"Kanske var jag bara slö och hoppade in i den läppglansdrypande grupp som erfordrade minst hjärnkapacitet?"

Under helgen har jag funderat mycket på åren som gått. Mest har jag tänk på gamla vänner. Människor som en gång i tiden betytt mycket för mig, men som jag inte har någon somhelst kontakt med idag.

Lite märkligt är det.

Jag har varken funderat över hur dom mår eller vad dom gör av sina liv. En snabb observation/tanke fick mig att inse att jag inte ens är lite nyfiken. Nej, mer förundrad har jag varit över att vi överhuvudtaget lagt tid och energi på varandra. Så olika till trots.

Kanske var det en rent egoistiskt handling? Kanske var jag bara slö och hoppade in i den läppglansdrypande grupp som erfordrade minst hjärnkapacitet?

Jag vill inte tro det, men jag vet att det var just så det var.

I den "Gruppen" jag umgicks med var alla ytliga, osäkra och kåta - både på att synas och höras. Och visst, osäkerheten hade vi gemensamt, men det där extremt ytliga och behovet av att synas kände jag inte, tvärtom. Jag var en aldrig så ensam outsider.

Jag visste att det var fel att frysa ut klasskamrater, sprida elaka rykten eller hångla upp någon annans pojkvän. Det visste inte "Gruppen", men dom visste att jag visste det och därför skulle jag aldrig kunna bli någon "riktig" medlem. Att konstant gå runt med en känsla av utanförskap blev mitt straff.

Varför dom aldrig gav sig på mig vet jag inte, men dom lät mig hållas.

Mitt i utanförskapen kände jag en tillfredsställelse och viss stolthet över att jag visste att jag inte var som dom. Jag kände mig lite som en kameleont, lika tuggummirosa som de andra men när det verkligen gällde, så vägrade jag att vända kappan efter vinden. Vägrade svika mig själv och mina principer.

Min umgängeskrets fick mig att känna mig som en "bättre människa" när jag egentligen bara var som vemsomhelst med hjärna och hjärta.

Tiden gick och "Gruppen" visade allt mindre intresse för mig och jag för dom. När jag tog studenten kände jag en alldeles ohygglig frihet. Inte för att skolan var slut, utanför att jag nu skulle lämna det gamla livet, och allt vad det innebar, bakom mig.

Jag minns att jag hoppade av "vårt" flak redan innan lastbilen kört ut på vägen. Stapplade hem på höga klackar och med ett brett leende. Väl medveten om att hemma i trädgården väntade vad som idag är, mina allra närmsta vänner.

***

Det finns två anledningen till varför jag skriver det här. Den första är för att det har snurrat så länge i mitt huvud nu och det enda sättet att få bort tankarna är att skriva ner det.

Den andra, och egentligen mer intressanta anledningen, är för att jag ser det återupprepas hela tiden. På krogen, ute på stan, på gymmet, överallt.

Jag trodde att det hade med åldern att göra, att det skulle bli mindre skitsnack och ytlighet ju fler år vi fick på nacken, men jag hade fel. Grupperna finns kvar, och dom finns överallt och i alla åldrar.

Att hamna bredvid en sådan "grupp" av människor är precis som att vara tillbaka i skolan.

Det är samma skitsnack, brist på moral och törst efter att synas, och att hitta kameleonterna är som att leta efter nålen i en höstack. Förmodligen är det också därför jag är extra stolt över mina få, men nära och kära vänner.

För att vi hittade varandra.