onsdag 10 november 2010

"Jag tror att det är lite som med killar som får utlösning i sömnen. Man måste liksom tömma."

(17- tiden)

Nån gång ibland, väldigt sällan händer det att jag börjar gråta.

Jag tror att det är lite som med killar som får utlösning i sömnen. Man måste liksom tömma. Dagen till ära har jag gråtit.

Jag grät och grät, och sedan grät jag lite till. Jag grät över över allt från ostrykna kläder till utsatta barn. Jag tjöt rent ut sagt som en stucken gris. Min lillebror knackade oroligt på dörren till mitt rum.

”Hör du inte att jag är upptagen!?” Hickade jag fram.

En toalettrulle senare så slutade jag att gråta, ungefär lika fort som jag börjat. Lite trött efter ansträngningen, men skönt tom. Jag tog en dusch för att piggna till och packade väskan. Tåget till Göteborg skulle avgå 15.06

Med en locktång inställd på 200 grader lockade jag sedan mitt långa hår och just som jag skulle till att göra den sista, perfekta locken så tappade jag greppet om tången, och som i slow motion såg jag hur den långsamt föll ner och landade på min högra fot.

"Aoouuuuuuuuu!!" Tjöt jag och började hoppa runt på min oskadade fot samtidigt som jag desperat försökte klämma fram lite tårar. Men torkan var total.

Jag lutade mig lite framåt, som för att tippa ut en tår eller två. Nada. Typiskt jag skulle ha sparat lite på reserverna tänkte jag samtidigt som jag satte foten i kallt vatten.

Nu sitter jag uttömd och osedvanligt lugn på tåget som ska ta mig till Framsidan, Skötet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar