"Det är så enkelt att jag är rädd för att jag ska börja krångla till det och göra det svårt... "

Jag vet få personer som har så roligt åt/med sig själva, som jag har. Därför är det (för mig) heller inget märkvärdigt när jag väljer att spendera onsdagskvällen med att läsa igenom gamla texter och dessutom skrattar så att tårarna sprutar. Det är en ego-boost utan dess like.

"Tack MonkeyL för dina upplyftande texter!"

"Vad kul att du gillar dom, kära Alma... "

Helt plötsligt gör det inte så mycket att kommentarerna på själva bloggsidan, lyser med sin frånvaro. Jag påminns om varför jag gör det här. Varför jag sitter och trilskas med ord och formuleringar, dag efter dag.

Jag gör det för att jag gillar det och för att jag mår bra av det. Det är så enkelt.

Det är så enkelt att jag är rädd för att jag ska börja krångla till det och göra det svårt.

Jag är rädd för att jag ska glömma bort varför jag gör det, och då står det ändå att läsa, precis här ovanför.

MonkeyL. och Lilla jag - frågan är vem som tar hand om vem, egentligen.

Luv

Favorit i repris

2010 11 09

Det råder snökaos här i huvudstaden.

Det är mörkt, kallt och, ursäkta svordomen, helt enkelt för djävligt.

I och med det otrevliga vädret så blev jag strandsatt hos en av mina bästa vänner som bor inne i stan. Vi hade en konversation om huruvida jag, på måndag, ska framföra en av mina två monologer på skånska eller inte. Jag känner att jag liksom kan leva ut känslan på ett mer trovärdigt sätt om jag tillsätter en dialekt, än om jag pratar dryg stockholmska.

"Guuuh va jaug öunskarrr att jiag vouree smauul" klingar, i mina öron bättre än "Guuud vad jag önskar att jag vore smaaal." (Öppningsfrasen i monolog II.)

Vi överlade lite och kom fram till att, om det nu överhuvudtaget skulle pratas skånska så skulle det vara 110% vattentätt, inget halvdant skorrande. Och det var nog bäst att jag satte igång och övade med en gång. I och med detta så kom jag på den geniala idén att beställa taxi hem, på dialekt. Sagt och gjort.

"Taxi 020 Oskar..."

"Jiia, heii, jiag skåulee vija hau en taxi till våulcanousgiatan fyrrrrraah"

"Alltså menar du Vulcanusgatan här iii staaan?" Svarade Oscar på ovanligt ren stockholmska.

"Jiia, det göuur jiag" skränade jag fram

"Mm, då är det en hel del väntetider, uppåt en 20 minuter"

"Tjöuguooo minouutöeer säiger diu, jiaa va skaou man göraouu"

Jag som tyckte jag skötte samtalet riktigt bra, kastade en blick mot soffan och såg min bästa vän sitta med ansiktet gömt i händerna. Oskar fortsatte, ovetandes om detta, i luren

"Var ska du åka?

"Öhm, jiaug skaoou till äppelviken i brouumma"

"Ursäkta, sa du Bromma Flygplats?"

Någonting inom mig brast, jag såg hela situationen framför mig, som en snabbspolande, gurglande film. Jag började skratta helt hysteriskt till stackars Oskars stora förvirring.

"Ouursäktaouu" fick jag fram mellan skrattsalvorna. Oskar gjorde ju faktiskt sitt bästa för att kunna genomföra min beställning.

"Okej, du ska alltså inte till Flygplatsen, jag förstår. Men då kommer det en bil till Vulcanusgatan så fort som möjligt. Jag ger chauffören det här numret, hejråå"

"Tack så måuycket föur hjiälpen!"

Kliiick***

Nu skulle man kunna tänka att historien slutade här. För en vanlig, lite lagom knäpp människa, hade historien också gjort det. Men nu är det alltså mig vi pratar om. Folk som känner mig undrar alltid över hur allting tycks drabba mig, och bara mig. Jag har ingen aning, men det vore kul att ha någon som dokumenterade det hela. Det är delvis, mest, därför jag driver Monkeylover4ever. Jag vill kunna sitta på ålderns höst, i min gungstol och välkomna döden hysteriskt skrattande åt gamla minnen. Typ.

Historien fortsätter

Efter att jag delgett för min bästa kompis om stackars Oskar, som ju faktiskt, tycktes vilja skicka den galna skåningen till flygplatsen och vidare hem till skåneland, låg vi i en hög på golvet och skrattade så vi grät.

Mitt i flabbandet ringde min kära mor på telefonen. Hon var i stan med bilen och undrade om jag ville ha skjuts hem. Jag svarade att det ville jag hemskt gärna. Jag skulle bara ringa och avbeställa en taxi. Vi kom överens om att hon skulle ringa när hon var utanför.

Jag tittade upp på min bästa vän, som nu kravlat sig upp från golvet och lagt sig tillrätta i soffan

"Du, jag måste avbeställa bilen. Vad är oddsen att han svarar?"

Väldigt låga trodde min bästa vän och jag, mitt dumma nöt, uteslöt, i och med det, helt chansen att Oskar skulle svara.

"Taxi 020"

"Heiij! Jag heter Alma och beställde en taxi till Vulcanusgatan för ett par minuter sedan. Jag skulle behöva avbeställa den..."

"Öh, ja... ." Det var tyst ett par sekunder, sedan fortsatte rösten på andra sidan tråden.

"Det är alltså Oskar du pratar med. Ja, alltså, jag pratade dig. Jag menar, det var jag som tog emot din beställning så att säga."

Shit... Jag hade precis försökt avbeställa taxin på klockren stockholmska.

V A R F Ö R hade jag gjort det? Typiskt.

Tankarna rusade i huvudet. Skulle jag kanske byta till skånska helt plötsligt och låtsas som inget alls, eller helt sonika bryta ihop och berätta om min sjuka idé, och hur jag utnyttjat honom när jag övade dialekt? Jag visste varken ut eller in och Oskar ropade i luren.

"Jiiia, öhumn, eh jag menar,.. alltså jag vill bara avbeställa taxin." Det sista lät mer som en vädjan.

"Jaha" svarade Oskar och lät något besviken.

"Så den är avbokad nu? "

"Mmm... "

"OK, hejrå"

"Hejråå"