Taxitanic

Hej kära läsare!

Som ni säkert lagt märke till vi det här laget så tar jag ledig under helgerna för att ladda batterierna och hinna med fler eskapader som ni sedan får läsa om. Denna helg har inte varit något undantag, tvärtom. Jag går rakt på sak, pang på rödbetan. Allt är precis som vanligt.

Yours Truly

MonkeyL.

Efter att ha firat en väns födelsedag med pompa och ståt på Kungsholmen i lördags, så var det plötsligt dags för oss gäster att forslas vidare ut i festnatten. Ingen av oss var dock förberedd på den kyla som väntade i samma stund som vi klev utanför dörren.

Vi kippade häftigt efter andan, gjorde åkerbrasor och höll om varandra i tappra försök att hålla värmen medans vi väntade på att bli tagna därifrån, räddade.

Anna kom fram och med en olycklig min viskade hon "Alma, det finns bara två taxibilar, det kommer inte räcka till oss alla". Hennes underläpp darrade, och hon kramade stupröret på fasaden i ett försök att hålla balansen.

Jag såg mig omkring och började räkna antalet gäster. Insåg, ungefär samtidigt, som alla andra att hon hade rätt. Det utbröt panik när samtliga förtvivlat försökte ta sig fram till dom varma bilarna som stod på andra sidan vägen.

Isflaken låg som stora sjok och runt dem kratrar fyllda med grått vatten. Jag kände hur ena skon läckte in och gnydde tyst för mig själv. Plötsligt ett fast grepp om min underarm, en mörk röst precis intill örat "Vi tar den första bilen, det finns en plats till dig också"

Jag slet mig loss och mötte argt mannens blick "Är du inte klok, alla mina vänner finns ju kvar här!"

Han släppte taget och fnyste innan han vände ryggen åt mig och hoppade in i taxin som åkte iväg med en rivstart. Ett dussintal av gästerna stod kvar i iskylan, läpparna var blåare än någonsin och bilen som fanns kvar hade plats för fyra passagerare, varken mer eller mindre.

Mitt i kaoset fick jag syn på honom. Födelsedagsbarnet, värden. Han hade ställt sig innanför glasporten och med en uppgiven min betraktade han oss.

Han försökte inte ens att få plats i den enda bil som nu fanns kvar. Kanske tyckte han att det hela varit hans ansvar, för i samma stund som han insett att det inte fanns bilar till alla hade han bestämd sig för att bli kvar med dom som inte skulle komma med.

Jag började att gå mot honom men i samma ögonblick som han fick syn på mig, började han hysteriskt att vifta med händerna där bakom glasdörren. Han pekade på bilen, sedan på mig och sedan tillbaka på bilen igen. Artikulerade åt mig att "GÅ - NU"

Kort därefter drog jag ett djupt andetag och vände mig ut mot bilen igen. Samtidigt som jag hastigt och lustigt försökte ta mig över den glashala vägen tjöt jag som en stucken gris

"Kvinnor och barn först! Kvinnor och barn först!"

En av dom kvarvarande gästerna, en man i mörklå kappa lade en blytung hand på mitt huvud i ett försök att ta sig förbi. Jag hörde honom prata med sig själv. "Det finns inget som heter andra och tredje plats, jag måste hinna, vinna..."

Med ett vrål drog jag mig upp och förbi, kastade mig sedan in i bilen där Anna redan satt och hejade med utsträckta armar. Efter att jag motat bort mannen med mina klackar drog jag hastigt igen bildörren och med näsan mot glasrutan lämnade vi sedan det sjunkande skeppet bakom oss, tyst nynnandes på Celine Dions "My Heart Will Go On".