"En av Snor-klonerna fick syn på mig, grinade med ett tandlöst leende och sekunden senare blev det mörkt i lokalen"

Veckorna rusar fram, det är obeskrivligt skönt att ha lämnat februari månad och vänt blad i kalendern.

Tre timmars depression och röken från ett ständigt bolmande på cigaretter fick avsluta onsdagskvällen. Jag pratar givetvis om Lars Noréns nya pjäs Stillheten som just nu spelas på Stadsteatern.

När jag uppträdde på Big Ben för ett par veckor sedan berättade jag, något upprört om fenomenet med Snortanten.

"Den där tanten som alltid hamnar på raden bakom mig och oavsett vart/vilken föreställning jag än går på så kan man ge sig sjutton på att hon finns där.

Med vitt krulligt hår, en liten kofta och näsan full av snor sitter hon sedan och fin-snyter sig. För hon vill ju inte höras, inte störa"

Resultatet blir förstås den motsatta och det var just det som jag beklagade mig över på min Stand Up, samtidigt som jag uppenbarligen väckte Guds vrede.

För nu ska ni få höra...

Vi kom i god tid till föreställningen och efter att ha hittat våra platser, satte jag mig ner och smuttade på kaffet jag lyckats smuggla med in under jackan.

Som vanligt innan ridån går upp, var det ett ofattbart kackel på publiken. Just som jag satt och tittade på besökarnas olika frisyrer i raden framför, knackade mamma mig på axeln.

"Det var det sjukaste... Alma, du måste se det här, vänd dig om!"

Jag vred på huvudet och sekunden senare tappade jag hakan. Bakom mig satt inte bara en, utan sex-sju Snortanter uppradade bredvid varandra.

Med sina vita krulliga hårtestar och urblekta koftor var dom helt identiska. Jag spärrade upp ögonen och kände pulsen öka.

En av Snor-klonerna fick syn på mig, grinade med ett tandlöst leende och sekunden senare blev det mörkt i lokalen.

"Mamma, jag är rädd!"

Det första fin-snytandet kom bara några minuter in i pjäsen. Kort därpå stämde två, tre andra i sällskapet in.

Förutom allt snor som spilldes, smackades det på halstabletter och ojades över det ena och det andra hela pjäsen igenom.

"Usch, titta Maj Britt! Nu röker dom på scenen igen"

"Hon går runt utan skor, vad konstigt!"

"Men oj, kära nån vad smal han är!"

När föreställningen så äntligen var slut kastade jag mig upp från sätet, det enda jag ville vara att komma ut och ifrån snor-klonerna, andas frisk luft.

Vi möttes igen i trappan påväg ut från scenen...

I samma ögonblick som jag kände en av Snor-klonernas käpp ovanpå min fot, började jag tjuta som aldrig förr.

"Oh God, why are you doing this to me!?"