"Precis som Prins Daniel öppnar Victorias lucka öppnar mitt kort tunnelbanespärren"

Det kan tyckas som att jag inte gör något annat än att åka tunnelbana - och det stämmer ju faktiskt. För sedan jag skaffade mig ett SL kort så har jag suttit många långa minuter på tåg och bussar. Det är nästan lika beroendeframkallande som Facebook.

Innan SL kortet så gick jag oftast. Bara ibland, om avståndet var lite väl långt, så hoppade jag ner i tunnelbanan och skickade efter en sms-biljett, alternativt tiggde skjuts från en snäll mamma.

Nu är det plötsligt som att jag inte kan sluta åka tunnelbana och buss. Eller... Det är ju inte själva resan jag tycker är spännande, utan att få gå igenom spärrarna.

Jag blir glad, det liksom spritter i kroppen varje gång jag får para mitt ljusblå plastkort med kortläsaren invid spärren och luckan öppnar sig. Det är lite som Victoria och Prins Daniel, dom är skapta för varandra, det är bara så.

Precis som Prins Daniel öppnar Victorias lucka öppnar mitt kort tunnelbanespärren.

Det händer att jag går ner i tunnelbanan även fast jag inte skall åka. Jag parar kortet med läsaren och sedan går jag igenom perrongen och upp på andra sidan.

När jag bodde i London så var man tvungen att göra parningsceremonin inte bara en utan två gånger. En gång för att ta sig ner i tunnelbanan, och en gång för att ta sig ut ur tunnelbanan.

Det tunnelbanesystemet går inte av för hackor, sanna mina ord.

Jag älskar mitt SL kort och mitt SL kort älskar mig - I 30 dagar sedan måste jag skaffa ett nytt. Så är det inte för Prins Daniel...

Luv

MonkeyL.