"Den här känslan ska jag lägga i en gammal syltburk och bära med mig varthän jag går. Det kommer blir den mest betydelsefulla syltburken i världen."

Livet sög, jag var sjuk, missade min stå-upp tid på Big Ben och låg mest i sängen och tjöt som ett spädbarn, fast med hår under armarna.

Då kom glädjebeskedet, antagningen, skolan. Ni vet när jag kräktes på toaletten.

Oh yes... Oh yes Calle- baby, I'm inne!

Jag har faktiskt kommit in. Det står svart på vitt, att jag, Alma, är en av dom som får sätta foten på skolan som en tvättäkta Calle- elev i slutet på januari 2011. Jag mår bra. Jag har 39 graders feber, hostar nästintill blod, kan bara äta soppa och badar i mitt egna svett. Men (ursäkta uttrycket) FUCK - vad jag mår bra!!

Den här känslan ska jag lägga i en gammal syltburk och bära med mig varthän jag går. Det kommer blir den mest betydelsefulla syltburken i världen.

För det här är något som jag faktiskt klarat av på egen hand, utan curlande föräldrar eller fusklappar. Jag har trott på något som jag älskar att göra. Vågat göra något jag smugit med publikt, och det har gått vägen.

Man kan nästan säga att jag kommit ut ur garderoben. Faktiskt.

Ikväll ska jag fira. Mamma har lovat att göra soppa av en festmåltid.

Mmm, festmåltid... .

Luv