Istället sitter jag rakt upp och ner på sängkanten, blicken har fastnat på äpplet som fortfarande ligger orört på sängbordet. Jag föreställer mig att det är just såhär det känns att vara en öken. Lugnt och stillsamt, en liten vindpust på sin höjd, tyst.
Blir lite rädd, kan jag ha blivit lobotomerad i sömnen?
Vill inte vara en öken. Försöker skrämma bort känslan genom att vrida på högsta volym på stereon men utan resultat. Jag sjunker tillbaka i min "ökenposition" och fäster återigen blicken på äpplet.
Det är bara att acceptera faktum.
Idag är jag en öken, förhoppningsvis är jag åter människa imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar