"Det är inte så att jag är missnöjd med mitt utseende. Någon måste ju se ut såhär och det råkade bli jag"

Just nu är jag inne i en period då ingenting känns jätteroligt, men inte heller direkt tråkigt. Jag är varken ledsen, glad eller arg och människor jag möter är lustiga, men samtidigt helt totalt ointressanta - allra minst jag själv.

Jag går upp på morgonen, duschar, äter frukost och går till skolan, hela tiden med känslan av att jag inte är närvarande. Det är som att mitt riktiga jag är någon helt annanstans medans det yttre skalet fortsätter springa runt och göra alla måsten.

Och oj, vad trött jag är på att mötas av samma spegelbild hela tiden. Samma läppar, ögon och näsa. Jag känner till varenda kvadratmillimeter av mitt ansikte, varje liten por.

Jag har tagit bort min profilbild på Facebook för jag känner att jag - just nu, synkar bättre med den vita siluetten än med mitt riktiga jag.

Det är inte så att jag är missnöjd med mitt utseende. Någon måste ju se ut såhär och det råkade bli jag. Nej, det handlar snarare om en sorts tillfällig(!?) inre trötthet. En liksom grådaskig energi i kroppen. Och det där grådasket är så stark att den eliminerar varje försök till att lokalisera en känsla och hålla den kvar.

Finaste är övertygad om att det kommer kännas bra igen så fort våren kommer. Och mamma råder mig att ta på ett par färgglada strumpor - det ska visst göra susen för välbefinnandet.

Öppnar man min strumplåda så kan man tro att regnbågen ligger därinne och sover. Så mycket socks i olika material och färger. Trots det, så har jag ännu inte hittat den där speciella strumpan. Den som har det.

Tygstycket som skall rädda mig från allt ont i världen.

Jag letar idogt, testar mig fram. För stunden är det ett par knallblå strumpor med röda prickar som gäller. Jag ligger raklång på sängen och väntar.

Väntar på att något magiskt skall hända... .