"Ansiktsfärgen gick från Stockholmsvitt till Faluröd och jag drog ner mössan över ansiktet medans den ena klasskamraten efter den andra exploderade.."

Ni som läser den här bloggen, undrar kanske då och då vart jag får allting ifrån? Hur man kan vara så okontrollerad och osmidig?

Jag har inget vettigt svar på den frågan, men jag har kommit fram till att även om jag må ha en permanent grodfarm boendes i munnen, så har jag ändå så mycket hjärta och så mycket kärlek i mig att grodorna förblir helt ofarliga, oftast.

Idag trodde jag nästan att dom skulle stanna inne. Inte förrän sista minuterna med klassen klantade jag till det och grodan, som i det här fallet råkade vara en gigantisk padda flög ut ur munnen som ett kanonskott.

Läraren - en vänlig men bestämd man i sina bästa år, stod och kastade två mindre jongleringsbollar med högra handen medan han väntade på att vi elever skulle lugna oss och komma iordning i klassrummet.

Det bör tilläggas att min relation till läraren inte är kompis-tjenis-aktig utan mer åt elev-respekterar-lärare-väldigt-mycket hållet.

På så sätt blir det kanske enklare att också förstå min avgrundsdjupa ångest, efter det att jag fått syn på jongleringsbollarna och i alldeles för hög volym utbrustit

"Men guuuuuuud vilka söta små bollar du har!!!"

Läraren tappade inte bara hakan, utan även det han hade för händer och jag hörde Lollos röst tätt intill örat

"Men shiit, jag kan inte fatta att du sa det där!"

Ansiktsfärgen gick från Stockholmsvitt till Faluröd och jag drog ner mössan över ansiktet medans den ena klasskamraten efter den andra exploderade i skrattsalvor.

Men ärligt talat, med så mycket kärlek och så många grodor är det ju egentligen inte konstigt att det blir lite tokigt ibland?