"Damen fortsatte ogenerat att gapa. Jag tänkte att det varit kul om jag haft en vindruva eller så, att kasta in i gapet"

Godkväll i stugan!

Jag har precis kommit hem efter att ha varit och provspelat för rollen som "Zeynep" i pilotfilmen för ungdomsromanen "Shoo Bre". Det gick bra.

Påväg till castingen så satt jag först bredvid en äldre tant, hon var stiligt klädd i mörkblå rock, svart handväska. Guldringarna på fingrarna nästan bländade mig. Inget anmärkningsvärt egentligen, om det inte varit för att hon satt och tuggade tuggummi med vidöppen mun.

Jag kunde inte låta bli att studera henne.

Jag är nog rätt nyfiken av mig. Jag försökte se efter om jag kunde se spår av lunchen i munnen. Damen fortsatte ogenerat att gapa och jag fann både en och tre plomber, men inga lunchrester. Jag tänkte att det varit kul om jag haft en vindruva eller så, att kasta in i gapet.

Vid Odenplan ersattes damen av en mamma och hennes dotter som såg ut att vara i treårsåldern. "Vet du att du är mammas fina flicka" gullade mamman och jag lade huvudet på sned och log. Alltså, jag förstod ju att det inte var till mig hon sa det, men det var mysigt i alla fall. Flickan tycktes dock inte uppskatta ömhetsbetygelsen för hon krånglade sig ut sin mammas famn och sprang runt i tunnelbanan samtidigt som hon skrek: "Neeeeeeeeeej, inte olla mig! Inte olla mig!!"

Jobbigt när ungar inte kan prata rent? Inte alls, det är ju hur kul somhelst!

Inne på castingen var det pang på rödbetan. Jag fick ett par sidor manus och några minuter att läsa in det på. "Så då kör vi!" Och så var vi igång. Efter att par minuter bad regissören mig att lägga på bara pyttelite mer attityd, min rollkaraktär var ju trots allt från förorten.

"Jaha, men ska jag inte bryta lite då?"

"Kan du det?"

"Ja, såklart, eh bruuussaaan"

"Ja, du är ju från Bromma, det är ju nära förorten"

Kände att det inte var läge att påpeka att Bromma ju dels är en förort, och dels att, i den del av Bromma jag är uppväxt, tävlar vi snarare med Djursholm och Lidingö om att ha flest Canadian Goose jackor och få till de mest perfekta iiiiiiien... .

Fast det där med Goose-jackorna gäller väl för Rinkeby och Tensta också skulle jag tro.

Hursomhelst så var jag välkommen att, om jag kunde, bryta lite på svenska. Vi tog scenen ytterligare en gång, och min motspelare kom fram till bordet jag satt vid.

"Shoo, Zeynep!"

"allåååh vaud göuuurdyy!?"

Min motspelare började skratta. Riktigt, riktigt mycket. Så mycket att han var tvungen att ställa sig upp och dra in luft i lungorna. Regissören bröt inspelningen.

"Oj, sorry, jag tog nog i lite väl mycket kanske?"

Jag tittade frågande på regissören.

Sekunden senare skrattade vi alla och slog oss för knäna.

"Du får tagga ner den lite, men jag gillar din attityd!"

Vi körde på ytterligare en halvtimme. Jag kände hur min brytning blev mer och mer försiktig, för att tillslut hamna precis där regissören ville ha den. Han berömde mig för min förmåga att ta regi varpå jag bugade och bockade, för det är alltid kul med positiv respons.

Jag fick rollen