:

"Fy farao, vad dom här rullmackapärerna är sköna! Om det inte var för att jag hade så ont i magen, skulle jag somna på en sekund!"

Martin, som pratade i mobilen, viftade avfärdande med handen åt mitt håll. Jag brydde mig inte om honom, utan satte istället, med ett förtjust litet skratt, igång med att börja undersöka hjulen. Försiktigt åkte jag fram och tillbaka.

"Hahahahaaaa Martin, Martin, titta på mig! Jag är handikappad!"

En sköterska som gick förbi kvävde ett fniss och Martin kunde inte låta bli att dra på smilbanden.

Tillslut var det min tur att gå fram och anmäla mig i receptionen. Jag tog ett jätteskutt ur rullstolen, sträckte sedan över nummerlappen och redogjorde för min miserabla situation.

Damen bakom glaset, berättade att jag skulle vidare till ett annat väntrum och sedan få träffa kirurgen.

"Kirurgen?!"

"Ja, men oroa dig inte. Vi gör inga vidare större utredningar här på City Akuten... Betalar du kontant eller med kort? "

Jag plockade ihop mina pinaler och förberedde mig för att gå till väntrum nummer två. Martin, som avslutat sitt telefonsamtal, knackade mig på ryggen.

"Alma, jag måste kila nu. Lycka till och glöm inte den här!"

Han sträckte fram en plastmugg med mitt personnummer på

"Du ska visst kissa i den"