söndag 13 februari 2011

"Med våra kortkrulliga peruker liknade vi mer en grådaskig syjunta än popiga Beatles. Det var inte läge att skratta."

I fredags var det så dags för skolans stora insparksfest. Jag trotsade rysskylan och mot alla odds lyckades jag ta mig fram till Pierres Matsal som skolan, kvällen till ära abonnerat.

Mitt under middagen sprang två elever från avgångsklassen in. Utrustade med rosa pälsar, solglasögon och kartonger, satte dom igång att dansa och mima förföriskt till Lonely Islands "Dick In A Box".

Elever och lärare blev alldeles till sig av förtjusning, applåderna tycktes aldrig vilja sluta. Skratten ekade och maten glömdes bort och kallnade på tallrikarna.

Efteråt drog dom rosa pälsarna med oss Ettor in till ett litet konferensrum bakom matsalen. Ovanpå ett stort ovalformat träbord låg peruker och kostymer av alla dess slag. Någon viskade att "Jag visste att vi skulle bli utsatta för något..." Men i övrigt var där så tyst att man skulle hört ett hårstrå falla i golvet. Den ena pälsen tog till orda.

"Ja nu är det äntligen dags för er att visa vad ni kan! Vi ska leka Lilla Sikta Mot Stjärnorna och givetvis så är det ni som är dom små små stjärnorna... "

"Du där!" Han pekade med hela handen på Karl innan han fortsatte "Du ser ut som att du vill vara Thomas DiLeva!"

"Ehmn, njae"

"Inga frågor på det tack. Här har du din peruk. Nu ska vi se... Vem vill vi se som Roger Pontare.... "

Efter att dom delat ut artistnamn, peruker och kläder stod jag plötsligt tillsammans med tre klasskamrater inne på handikappstoaletten, i ett desperat försök att hitta på en koreografi till "Twist And Shout"

Vi hade fått tre minuter på oss att öva innan vi skulle uppträda inför resten av skolan. Med våra kortkrulliga peruker liknade vi mer en grådaskig syjunta än popiga Beatles.

Det var inte läge att skratta.

Stela och allvarliga kom vi fram till att det bästa nog var om vi log så mycket som möjligt, samtidigt som vi liksom bara dansade järnet. Det fick inte, under några somhelst omständigheter synas att vi inte kunde texten. Någon bankade hårt på dörren.

"Hallå, tjejer kom ut! Ni ska upp på scen nu!"

Med blicken i golvet tassade vi ut från toaletten och från restaurangdelen hördes en av de rosa pälsarna skrika

"Plats på scen för Beaaaaaatles!"

En hård knuff i ryggen och plötsligt stod jag där, tillsammans med tre andra idioter. Vi log så att käkarna värkte, kråmade och juckade på scenen, samtidigt som vi skakade på våra krullbeklädda hjässor likt nybadade pudlar.

Den ena fotoblixten efter den andra brändes av, och (i ärlighetens namn) för det kan jag inte gärna klandra dem.

Efter vårt uppträdande sprang vi förbi Olle, som hade fått på sig en pyjamas och en röd burk på huvudet, vi önskade honom lycka till med sin imitation av Aladdin.

När alla så småningom hade uppträtt och var klara, kallades vi ut igen. Resten av skolan applåderade och tackade oss för att vi så spontant bjudit på oss själva, vi sjöng "We Are The World" och jag kramade om både DiLeva och E-Type.

Efter dom båda spexen var energin i rummet en helt annan. Folk skrek och skränade egenkomponerade låtar, personalen i baren fick blanka pannor och dansgolvet fylldes upp på bara några minuter.

Elever och lärare i total symbios rockade loss som om det inte fanns någon morgondag och livsglädjen var så stark att den nästan gick att ta på.

Plötsligt var det någon som skrek att Åke - vår gummikroppslärare i dans och anatomi, blivit "battlad" av en kille från termin två. Snabbt bildades en ring runt dansgolvet. Först in klev eleven. Han snurrade runt, runt, stod på huvudet, knixade med benen och drog med attityd i sin tighta t-shirt innan han, under jubel, tog ett steg tillbaka och hip-hop byttes mot schlager.

Åke klev in med sina utsvängda jeans och vita skjorta. Han tog några vana danssteg över golvet, skakade sin jättelilla rumpa och gjorde den ena piruetten efter den andra innan han avslutade med att gå ner i spagat. Ännu, ännu mera jubel och tävlingen var därmed avgjort.

Vi dansade, skrattade och dansade lite till innan vi, många timmar senare, trötta och nöjda avslutade kvällen med lovord och kramar.

Nej, alltså jag kan nog inte annat, än älska den skola jag hamnat på.



1 kommentar: