Det är som att någon fäst strålkastare ovanpå hans fötter och skrivit med spritpenna i pannan på honom "Evigt ung och jäkligt cool"

Det här med yogan har verkligen tagit mig med storm. Jag känner hur kroppen sakta men säkert blir starkare, smidigare och musklerna växer sådär snyggt på längden.

Även huvudet får sig en omställare under andning och meditation, något jag verkligen får jobba med. Jag kan inte bara stänga av alla tankar, ju mer jag försöker desto mer tankar (hinder) dyker upp.

Medans dom andra sitter, ligger och står på huvudet och meditationen tycks ha fört dom till en annan planet, ligger jag kvar på mattan som en heffaklump, sniffar mig i armhålan och tänker på blommor.

Yogagurun...

Han är så vis och förståndig. Trots att han är över sjuttio år så formligen lyser det om honom. Det är som att någon fäst strålkastare ovanpå hans fötter och skrivit med spritpenna i pannan på honom "Evigt ung och jäkligt cool".

Hans elever är allt från skådespelarpar till bankdirektörer, alla med samma mål. Att göra världen till en bättre och finare plats. Dom är hans tempelriddare.

Passen börjar alltid med att han frågar hur det gått med den stående läxan - att tänka, iaktta sig själv och göra saker för andra.

"Martin, hur har det gått med ilska, bitterhet och glädje?"

Martin svarade något i stil med att han "förutom tagit väl hand om familj och vänner, även passat på att finna ett botemedel för HIV när han lagade mat åt hemlösa i början på förra veckan"

Sådär fortsatte det sedan, den ena tempelriddaren efter det andra redogjorde dom mest otroliga insatser.

Jag kände hur jag liksom krympte, pulsen gick upp och jag var bara tvungen att komma på något bra att säga. Men vad hade jag egentligen gjort för andra under veckan som gått?

"Alma! Hur har det gått för dig?"

I samma ögonblick som jag öppnade munnen visste jag att det skulle gå åt skogen. Jag riktigt kände hur grodan hoppade omkring därinne och tryckte mot tänderna.

"Jag bjöd en kille på en drink i helgen..."

Neeeeeeeeej! Vad som helst hade varit bättre än det jag just sagt. Det skulle bli en rejäl utskällning av spegeln när jag kom hem.

I ett försök att rädda mig själv öppnade jag munnen på nytt, det kunde ju knappast bli mycket värre?

Jodå, det kunde det.

"Ehmn, alltså jag menar, jag bjöd en kille på en drink, utan att förvänta mig något tillbaka..."

Någon kvävde ett skratt, men dom flesta av tempelriddarna skrynklade ihop pannan och såg ömkande på mig.

Jag kände hur skriket låg och stockade sig i halsen Jag är visst en bra människa, jag gör massa saker för andra, åh om ni bara visste!! Men jag sa, ingenting.

Efter passet började jag att gå mot utgången. Huvudet var sänkt, som på en skamsen hund. Jag var en hund, bara svansen saknades.

Då plötsligt kände jag en hand på axeln, vände mig om och stod öga mot öga med yogagurun.

Han såg på mig bakom sina guldkantade glasögon och under en bråkdels sekund fick jag för mig att han log.

"Bvet du bvad Alma? Du jobbade på bra idag..."

Jag är kanske ingen Tempelriddare än, men en vacker dag...

Och hade jag haft en svans, så kan jag lova att den viftat upp, ner och åt alla håll, när jag gick därifrån.