Vila i frid farfar

Jag var någonstans i femårsåldern när jag spelade Per Oscarssons barnbarn i kriminalserien "Anmäld Försvunnen". Jag kommer ihåg att jag sprang fram och tillbaka på en polisstation och skrek "Farfar, Farfar" för att slutligen kasta mig i hans öppna famn. Sedan var scenen slut.

Jag som aldrig hunnit träffa min riktiga farfar innan han lämnade det jordiska, blev jätteglad över att helt plötsligt fått en ny, lite yngre gubbe att dra i skägget.

Julafton -95 Karl Bertil Jonssons Jul hade precis slutat och då Tomten var försenad satt vi barn snällt kvar och tittade på rutan. Då plötsligt såg jag honom, min farfar. Hans mun var format som ett o. "Kan du vissla Johanna".

Jag sprang fram och kramade teven. "Åh, farfar" sade jag och var sådär lycklig som bara ett barn kan vara på julafton.

Och när han sedan visslade den där melodin så stod jag med armen om teven och skrek

"Kan du vissla Johanna, ja visst kan jag det!!"

Då plötsligt upptogs hela rutan av en blond liten unge med jättestora öron.

"Farfar kan du lära mig att vissla?"

Jag förstod ingenting, varför sa han så till min farfar? Mamma förklarade att det inte var pojkens "riktiga farfar". Resten av filmen satt jag och skrattade åt den dumma ungen som trodde att min farfar var hans farfar. Skanderades från soffan

"Lurad! Lurad! Lurad!"

Mamma som blev så nervös att hon satte knäcken i halsen, fingrade nervöst på fjärrkontrollen.

Vår -07 Jag hade inte sett honom på tolv år då jag plötsligt fick syn på honom, sittandes på en bänk i väntan på tunnelbanan. Han såg väldigt gammal och skröplig ut, precis som en farfar ska göra.

Jag blev jättenervös, vände mig snabbt om, rättade till kläderna och började pilla med håret. Ville göra ett hejdundran bra intryck.

Som i slow-motion såg jag dörrarna till tunnelbanan gå igen, och någonstans därinne satt han. Jag sprang förtvivlat efter tåget, hann nudda det med ena fingertoppen innan det försvann in i tunneln. Tyst viskade jag

"Hejdå Farfar. Don't You Let Anyone Fool You..."

MonkeyL.