"Är det den där apan nu igen? Varför gör du det där, du får ju inte ens betalt!?"

Min Monkey har förvandlats, från att vara en oskyldig och rolig sidosyssla till en kraftutsugande bebis som i takt med att sidovisningarna ökat, börjat kräva allt större utrymme, engagemang och tid.

Missförstå mig rätt. Jag älskar mitt barn och har inga somhelst planer på att ge upp honom, det är bara det att ibland känns det som att jag tappat bort mig själv, att jag försöker för mycket.

Jag inbillar(?) mig att det återspeglas i texterna och blir då fly förbannad.

Sitter frustrerad vid köksbordet, håret i en knut på huvudet och sugröret hängandes ur mungipan.

"Jävla apjävelfanskap! Du ska inte få någon mat idag..."

Hunden har för länge sedan smugit ut och den enda som vågar sig ner i köket är en hungrig pappa. Han gör sig en smörgås, tar en stor tugga och med brödsmulorna flygandes ur munnen hör jag honom säga

"Är det den där apan nu igen? Varför gör du det där, du får ju inte ens betalt!?"

"Men pappa... Man tar ju inte betalt för kärlek fattar du väl!"