"Han gav mig en misstänksam blick, for sedan upp från golvet och sekunden senare var han borta..."

Efter ett par dagars påskledighet med bästa vännen ute i skärgården är jag nu tillbaka. Förvisso solbränd, men långt ifrån utvilad. Jag gjorde ett ödesdigert misstag och började leka med grannsonen, en blond Emil i Lönneberga-kopia på sju år.

Under påskafton, efter timmar av badminton och studsmatta lyckades jag tillslut - trött och hungrig, smita iväg för att äta lite lunch. Pe som legat i solen och läst, såg medlidsamt på mig.

"Jag sa ju till dig att inte prata med ungen. Nu blir du aldrig av med honom... "

Med en djup suck, begravde jag huvudet i händerna. Bilden av mig själv, liggandes i en solstol med en bok och ofantliga mängder påskgodis, raserades helt.

Jag kände en liten hand på min axel och ryggade tillbaka som vid ett slag.

Emil-kopian var tillbaka.

"Är du klar snart eller? Du och jag ska hoppa studsmatta!"

Han drog i min tröjärm, grinade stort och visade upp en näst intill obefintlig tandrad.

"Kom då!"

"Nej, jag måste äta mat, annars orkar jag inte hoppa... Har du ätit?"

"Jaaa! Pannkaka, men det var länge sedan, kom nuuu!"

"Nej, jag är inte färdig. Du får lägga dig ner och smälta maten, annars får du ont i magen"

"Hur länge ska jag ligga ner då?"

"Räkna långsamt till tusen"

"Jag kan inte räkna till tusen... "

"Då får du räkna till hundra tio gånger istället"

Han lade sig ner intill bordsbenen, knep ihop ögonen och började räkna. Pe, som såg min upprörda min, försökte kväva ett skratt. Jag petade irriterat på Emil-kopian.

"Nej, nej nej! Du gör helt fel, dessutom räknar du alldeles för snabbt"

"Hur ska jag göra då?"

"Börja med att gå hem till dig, lägg dig i sängen och sedan räknar du såhär, ettusenett... ettusentvååååå, ända tills du kommer till ettusenetthundra, då börjar du om. När du har gjort det tio gånger så kan du komma tillbaka, okej?"

Emil-kopian, som fortfarande låg kvar på golvet, kliade sig i det blonda håret och såg förvirrat på mig.

"Men... "

"Inga men, skynda dig hem istället! Låt inte magen vänta!!"

Han gav mig en misstänksam blick, for sedan upp från golvet och sekunden senare var han borta. Jag, som knappt vågade tro mina ögon, gav ifrån mig ett litet skratt och lutade mig nöjd tillbaka i stolen, i samma stund reste sig Pe upp.

"Men hallå, vart ska du nu då?"

Han tog sig för magen, flinade åt mig och sade sedan:

"Jag måste gå och lägga mig, du vet... smälta maten"

Sedan satt jag likt en piga, ensam kvar med disken, muttrandes för mig själv.

"Förgrymmade ungar!!"