Jag kom till Calle Flygare en halvtimme för tidigt, väntade fortfarande på att min nervositet, som lyst med sin frånvaro, skulle sätta in, men icke. "Shit pommes" tänkte jag. För om jag inte skulle bli nervös innan, riskerade jag då inte att få total tunghäfta inne hos juryn?
Men det kändes befriande att vara tillbaka i lokalerna. Atmosfären inne på skolan är helt magisk. Jag kommer ihåg första gången jag satte min fot där. Känslan av att ha hamnat helt rätt, med härliga, begåvade och glada människor. Inte konstigt att jag vill tillbaka. Det är ju här jag ska vara. Ingen annanstans.
Jag satte mig i en av stolarna för att vänta. Skärmade av mig totalt. Det var ett ganska bra kackel på dom andra sökande, men jag kände att jag ville vara, i och med mig själv, så jag höll, mig för ovanlighetens skull på avstånd. Kvart över fyra kom juryn ner och höll en kort presentation. Sedan var det dags för dans och rörelseprov inne i Calle-salen. Trots att juryn, som bestod av folk som jobbade på skolan, plus två elever - satt och granskade varenda rörelse jag tog, så klarade jag både mina armhävningar, plieer, och den korta koreografin utan några missöden. Jag undrade fortfarande vart min nervositet tagit vägen. Om jag åtminstone kunde bli lite nervös över att inte vara nervös! Men nix, inget alls.
När vi var klara med första delen sattes vi att vänta i hallen utanför. En och en kallades vi sedan in för att framföra någon av de monologer som skolan delat ut. Efter vad som kändes som ingen tid alls, så var det plötsligt min tur. Jag, som varit inne på toaletten och snabbt bytt och om sminkat till mig trötta, röda pås-ögon gick för att möta mitt öde. Inne i lilla salen satt dom, uppradade med anteckningsblock och nyvässade pennor.
"Hej Alma" sa dom i kör.
"Hej hej" svarade jag och försökte se pigg ut trots mitt trötta smink.
"Hur känns det, är du nervös?"
"Mmm, jo, lite" Men tusan också, står jag här och ljuger dom rakt upp i ansiktet. Nu måste jag se lite nervös ut tänkte jag och började bita på ena nageln. Jag som aldrig biter på naglarna.
"Vilken monolog har du valt att framföra för oss idag?"
"Jag har valt Peter Birros, Niel Armstrong var aldrig på månen."
"Ja, okej. Då är du välkommen att sätta igång"
Och satte igång var just vad jag gjorde. På sekunden var jag inne i min roll. Jag berättade om hur jag gång på gång försökt lägga av med drogerna, att det gått åt skogen och att jag gjort nästan vad somhelst för att få tag i mer. Hur jag gett upp, börjat tillbe amfetaminet och avslutade med att likna mig själv vid ett djur. När jag var klar satt dom helt tysta.
Det var stoneface, tack och adjö.
Jag gick ut ur salen och in på toaletten, där tvättade jag av mig sminket, och fick på så sätt en "ny duk att måla på", inför nästa dialog. Jag bytte om till en skjorta som jag knäppte ända upp i halsen, plockade fram mammas glasögon som gjorde mig både yr och illamående, sedan avslutade jag med att kamma håret i en stram knut, måla två jättekraftiga ögonbryn och stoppa in en medhavd kudde under skjortan.
Tjock och glad på tre minuter. Sweet.
När jag sedan kallades in på nytt fick juryn sig ett gott skratt medans jag plockade iordning min scen. Bord, stol, veckotidning samt en godispåse i storlek XXL. Och nervositeten? Den fortsatte lysa med sin frånvaro. Jag förstod ingenting alls.
Monologen flöt som ett rinnande vatten. Jag satt där och beklagade mig över mitt feta jag, berättade om hur jag, helt sjukt, satt och klippte ut bilder på mina favoritmodeller i särskilda poser, samtidigt som jag försäkrade om att jag inte var någon sorts smyglesbian alls. Allt detta gjorde jag på bred skånska, utan att varken tappa ord eller staka mig. Och juryn skrattade. Det eggade mig att bre på ännu mer. Efter att jag var klar bad dom mig att göra det igen. Jag gjorde det igen, och dom skrattade ännu mer. Sedan plockade jag av mig karaktärens kläder och glasögon, svarade på lite frågor och ställde några tillbaka. Det kändes bra.
När jag sagt hejdå och tackat för mig gick jag ut ur salen. Jag hann inte mer än in på toaletten innan jag kräktes. Dags att komma nu, muttrade jag och sjönk darrande ner på golvet. Nervositeten svarade genom att utlösa en hugee svett-attack.
I trappan påväg från skolan stötta jag ihop med en jurynmedlem som tagit en välförtjänt paus.
"Jiag måuste baraou frågaou, komöur du fråun Halmstad fråun börjaun ellöur?"
"Eh, nej jag är från Stockholm..."
"Jiaaahaauu... Men... Håur i allsin daour har du läurt dig att prataou så braou? Dy e jy helt underbaourt braou!"
Ute på gatan log jag stort mot höstmörkret.
Jag vet att det är många som söker, och jag vet att dom tar in ytterst få, men jag vet också att jag är helt nöjd med min prestation och att jag inte velat göra den på något annat sätt.
Nu väntar väntan på besked.
Kom du in?
SvaraRadera