Långa dagar är bara förnamnet. Jag är helt slut efter skolan, allt jag vill är att få en sittplats på tunnelbanan påväg hem, något som är mycket lättare sagt än gjort.
Idag började det bra. Jag fick en plats längst fram i vagnen, musiken dånade ur hörlurarna och jag slöt tacksamt ögonen. När jag, några sekunder senare öppnade dom igen möttes jag av ett gigantiskt Jätterussin med grön hatt.
Jag ställde mig genast upp och erbjöd henne min plats. Jätterussinet tog det som en självklarhet, satte sig ner och började sedan med att försöka få in rullatorn (som var i storlek XXL) mellan sittgruppen, där det dessutom redan satt tre personer.
Hon drog och slet, vägrade inse att det var helt totalt omöjligt. Hon viftade och pekade på den långhåriga killen som satt mittemot
"Hallå, kan du flytta på dig pojk? Mitt åk får ju inte plats!"
Han såg först förvånad ut, reste sig sedan upp och lade en hjälpande hand på rullatorn. Något han strax skulle få ångra. Tanten började plötsligt tjuta och slog ursinnigt på ovansidan av handen
"Ta bort din stora labb, det blir fettfläckar på åket!"
Jag såg mig om i vagnen, efter att ha letat efter dolda kameror, insåg jag att det som hände verkligen var på riktigt. Skrattet bubblade i magen, växte sig allt större och större...
"Atchoooooiiii!!"
Efter att Jätterussinet nyst saliv över pojken (som återigen satt på sätet) kunde jag inte längre hålla mig. Jag skrattade så att jag grät, brölade som en flodhäst, det tycktes inte finnas någon hejd på det flabb som nu var löst.
Jag blundade hårt och försökte innerligt att tänka på något sorgligt, men bilden av det ilskna Jätterussinet och pojken som torkade bort saliv med handryggen, tycktes fastnat på hornhinnan.
Kände hur någon ryckte i min jacka, öppnade ögonen och såg Jätterussinet peka på mig med en beklädd liten hand. Med darrande röst och uppspärrade isblå ögon mässade hon sedan
"Och Du... Du måste vara Djävulen!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar