När jag var liten spenderades många av sommarlovets veckor på gården i Sörmland. Jag och Lillebror sprang omkring, lekte indianer, klättrade i träd och byggde kojor medan Storasyster iförd sin gigantiska prinsesskrona av plast, satt i en solstol och ritade det ena slottet efter det andra.
Min syster såg gärna att hon blev kallad för just Prinsessan, det finaste jag visste var att bli kallad för Klätterapan, eller kort och gott Apan.
Varje år innan vi återvände till stan satte mamma oss barn - Prinsessan, Apan och Lillebror i bilen och styrde kosan mot Eskilstuna Zoo.
För mig var det årets absoluta höjdpunkt.
Och som alltid när vi kom dit, sattes jag av vid aporna. Det enda som skiljde oss åt var en smal damm och ett räcke av trä. Jag kunde sitta där i timmar och njuta av vetskapen om att dom var där och jag också.
Mamma försökte dra mig därifrån "Alma, vill du inte följa med och titta på dom vita tigrarna?"
"Näääeee, jag sitter hellre häär och tittar på aporna..."
Så blev det och så är det.
En gång varje sommar står jag att finna hos aporna på Eskilstuna Zoo och det är fortfarande årets höjdpunkt.
Precis som att många barn i världen far illa, så gör även apor det. Regnskogar skövlas i ett rasande tempo och hetsjakten på små bebisapor ökar hela tiden. Konsekvenserna är förödande.
Det kan tyckas hopplöst, men det finns faktiskt hjälp att ge utan att vara på plats i dom utsatta områdena. Jag har varit orangutang-fadder sedan länge och tack vare årliga rapporter, vet jag att dom 100 kronor jag skänker varje månad, gör nytta.
Hjälp mig att rädda våra underbara älskade apor, bli fadder du också!
(OBS: Vill förvarna känsliga läsare för den sista videon i detta inlägg)
Yours Truly
MonkeyL.
Hjälp oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar