måndag 21 februari 2011

"Aldrig någonsin tidigare hade jag längtat så mycket efter mörker och total tystnad - en isoleringscell?"

Måndagseftermiddagarna på Calle Flygare ägnas helt och hållet åt kroppen. Då dagens löprunda, till mångas stora besvikelse, blivit inställd - samlades vi istället inne i stora salen för tre timmars inomhusträning.

Efter att alla fått varsin blå matta satte vi igång att värma upp. Vi hann gå igenom rygg, armar och ben innan jag helt plötsligt, från ingenstans, kände en brännande smärta i huvudet.

Irriterat drack jag några klunkar ur vattenflaskan, bet sedan ihop och fortsatte mina rygglyft - helt säker på att smärtan skulle ge med sig.

Det gjorde den inte.

Lite senare, mitt under situpsen började synen ge vika, som en dålig glödlampa - hela rummet blixtrade i olika färger och tränarens röst dränktes i ett mullrande dån som tycktes komma någonstans inifrån mig själv?

Jag avbröt övningen, kröp ihop till en liten boll, höll händerna för öronen och blundade. Kände hur huvudet mellan mina händer dunkade.

Dom andra, som inte tycktes ha märkt att jag förvandlats till en levande Picassomålning -fortsatte att skrika och heja på varandra.

"Kom igen dååååh, bara 60 situps till, kom igen!!"

Varje litet ord skar likt rakblad i hörselgångarna. Aldrig någonsin tidigare hade jag längtat så mycket efter mörker och total tystnad - en isoleringscell?

Plötsligt lade tränaren sin hand på min axel, jag hörde honom mumla något om migränanfall. Med handen framför ögonen, såg jag ursinnigt på honom och tårarna rann längs med kinderna.

"Jag har inte migrän..."

Två starka tabletter senare - med solglasögon och kappan över huvudet leddes jag in i den väntande taxin. Jag kände mig som en blandning av en filmstjärna och ett sprickande troll i solsken. Medans jag spände fast säkerhetsbältet bad jag en stilla bön.

"Snälla, snälla, låt mig slippa kräkas i bilen"

Tack och lov stannade både frukost och lunch kvar i magen, men efter att chauffören missat tre stora gupp på Nyängsvägen, fick jag istället försäkra mig, både en och två gånger, om att huvudet satt kvar.

"Men oj, ett till gupp... Haha, din gata är nästan som en studsmatta!! Eller vad säger du?!"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar