Med ett vrål kastade sig Ebba över bordet och lade händerna på mina bara bröst. "Skyl dig, kvinna!!"

God eftermiddag i ruskvädret!

Jag sitter här och bannar mig själv för att jag är så dålig på att komma upp på morgonen. Nej, jag vaknade inte nu, men låt säga att jag försov mig. Detta trots att jag har 4 olika alarm på morgonen. 08.30, 08.45, 09.00, 09.30 - Problemet är inte att dom inte ringer.Problemet är att jag istället för att vakna, börjar drömma om klockor/alarm. Drömmarna kan handla om allt från ambulanser till att jag jobbar som urmakare. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig runt problemet. Om någon fin själ därute kan förbarma sig över mig och hitta en lösning, så tar jag den gärna, nu genast. Mail: almaasantiago@gmail.com

Vidare så kan jag berätta att den sticka jag lyckats få nerkörd in under nageln nu börjat göra otäckt ont. Fingret är mer eller mindre obrukbart. Jag hörde av mig till en vän som är läkare och berättade lite fint, okej, rätt desperat om mitt problem. Skulle jag bli tvungen att amputera? Han sa, att han i värsta fall kunde han skära ut den, men då skulle jag behöva en bedövningsspruta.

Det finns få saker jag ogillar mer än sprutor.

Men tur i oturen är väl att det obrukbara fingret är det som sitter i mitten. Långfingret alltså. Jag klämmer ju mina porer med hjälp av två pekfingrar.

Fast det hade varit lite festligt om stickan suttit i ena pekfingret, för då hade jag kunnat tjuta

"Oh nooOOooOooo, my POOR-finger!!"

Jag har skrattat jättemycket åt den tanken. Det finns inget så utlämnande som att skratta åt sina egna skämt. Det är lite som att råka flasha brösten på en fullsatt restaurang. Om ni frågar mig, så föredrar jag dock det förstnämnda.

Ja, nu undrar ni förstås hur jag kan vara så säker på det. Har jag möjligtvis råkat flasha brösten på en fullsatt restaurang? ... Okeeeejrå, eftersom ni ber om det, så ska jag berätta om den gången då jag råkade flasha brösten för en fullsatt restaurang.

Det var en het sensommarkväll för två år sedan, jag satt i taxin påväg till restaurangen där vi skulle äta. Sen och superstressad. Jag hade kvällen till ära tagit på mig ett kopparfärgat halterneck-linne i ett slinkigt, lite konstigt material. Det var ett sånt där linne som man verkligen inte kunde ha behå på sig under. Till detta hörde också att jag, sedan tidigare visste att min superstressighet gärna visade sig på tyget under armarna i detta linne. Lite lagom grose sådär. Hur somhelst... .

Finurlig som jag var, kom jag då på att jag, för att undvika detta, kunde dra linnet mellan brösten så länge. Tills jag liksom varvat ner lite. Jag hade ju en kofta ovanpå och dessutom satt jag ju bak i en taxi.

Ni ser nog åt vilken håll denna historia brakar... .

Väl framme betalade jag och hoppade ur bilen. Restaurangen var härligt smockfull. Jag skyndade fram till hovmästaren. Ja, jo, Ebba hade redan anlänt. Hon satt och smuttade på ett glas vin, förståeligt irriterad över att jag var sen. Jag trängde mig igenom folkhavet, och fram till vårt bord.

"Hej, förlåt förlåt förlåt för att jag är sen! Kan du snälla förlåta mig... "

Hon drog något skämt och jag skrattade lite extra mycket, innan jag fortsatte.

"Jag har verkligen stressat som en galning, har du hittat något du vill äta? Alltså guuuud, det är så varmt här!!" Samtidigt som jag sa detta slet jag av mig koftan.

Det var som att tiden stannade.

Jag hörde Ebbas haka slå i bordet, hennes ögon blev stora som tefat. Borden runt omkring oss tystnade, blickarna riktade mot vårt bord. Vad kollade alla på??

Förlamningen bröts till ljudet av en gaffel som slog i någons tallrik.

Med ett vrål kastade sig Ebba över bordet och lade händerna på mina bara bröst.

"Skyl dig, kvinna!!"

Hade jag varit en av åskådarna så hade det varit ett absolut minne för livet. En såndär incident man gärna berättat om för alla kollegor på jobbet, sina vänner och partner. Istället sitter jag nu och bloggar om den... .

Hmm, vad konstigt det känns nu när den tanken slagit mig. Varför skriver jag om det här egentligen?

Just det! Nu minns jag... . Det är alltså därför som jag föredrar att, ofta och gärna, vara den som skrattar högst åt mina egna skämt.

Peace Out