Kanske ger jag ett väldigt manligt intryck för läraren hade av någon oförklarlig anledning satt mig att sjunga grimasch-sången med killarna i klassen

Visst är väl musiklärare och sångpedagoger ett släkte för sig?

Efter att ha stött på ett otal sådana i mitt hittills inte alltför långa liv, törs jag ändå påstå att de flesta är skrämmande lika varandra. Dom ser så fromma och snälla ut, men på insidan kokar det av gegga och bitterhet.

Varje sångpass värmer vi upp, sjunger skalor och prille-pralle-prolliga ramsor. Och varje gång är det samma sak, någon elev är lite för ivrig och sjunger med - istället för att beundra fröken som först visar för att vi sedan skall härma.

"Nej nej nej, nu kollar ni på mig! Jag sjunger först ni får sjunga sedan, okej??"

Hon sätter sig ner vid pianot och tar ton, den rosa lilla frökentungan sticker fram mellan tänderna.

"Nanananaah-nannnanaaah-nananananaaaaaauuu-neneneh-neneneh-neneneneneeeeeeh (upp i falsett) mimimimi-mimimi-mimimimimiiiiiiiih"

Igår, efter att ha varit borta lektionspasset veckan innan, hade jag missat att vi skulle redovisa sångstycken inför klassen. Tjejerna hade fått "Dansa Samba med mig" och killarna "Grimasch om morgonen" båda av Cornelis Vreeswijk.

Kanske ger jag ett väldigt manligt intryck för läraren hade av någon oförklarlig anledning satt mig att sjunga grimasch-sången med killarna i klassen.

Jag ögnade snabbt igenom notpappret och insåg att jag skulle få problem. Kände att jag ville göra kaos med läraren men valde istället att klistra på ett leende och räcka upp handen.

"Ursäkta, är det möjligt att gå ner ett steg? Du vet att min röst fixar inte det tonläget..."

"Nej, det kan jag verkligen inte göra, det blir jättekonstigt för resten av killarna"

Jag såg tjurigt ner i golvet och det kändes som att all världens orättvisor plötsligt fallit över mig.

Minuterna senare stod vi män uppradade bredvid varandra, jag hade hamnat längst bort från pianot och skulle således sjunga sist.

Felfritt tog dom andra sig igenom sina verser, plötsligt var det min tur. Tre saker skiljer mig från idolaspiranter som sågas av juryn.

1. Jag fick inte välja låt själv
2. Jag vill inte bli nya Agnes/Darin
3. Jag är inte tondöv, och hörde därför själv exakt hur förskräckligt illa det lät.

Ju mer fel jag hamnade, ju falskare jag sjöng, desto argare blev jag och desto mer tog jag i. Klasskamraterna grimascherade illa och tog sig för pannan.

Fröken hade desto roligare och visade det genom att plinga ännu snabbare på pianot och blottade tänderna i ett skadeglatt grin.

Det fiiiinns ett särskilt slags ädelt viiiin, som man bör njuta försiktiiigt - För om man dricker det utan saaaans, förlorar desiiin forna glans, och man får kvar en tom flaskaaaa och bittra tårar och askaa...

Strax innan lektionens slut berömde hon klassen, tänk vilka tonsäkra ettor hon haft turen att möta!

Hon vände sig om, lade huvudet på sned och log mot mig

"Alma, du var faktiskt också bra. Jag menar, man måste våga hamna på botten för att sedan kunna ta sig upp..."

Luv

MonkeyL.