Klassträff & Första uppträdandet på Big Ben

Fredag

På fredagskvällen var det för första gången dags för teaterklassen att samlas utanför lektionstid. Det vill säga, vi skulle frivilligt offra familj och vänner för att äta tacos ihop. Sagt och gjort.

Jag lämnade ovannämnda hemma och begav mig hem till Värden där det redan var fullt hus. På något mirakulöst sätt fick vi alla 16 plats runt det lilla matbordet och kort efter att han sagt varsågod kastade vi oss över maten likt utsvultna rövare.

"Vem har salsan? Har du salsan, får jag den efter dig?!"

"Jag vill ha köttfärs, jag vill ha köttfärs!!"

"Men åhh, vad mycket ost du tog!"

"Vaa! Finns det ingen gurka?!"

Stackars Värd, satt med ett ynka salladsblad på tallriken och väntade snällt på att någon skulle passa en skål till honom. Efter halva måltiden skrek någon att det var dags för en smärre rockad. Stolar skrapade i golvet och folk bytte plats allt om vartannat.

"Men nej, där kan du inte sitta, du måste ju sitta med någon ny fattaruväääl!!"

"Sitt här, sitt här, sitt här!!"

"Inte där, däääär!!"

Strax efter tio kastade jag, tillsammans med en godtagbar ursäkt, in handduken. Stupade i säng efter några drinkar ute, tillsammans med Finaste som kommit upp till Stockholm samma kväll.

Lördag

På lördagen, kände jag, förutom en mindre trevlig baksmälla, att det var dags att börja finslipa på mitt material till söndagens uppträdande på Big Ben.

Dock så var det ju svårt att finslipa på en yta som var nästintill helt orörd. Kände paniken komma krypandes men kastade snabbt och effektivt locket på. Ägnade istället hela kvällen åt att titta på dansk TV.

Varje gång mamma försiktigt frågade om hur det gick med mitt skrivande, slog jag händerna för öronen och började sjunga på Danmarks nationalsång.

"Det er et yndigt land, det står med brede boge near salten osterstrand..."

Mamma bara himlade med ögonen och lämnade rummet.

Söndag

Paniken var total. Kunde inte förstå hur jag varit så dum och tittat på dansk TV hela kvällen innan. Det var bråda tider, manus samt inlärning av manus skulle snabbt avverkas så att jag några timmar senare kunde stå där på scenen och briljera.

Efter att texten var färdigskriven kom jag fram till att det nog var säkrast att ta den på skånska. Alla bra komiker pratar ju skånska?

Kunde knappt få ner middagen, jag var mer rädd för att inte komma ihåg texten än om hurvida någon skulle skratta åt mina skämt. Inne på klubben bytte jag min jacka mot en garderobsbricka, tittade på den.

"Åh, 89:e mitt turnummer! Det bara måste betyda något bra..."

Garderobskillen tittade trött på mig.

"Hörru, jag vill inte förstöra ögonblicket... Men du håller lappen uppochner."

Garderobsgudarna stod alltså inte på min sida.

Jag satte mig bland dom andra komikerna och där fick reda på att jag skulle gå upp som nummer två. Vilket var direkt efter den, både internationella och professionella engelsmannen som skulle öppna upp kvällens show. Kunde man ha mer otur?

Efter att ha lyssnat på honom i några minuter smög jag skräckslagen fram till killen som ordnade med allt praktiskt. Knuffade honom lite lätt i sidan.

"Jo, ehmn, jag tror att jag har ångrat mig. Jag vill inte uppträda längre..."

Han såg på mig med stora blå ögon, rynkade pannan innan han harklade sig och med en sval röst sade

"Är det så? Isåfall måste jag gå upp och tala om det för publiken. Alltså att du är för feg, att du helt enkelt inte klarar av det..."

"Okej, okej, vänta... Jag går upp!"

Och upp på scenen gick jag.

Förutom att jag råkade ställa in mickstativet i höjd nog för en dvärg, och därför var tvungen att stå ihoptryckt som en ostbåge med dålig hållning, så gick det helt okej, bra.

Tänk att jag faktiskt gick upp och ställde mig där, att lilla jag fick folk att skratta... .

Tack till mina otroligt fina vänner som var där och stöttade mig. Till nästa gång lovar jag att vara betydligt mer påläst!

Luv

MonkeyL.