"Sluta ät på bananen!" Jag upprepar, kan talangen vara snäll och genast sluta äta på bananen!!"

För drygt en vecka sedan ringde en av lärarna från teaterskolan. Med iver i rösten berättade han om ett kortfilmsmanus han bara "råkat" ramlat över.

"... Jo du förstår, jag tänkte på genast på dig när jag läste manuset. Det skulle passa dig perfekt! Lite som handen i handsken om jag ska vara ärlig... Nå, vad säger? Du kan väl komma och träffa filmfolket så att dom får titta på dig?"

"Mja, alltså jag ska åka bort i nästa vecka, men jag kanske kan komma förbi en snabbis på fredag, eller..."

"Ja, men jättebra! Då säger vi så, ses på fredag, hejpåre"

Klick*

Det blev alltså så att jag gick och visade upp mig på fredagen. Där tyckte dom, efter att ha spanat in mig i bara någon minut, att jag var absolut helt perfekt för rollen. Smickrande.

Helt plötsligt var det bestämt att jag skulle spela "Überytliga- Eva- som- halkar- på- ett- bananskal". Inte lika smickrande.

Inspelningen skulle ske redan veckan därpå så det där med att jag skulle resa bort var bara att glömma.

Hejdå Göteborg... Hejhej Überytliga Eva!

Jag läste manuset under helgen och idag, tisdag, kallades jag in. Vi var fem personer med mig inräknad. Eller mig och mig... "Talangen" - så kallas skådespelare man inte kommer ihåg namnet på.

"Första scenen, kan Talangen ta plats på bänken!" "Börja skala bananen!" "Ät bananen!"

"Sluta ät på bananen..." Jag upprepar, kan Talangen vara snäll och genast sluta äta på bananen!!"

Med munnen full av gul gegga lade jag motvilligt ifrån mig vad som var kvar av frukten. En tjej i teamet kom fram, skakade på huvudet och sa sedan

"Du kommer få fler bananer så det är nog bra om du inte äter dig mätt på den första"

En liten röst i mitt huvud dök upp "Bananas Are For Monkeys..."

Ny banan, återigen på den kalla bänken

"Skala bananen! Ät! Sluta äta på bananen! Ät igen, långsammare! Rikta bananen lite mer åt vänster. Alltså din höger... Vänster, vänster sa jag! Braaaaaaa...."

Regissören kollade igenom materialet och det gick ett par minuter

"Vad faaan! Diana, ge Talangen mer bananer, vi måste ta om det här, det blev helt fel med skärpan..."

Många tagningar senare var dags för lunch. Med magen fylld av bananer vaggade jag efter teamet som gned sina knorrande magar och uttryckte sin längtan efter varm restaurangmat

"Åh, så gott det ska bli med mat, jag håller på att hungra ihjäl!"

"Ja, vad ska vi äta för något, själv är jag sugen på sushi... Men vi kanske ska låta Talangen bestämma?"

"Talangen, vad vill du ha att äta?"

"Ehmn, alltså jag är inte så hungr..."

"Bra, då blir det sushi idag. Vi åker nu, skynda er att packa ihop! Diana, glöm inte bananskalen!!"