Efter att ha spenderat förmiddagen på Aliasteatern lyssnande på ett mycket intressant föredrag om NLP - Neurolingvistisk Programmering slängde Maria och jag i oss lite indisk mat innan vi knallade tillbaka till skolan för några timmar Laban -teknik med Åke.
Labanteknik (efter Rudolf Laban) är en dansteori som går ut på att man springer omkring med ett lakan på huvudet och skriker "Buuuu"
- Nä, om det ändå vore så roligt...
Jag har egentligen inget att säga om Labantekniken, mer än att det finns många saker jag hellre skulle lägga min tid på, än att springa omkring i en sal och låtsas att just en specifik kroppsdel styr/leder mig.
Hursomhelst, idag skulle avancera! Vi gick ihop två och två - uppgiften var att helt enkelt att synkronisera med varandras ledande kroppsdelar, för att på så sätt bli ett med varandra.
Jag lade min ena hand ovanpå Sofias högra axel (våra extremt ledande kroppsdelar) och med en djup suck lät jag den följa efter när hennes axel störtade i golvet, bara för att lika snabbt åka upp igen och sedan snedda över salen.
Lite försiktigt och i smyg, iakttog jag samtidigt mina klasskamrater. Dom var så seriösa, gick in hundratio procent för uppgiften.
Med stenansikten och kroppar som var under någon sorts imaginär förtrollning, gick dom förbi med den ena ledande kroppsdelen, efter den andra.
En fot, ett fingrer, en armbåge, en rumpa...
Helt plötsligt var det som att jag fick nog. Dumma tråkövning! Dumma Labanteknik!! Med min ledande hand fortfarande vilande på Sofias axel, började jag snurra oss.
Runt, runt gick det och ju yrare vi blev desto mer exalterad blev jag. Omgivningen blev suddigare och suddigare och vi sprang fortare och fortare, runt, runt i ring.
Jag, som plötsligt hade riktigt roligt, tjöt högt av förtjusning där jag halkade runt i bara strumplästen. Sofia skrek att hon mådde illa och bad mig sluta.
"Snälla sluta Alma, sluuuuuuuta!!"
"Hahahaha!! Nej, nej Sofia, det är inte jag, det är Laban-handen! Den har fått eget liiiiiiv!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar