"Vi är som bebisar utan mättnadskänsla. Vi längtar efter att pånytt få lära oss att stå, gå och prata."

Det känns som att dagarna på Calle Flygare aldrig tar slut. Och det är inte för att det på något sätt är tråkigt, utan snarare för all den information som non-stop pumpas in och bearbetas.

Är det fem minuter kvar av lektionen så är det fem minuter, det finns inget som heter "sluta tidigare" eller "några minuters extra rast". Tvärtom, allt som oftast drar vi över tiden, och det resulterar i att vi på rasten får hetsdricka kaffet och det i sin tur leder till flera oplanerade toalettbesök eller akuta buksmärtor i klassrummet. (För dom som inte hann på toaletten)

Trots att vi alla är trötta, faktiskt helt slutkörda när dagen går mot sitt slut så törstar vi fortfarande efter mer. Vi är som bebisar utan mättnadskänsla.

Vi längtar efter att pånytt få lära oss att stå, gå och prata.

Igår ägnade vi hela eftermiddagen åt pilates och stretching. Klasskamraterna förvandlades till levande tortyrredskap och vi drog ut varandras armar och ben medans läraren, en yrkesdansör utan ett gram fett på sin muskulösa gummikropp, ivrigt hejade på

"Fortsätt! Benen går inte av, det bara känns så!!"

Idag var jag dock inte på topp. Med känslan av tusen rakblad i halsen gick jag till skolan. Jag fick inte delta i övningarna som innebar kroppskontakt. Både elever och lärare är livrädda för att bli sjuka. Ingen vill inte missa så mycket som en minut av den kunskap som flödar. Händer spritas tills dom är så torra och skrumpna att dom nästan trillar av och det äts så mycket C-vitaminberikad mat att luften i skolan nästan är orange.

Trots att jag är sjuk så kan inget hindra mig från att delta i improvisationslekarna. Di gick upp på scenen och intog en pose, jag iakttog ett par sekunder och ställde mig sedan jämte henne. Tog på mig mitt nervösa ansikte och sa med barnslig röst

"Hej jag heter Alma och det här är Di, vi ska redovisa Anne Franks Dagbok.

"Anne Frank levde på 1900-talet, hon kom från Tyskland"

Varken klassen, Di eller jag kunde hålla oss för skratt. Di som var först med att återfå kontrollen fortsatte, även hon med rösten av en femåring

"Vi har läst Anne Franks andra bok!"

Och som om det vore den självklaraste saken i världen, hörde jag sedan mig själv säga

"Och den heter, I garderoben med Anne Frank"

Jag vet inte varifrån vi får allt från, inte heller vet jag vart alla kommer ifrån, men roligt har vi, väldigt roligt.