måndag 29 november 2010

Förvivlan på Liseberg, söndagsmatch & pungkulor

Fredag

Vi lagade middag och var ute en sväng på stan.

Om jag tycker att det är kul att dansa så är det inget mot vad Finaste och Marcus tycker. Dom hoppar upp och ner som två studsbollar. Jag hängde med så gott jag kunde men kände mig mest som en tredje pungkula. - Dvs, onaturlig och i vägen.

Efter att ha studsat ett tag upptäckte jag att Finaste och Marcus totalt tycktes glömt bort min existens, där dom stod och hoppade och pekade på varandra, knixade med knäna och snurrade runt runt runt. Jag kände igen scenen men kunde inte komma på från vart. Först senare, när vi var hemma igen och killarna stod och dansade i sina boxershorts slog det mig. Framför mig hade jag, In Real Life, utan manuskript, Turk och J.D.



Lördag

Vi sov ut, åt lunch och klädde på oss dubbla lager med kläder. När vi klev ut bet kylan i våra ansikten och letade sig in under kläderna. I motvind kämpade vi, tillsammans med flera hundra likasinnade, oss fram till entrén på Liseberg. Är det verkligen mysigt med jul?

Svar, ja. För när vi väl kommit in på området, efter att ha värmt oss bland förvaringsskåp och garderober, så såg vi alla fem miljoner ljus som lyste, snön som låg tjock och vit, och ungar som åkte karusell så att snoret yrde.

Plötsligt fick jag syn på den. Helt identisk med hjul-snurran på Gröna Lund, och med samma högsta vinst. Tre gigantiska(!) tablettaskar med Fruxo, Zoo och PimPim. Omgivningen runt omkring mig bleknade bort.



Flashback.

Sommar på Gröna Lund. Jag såg hur jag stod där, bönade och bad om att hjul-snurran skulle stanna och hamna på ett av alla dom nummer som jag, gång på gång tingat med slantar som kunnat gå till bättre behövande.

Jag såg hur snurran stannade på ett av mina nummer.

Öronbedövande jubel gick över i total förvirring när ett "Kids Travelpack" sattes i min hand. Andra pris. Allt för att en liten digital siffra, bredvid hjulet, slagit två. Förnekelse, förtvivlan, och tillslut uppgivelse. Fram med plånboken igen, nya nummer, nya "Kids Travelpack", magen som ett avgrundsdjupt hål. Händer som slet mig därifrån.

"Kom nu Alma, vi går och åker bergochdalbanan som du gillar så mycket. Vi kan säkert tränga oss före minst tio personer..."


Tillbaka på ett svinkallt Liseberg.

"Hallå, jorden anropar Alma! Hör du mig??"

"Va?"

"Vad konstig du såg ut för ett tag, mår du bra eller?"

"Jag.måste.jag.ska.gå.fixa.vinna..."

Jag pilade mig fram och igenom kön, utan att jag vet hur det gick till hade jag plötsligt tagit upp plånboken och köpt ett antal nummerbrickor.

Hjulet snurrade, och snurrade, jag höll andan

Plötsligt stannade det.

Öronbedövane jubel när den feta ungen bredvid mig mottog högsta vinst. Händerna igen, drog mig därifrån.

"Otur i spel, tur i kärlek! Kom nu älskling, vi går och dricker lite glögg, det blir väl jättebra?"

Jag lät mig ledas bort till kaffestugan, fortfarande helt i egna tankar. Farbrorn som stod framför oss hade svårt att betala sitt fikabröd. Han hade fullt sjå med att balansera en gigantisk första-pris chokladkaka. Finaste, alltid så glad och trevlig erbjöd sig att hålla den. Farbrorn skrockade

"Hohoho, tror ja det! Nej vettu, då blir det sura miner hos barnbarnen, högsta vinst och allt!"

En hård knuff i ryggen, den lilla feta ungen med "min" förstavinst försökte tränga sig förbi. Jag kramade vanten i handen. Lugn och fin.

Tanten som höll sig strax bakom den feta ungen sprack upp i ett leende när hon fick syn på farbrorn med jätte chokladkakan.

"Kan du tänka dig Stig, han vann första pris igen!"

Hon såg sig stolt omkring, höll det feta barnbarnet i kragen, lite som en trofé. Jag mötte hennes blick, fick fram ett krystat leende. Plötslig hörde jag en röst, högt och tydligt.

"Tur i spel..."

Av tantens min att döma förstod jag att det var jag själv som talat. Hon tor det feta barnbarnet, som nu släpade på både chokladkaka och "mitt" pris, och gick därifrån. Kvar stod jag och tryckte munnen full av russin från paketet på kaffebordet.




Söndag

Jag och Finaste spelade badminton. Som ett sant badmintoness stod jag, iförd full krigsmundering, i position. Jag slog boll efter boll. Segrade. Tackade mina inbillade fans på läktaren genom att ta ett segervarv runt planen. Återigen infann sig lugnet i mitt sinne.

Jag måste vinna. Vinna vinna vinna. Det är vinna eller skjutas... .



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar