onsdag 27 april 2011

"Och så mycket var den vänskapen värd... "

Jag må ha många bekanta, men mina riktigt nära vänner kan jag räkna på ena handen. Det är några få som jag ställer upp för i vått och torrt, och som jag vet skulle göra detsamma för mig.

Och det är sällan, men det händer också att jag träffar nya personer som jag fattar plötsligt tycke för och som jag då (en aningen naivt kan tyckas) mer än gärna bjuder upp och in.

Killar har jag sällan gråtit över, men däremot förlusten av bättre bekanta - där bilden av framtida vänner, långsamt krackelerat för att sedan raseras helt...

Trots att min pappa, som f.ö mer eller mindre, myntade uttrycket "Ensam är stark" - gång på gång, sagt åt mig att inte lita på folk förrän dom bevisat motsatsen och uppmanat mig att sluta vara förlåtande, så har jag alltid gjort precis tvärtom.

I alla fall, tills nu.


20/4 - 2011

Efter att ha spenderat första halvan av påskledigheten, ensam i mitt hem - var suget efter att få komma ut, träffa folk och dricka lite vin, tämligen stort. Jag ringde därför runt lite och kom överens om att möta upp E, en bättre bekant och hennes vän på en bar i stan, några timmar senare.

Glad i hågen slängde jag i mig lite middag och tog sedan tunnelbanan in till stan. Vi anlände ungefär samtidigt och ett kramkalas senare, började jag se mig om efter sittplatser.

Kände plötsligt en hand på axeln, vände mig om och stod öga mot öga med E.

"Almis, vi tänkte gå till Utecompagniet istället. Kommer du?"

Förvånat såg jag på henne

"Jaha, men vi kom ju precis hit, vi kan väl ta en drink i alla fall?"

"Jag och C har redan druckit massa vin hemma hos mig!"

"Men det är redan fullt på Utecompagniet, vi kommer varken kunna prata med varandra, eller sitta ner... "

Vi kom överens om att stanna kvar och tjattra lite under en snabb drink. Jag gick iväg för att beställa och när jag kom tillbaka såg jag att dom rest sig upp och otåligt stod och väntade.

"Vi har ångrat oss, vi går nu istället. Du kan väl ta drinken där istället?"

Jag höll fram min nyss inköpta drink och isbitarna klirrade i glaset.

"Jag kan ju inte ta med mig drinken dit heller..."

I samma stund kom några bekanta fram och hälsade och minuterna senare vinkade jag av tjejerna som bestämt sig för att gå i förväg medan jag stannade och avslutade den, nyss påbörjade drinken, i mitt nyfunna sällskap.

I samma stund som jag svalde det sista ur glaset, ursäktade jag mig från bordet, plockade upp telefonen och ringde E. Hon svarade redan på andra signalen.

"Hej, hur är det? Har ni kul på Ute?"

"Ja, men det var så mycket folk så vi gick till Rose istället"

"Eh, va? Varför har du inte ringt och sagt det då?

"Men vi kom ju precis hit, skynda dig!"

Jag gick tillbaka till bordet, tackade för sällskapet och krånglade på mig kappan. Satte sedan, en aningens irriterad, iväg mot Rose som låg några kvarter längre ner på gatan.

Efter att ha tagit mig igenom kön, och betalat inträde, fick jag syn på dom. Längst ner i hörnet, ensamma och med påtagligt uttråkade miner. Jag kryssade mig igenom folkmassan och fram till tjejerna.

"Värst vad ni ser sura ut, har ni inte kul?"

Dom såg på varandra, samtidigt som en lätt överförfriskad tjej skrattande dansade förbi. E pekade och himlade med ögonen:

"Seriöst, det är fan bara massa töntar här! Vad är hennes problem liksom... "

Stämningen var allt annat än positiv och det behövdes ett bättre krafttag för att vända skeppet.

"Men hörni, kom igen! Det blir ju vad man gör det till... "

Jag lyckades få dom med mig ut på dansgolvet för att hälsa på en ny bekant och dennes vänner. Deras intresset svalnade dock fortare än kvickt, men något som däremot fick det att vattnas i munnen var glasen med gratischampagne som tornade upp sig på disken.

Nu var det min tur att himla med ögonen.

"Tjejer, det där är till för dom som varit här och ätit middag. Vi går och beställer egen dricka på andra sidan istället!"

"Nej, varför då? Vi står bra här... "

Jag gick ensam iväg och kom tillbaka ett par minuter senare. Tjejerna, som nu såg om möjligt ännu surare ut, stod med varsitt glas kranvatten i händerna.

E drack girigt några klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset och började klä på sig sin skinnjacka. C följde hennes exempel.

"Kom vi drar tillbaka till Utecompagniet!"

"E, är du seriös? Först så drar ni hit mig, jag betalar tvåhundra kronor i inträde och nu, efter bara ett par minuter så vill ni gå?!"

E:s blick hårdnade, hon såg först på C sedan på mig.

"Alma, lägg av. Du har inte alls betalat inträde..."

"Ursäkta?"

"Ljug inte, jag vet att du inte behövt betala inträde!"

"Varför skulle jag hitta på något sådant? Jag hade mycket hellre sluppit betala, men nu blev det inte så... "

E, satte ena handen i sidan och sträckte uppmanade fram den andra.

"Får jag se på kvittot då?"

Med en djup suck förklarade jag sedan att jag inte tagit något kvitto, men att hon kunde gå fram och fråga tjejen i kassan, då vi stått och pratat några minuter innan jag gick in på klubben.

E knyckte på nacken, såg på mig med en blick jag aldrig tidigare sett och log elakt.

"Gumman, det är inte mitt fel att du är så dum och betalar inträde... "

Jag stirrade förfärat på henne och försökte ta in det hon just sagt. Ville förstå hur jag kunnat missbedöma en människa så grovt. Någonting slog slint i huvudet.

"Vad håller du på med? Hur fan kan du bete dig såhär? Vi kan inte vara vänner längre, det förstår du väl själv?! Jag trodde verkligen att du var annorlunda, men du är precis som alla andra, om inte värre... "

Jag vände på klacken, stegade ursinnigt därifrån och låste in mig på toaletten. Minuten senare fick jag ett SMS om hur omoget det var att springa iväg och att jag var skyldig henne en förklaring.

Jag ringde upp numret, för någonstans kände jag ju att hon hade rätt... Det hade varit omoget att springa iväg, och även om jag inte trodde att vi skulle kunna lösa något så var det klart bättre om vi sågs och pratade.

"Hej! Vart är du?"

"Jag är på toaletten... "

"Alma, du får fan komma ut och förklara dig!"

"Jag vet, ska vi ses utanför om en minut?"

Det var tyst i luren ett par sekunder, sedan hördes skrik och skratt i bakgrunden.

"Nej, alltså vi har gått till Bistro Jarl, du får komma hit!"

Och så mycket var den vänskapen värd.



1 kommentar: