torsdag 30 december 2010

"Draken skrek och killarna på läktaren likaså, men det är hopplöst att få kontakt med en hjälte som mediterar."

Lika dålig på att ta en förlust, är jag på att vinna. Trots det så ska jag envisas med att tävla om precis all från "Vem-får-in-flest-vindruvor-i-munnen" till många långa kilometer på löpbandet.

Igår övergick ett, från början trevligt badmintonpass till ett spel på blodigt allvar.
Redan under uppvärmningen började jag smasha alla bollar som kom i rätt höjd. Jag ville skrämma upp och göra min motståndare osäker innan vi började köra på allvar.

Han blev dock mest irriterad över att vi inte fick igång något spel och jag försökte därför att skärpa till mig och lyckades hålla god min första minuterna. Låtsades att det inte redan var försent, fast jag visste att det var det... .

För i samma stund som han gått ut på planen hade han nämligen förvandlats till en ond drake och det var nu min plikt som hjälte, att vinna striden och rädda prinsessan!!

Efter ett par minuters bollande tyckte jag att det var dags att sätta igång och tävla. Jag lät inte bara Draken, utan hela hallen få veta det. Jag hoppade upp och ner på stället, viftade med armarna och skrek

"Nu börjar vi tävla, kom igen, nu kör vi!!"

Och så satte det igång. Trasiga fjäderbollar bytte av varandra på löpande band. Jag vann första matchen, sprang runt på planen och spelade luftgitarr på mitt racket. Draken blev mer och mer irriterad, inte för att jag vunnit utan för att jag betedde mig som en omogen skitunge.

Då plötsligt vände spelet och Draken vann andra match med två raka set. Jag kokade av ilska, slet mitt hår och slog racketet i luften gång på gång samtidigt som jag skrek på mig själv.

"Vad gör jag!?"

"Okej, nu måste jag koncentrera mig, kontrollera ilskan, aaaaarghhhh!"

"Det är vinna eller skjutas!"

Draken konstaterade att det inte behövdes någon direkt psykning från hans sida eftersom jag skötte den biten så bra själv.

Jag var helt uppe i varv och allt annat än fokuserad på spelet. Uppe på läktaren hade det samlats en grupp småkillar som följde oss med stort intresse, dom kommenterade ivrigt spelet och deras röster växte sig allt högre och högre i mitt huvud.

Tredje matchen, inför sista och avgörande set formligen ekade det av röster i min skalle och utan att ha någon avtalad paus, satte jag mig, helt sonika ner mitt på banan, lade benen i kors och blundade.

Draken skrek och killarna på läktaren likaså, men det är hopplöst att få kontakt med en hjälte som mediterar.

Efter att ha tänkt på vågor och palmer i ett par minuter ställde jag mig upp och med lugn röst klargjorde jag att det var dags... .

Det blev en rysare utan dess like. Vi hoppade och föll omkull på planen, allt om vartannat. Svetten rann och klockan tickade på likt en briserande bomb. Draken sprang in i domarstolen när han skulle ta en låg boll och slog i huvudet med ett otäckt knastrande ljud. Kort därefter lyckades jag - hjälten, att slå fjäderbollen rakt på hans hjärta och därmed var striden avgjord.

"Hahahahahaha, in your face!!"

Jag skrålade och dansade runt runt Draken som låg utslagen på banan och gned sig i huvudet. Som sagt, dålig förlorare, men kanske ännu sämre (?) vinnare.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar